Mitt överjävliga liv

 

Nu börjar jag bli evinnerligt-fucking-jävla-enormt-TRÖTT på folk öser ur sig virtuella styrkekramar.

Sluta stötta varandra i situationer som inte kräver kramar i någon form över huvud taget.

Red ut din skit och ge fan i andras.

Folk lever och dör.

Du kommer bli av med ditt jobb någon gång under din livstid - förmodligen flera gånger - med tanke på folks oduglighet i allmänhet, och din egen i synnerhet. Det betingar inte en kram, snarare en spark i röven.

Du har en dålig dag. Bryt ihop och kom igen. Gör om, gör rätt, ge upp.

Det är ändå ingen som bryr sig.

 

Jag förstår inte - kan omöjligt begripa - andra människor och deras liv.

Är de verkligen så patetiska?

Hur blev det såhär?

(Av rent retoriskt intresse/karaktär, har fan i mig fullt upp med mig själv och har ingen energi till övers för medmänniskor i nuläget. Såvida det inte gäller jobb. Då är man i sitt empatiska esse).

 

I övrigt behöver jag få venta lite gnäll över alla kvinnor med barn.

De är överallt och ingenstans.

De facebookar och instagrammar så fort ungen pressats ut ur fiddyn.

Blodig och jävlig hålls den färdigvuxna cellklumpen upp mot det iskalla lysrörsljuset och någon zoomar in helvetet på en högteknologisk mobilkamera, monterad av en gravt underbetald barnarbetare någonstans i sydöstra Asien. Och det måste vi gilla. Det måste föranleda att vi med all vår kraft - den som går att uppbåda efter att man under en hel natt vändit och vridit sig i i-landsplågor och psuedoangst - orkar trycka ner ett fett finger över musplattan eller mobbens pekskärm och synkronisera touchen över gilla-knappen.

Så ja, raring.

Lite till.

Du är snart där.

 

 

2008

 

"Ibland när tänker jag på livet så blir jag liksom... skräckslagen.
Terrified. Struck-by-lightning. Paralyserad.
Tills vartenda hårstrå står ut från mina armar som minimala känselspröt.
Det spelar ingen roll hur älskad jag är, om jag ens är älskad över huvud taget, även om jag förmodligen aldrig kommer bli såhär grundligt och destruktivt... accepterad någonsin igen, i mitt försök, att älska någon tillbaka.

Det tar inte udden av rädslan ändå.

 

Och all skit runtomkring gör att jag känner mig så jävla dödlig nu.
Det var aldrig så förut.
Det fanns en värld - utanför - och en helt annan inuti.
Men varje gång jag andas dör jag litegrann, och jag vet om det.
En inhalering närmare, en inhalering längre bort från.
Fast om det är så jag förhåller mig... till allt annat ... så... antar jag att det måste vara... okej?

 

Jag är full av känslan. Kan inte rymma från den.
Konsumerad.
  Det finns ingenstans att ta vägen.
Och om jag har min kniv, här, inkörd i magen, vet jag åtminstone var den är.
Jag vänjer mig, vänjer mig vid att ha den i bröstkorgen. Utstående under tröjan, en utbuktning genom tyget, a perfect fit
för mina nervösa händer.

 

Liksom,
ingen drar väl ut en kniv
ur ett öppet sår?

 

Vissa nätter ligger jag vaken inuti vår kram, och lyssnar på mina egna hjärtslag. Hur de dånar inuti huvudet, pulserar upp i halsen och fladdrar djupt över nyckelbenen. Hur hans rytm inte matchar min, hur han lever ett helt annat liv under min fuktvarma kind och hur jag inte kan tvinga våra väsen att göra något annat än att... hälsa på varandra. Då och då. Min kärlek är mycket råare. Vassare. Jag gör allt vackert fult. Ibland känns det som om min impending doom till personlighet råkat svälja honom hel, och
ibland skär han mot mitt mjuka tandkött tills det blöder.
Utan att han vet om det.
I never kiss and tell.

 

Och andra nätter ligger jag under hans kropp och låter min bröstkorg bli till bitar, lungorna plattas ut, stryker längs ryggens flata sidor.
Försöker pressa sig genom huden. (Men jag är självisk - always have been - och jag vet inte om jag verkligen VILL andas sålänge som mina känslor kan strömma fritt, in i honom och komma aldrig tillbaka igen.) Och jag älskar hur min hud är ohälsosamt blek och svår att skilja från lakanet, som om jag smälter samman och förgås, att han kanske bara kysser den ljumma eftersmaken av min rodnad till slut.

 

What's the difference?
I'm just words and skin
Just sex and poetry

 

(Jag har ett enda riktigt ärr på hela min kropp.
Annars är jag fysiskt intakt)

När jag var femton-sexton-sjutton satt jag hos samtalterapeuten i polotröja och sa att jag inte förstod hur tiden kunde läka alla sår när jag fortfarande hade ett scar precis under den lilla halsgropen som alltid lyckas dofta så som jag önskar att HELA jag kunde doftat - varmt och precious - och hon sa:
- Du vet väl att det bara är sånt som folk säger.

No, I didn't)

 

Och andra gånger ser han på mig på sätt som jag inte vet om jag förtjänar.
Jag hatar det.
Att han ser på mig och att jag måste se på honom och att det inte finns något mellan oss som gör situationen lite mindre...
... bara lite mindre.
Mina ögon speglar sig i hans. Våra färger bryts mot varandra.
Mörkblå och mörkbrun, nästan svart.
Han har mig där han vill,
och jag har...
Jag har mig själv.
Och jag tror - då och då - att det räcker,
att det är allt jag någonsin kommer att behöva.

 

Det är bara det,
att när man tvingas inse
hur hopplöst jävla lost man är
i någon annan

 

then,
my job is,
to sit here
and make sure
I'm actually breathing

 

And I am
safe
safe
safe

 

(scared)"

Logiken faller verkligen på sitt eget grepp.

 

Förakt är svåra grejor. Det finns väl stolthet i det - klart det gör, C - att man orkar engagera sig tillräckligt för att framkalla känslan, och samtidigt något självdestruktivt i insikten att man faktiskt är som ett rovdjur. Bara väntar på ett nytt, patetiskt offer att sätta klorna i. Men jag föreställer mig att jag måste försöka mer nu, mer än förut, att inte låta mitt inre helvete göra vad det vill. Att jag kan acceptera, veta att det finns där, men att det inte utesluter att jag faktiskt kämpar upp kinderna i ett falskt Stomatolleende då och då.

Ibland tänker jag på sådant som hänt förr och att jag är lyckligare nu, tryggare nu.

Och det har lite att göra med att man på något sätt landar. Inte nöjer sig (man nöjer sig aldrig), men situationen är okej. Bättre än bra, men sämre än perfekt. Jag gillar att sträva efter saker. Kämpa och ha drömmar, och blir ganska osmakligt förtjust när situationer blir lite halvjävliga, för då vet man sedan när något verkligen är bra.
Som att dra loss skorpor från inte riktigt färdigläkta sår.

När blodet knappt börjar sippra förrän det levrar sig och en ny, mjuk hinna lägger sig ovanpå.

 

Igår kväll/natt fick jag en ganska ytlig förfrågan från en bekant om jag vill ses för lite sex.

Sa åt honom att jag inte är billig. För det är jag inte. Jag är svindyr som en flaska Bollinger.

Efter några minuters tystnad kom det: "Jag har nog aldrig frågat dig om du bara vill umgås. Vill du det? Alltså, umgås och ha sex".

 

Nej.

Det vill jag inte.

Fast tack för att du checkar av med mig först.

 

/Goin' against your mind.

Föregående veckas mailskörd på nätdejtingen innehöll både högt och lågt.

De låga är mest komiska, givetvis.

De är inte bara låga liksom, de är sjuka.

 

En medelålders man hade samlat sig till att skriva;

"hej... tror vi hade haft de bra tesammans... skule vilja olja in dej ordentlit...ta hand om dej... hehe"

 

För det första, om jag ska bli inoljad har jag lust att betala för det hos någon som innehar en F-skattesedel.

Så att jag vet att: 1. Det inte är en hora som oljar in mig utan en massageterapeut som inte gör det i sexuella syften, och 2. Om det nu mot all förmodan skulle vara en hora och jag måste bli utsatt för en sexuell inoljning mot min vilja, har jag åtminstone betalat skatt för det, så inga skattekåta vänstermänniskor behöver kissa på sig.

Och för det andra; ditt äckliga jävla helvete, gå och dö.

Långsamt. Utdraget. Och enormt plågsamt.

 

En annan man med en släng av grav gubbsjuka skickade följande mästerverk:

"finns inge bättre än unga ambitiösa kvinnor, ni e sällsyntta å härlia.. va hade man inte gjort för å va 25 igen.. de va tider de... du anar inte... va jag gjorde me kvinnor på min tid..."

 

Jag anar att kvinnorna du träffade var glansiga och stela, eftersom de inte var verkliga. De fanns i den sortens tidningar man hittar i kiosker på Söder, eller undanskymt i något hörn på Pressbyrån. Och jag anar att du satt hemma, runkade och kom på deras ansikten. Trötta mig, grandpa.

 

/Vilken tjej, det finns ingen hejd

 

 

"fakta om mej då...

ja är en seriös o ärlig kille till 100%, ärlighet o tillit är nummer ETT för mig, jag är trevlig, romatisk, charmig, social, positiv, gó och glad, öppen, söt, lite små "galen" kille =) Jag har MYCKET humor =) Har ett stort HJÄRTA av GULD som jag kan dela med dig, låter det som kille du leter efter sötis? *hoppas* ;) har bil, kör kort, fast jobb osv... men ingen som man kan upp vakta el överraska =(

.. va ja tycker o tänker om dig, du är f-n grymt snygg, söt, fin o otrolit vacker tjej!! Du verkar vara en gó, mysig, trevlig, snäll och härligt tjej på alla sätt och vis ;) Dej hade jag velat vakna upp till varje morgon, o ligga sked med hela natten lång... ;) me andra ord är du en SKÖNHET som dina föräldar har skapat hehe;) Skånes egen lilla Prinsessa ;) ja för listan kan bli hur lång som helst =)!!

... ja e inte data el mail kille, jag har verken MSN el Fb, inte lönt att fråga mig efter det =) Känns det bra för din del när du läst detta mail *hoppas mkt* ;) så tveka inte en sekund, utan sms:a mig direkt, så får vi se hur det slutar, mitt mobilnr är: 0762-******! får ja ditt mobiln r, så kan du lita på mig till 100% LOVAR & SVÄR att jag INTE kommer att missbruka de!"

 

Varför kan ingen bara lura ut min förvirrade kropp i närmsta skog och SKJUTA mig? Ingen pardon.

Alltså, jag vill så hemskt gärna tro - få lov att inbilla mig - att någonstans finns det en bra kille som tycker att jag är en bra tjej. Jag orkar bara inte bli skedad av Skånes, nay, Sydsveriges mest desperata stalker under tiden som jag väntar på det där. Herrejävlagud. Och alla dessa jävla människor med hjärtan av guld. Kan de inte bonda med varandra och sluta ge sig på oss som är pseduosvåra och svårflörtade? Lovar och svär, jag är mer än "små galen".

 

Å andra sidan har jag ingen aning om var gränsen för var normalt intresserad och jobbigt despo går. Den verkar vara ganska flytande och svårbegriplig. Att höra av sig till någon direkt eftersom personen verkar ha ADHD och inte klarar av att sitta vid datorn gör dock valet väldigt lätt. Och sedan kan jag fan inte med att bli beskriven som "go" och en "liten prinsessa". Fast kanske borde jag vara go, kanske borde jag vara en liten prinsessa. Kanske borde jag vara menlös och meningslös, kanske borde jag vara nöjd med ett vakuumfyllt huvud och bara sära. Orkar inte. Orkar ingenting.

 

Se så, C.

Nu är vi glada.

Nu är vi två djupa smilgropar och tacksamhet i flanellpyjamas.

Nu är vi lugna och fina, och låter bli att sparka in bröstkorgar med stålhättekängor.

Okej? Okej? Okej?