There is always hope
Gammal text från längesen:
"När jag eftermiddagsslumrar på rygg i soffan, tungandad och sömnig, stryker han över min panna med vana fingrar. Den sortens rörelse som går mer på djupt än vad verbala kärleksförklaringar skulle gjort,
för den lyckas liksom säga allt.
Jag känner dig. Jag äger din varelse, och din hud.
Dina känslor och tankar,
drömmar och fantasier,
de är mina nu.
Han är ganska krispig.
Alla olika lager som bygger hans persona,
som jag förtjust sätter de mentala tänderna i.
Hans obrydda och lättsamma arrogans som jag oftast inte står ut med,
fast har lärt mig att uppskatta som kontrast till min egen domedagsförväntan.
Jag klär fortfarande allt i svart, draperar vardagen i tunga sjok.
Det här, livet, det är bara något att ta sig igenom.
Varken mer eller mindre.
Och vad är det för jävla sätt, C.
Det finns en försiktig törst i mig. Jag vet inte hur jag borde förhålla mig till den.
Nyfiket eller förmätet.
Iskallt eller med öppen famn.
Fuck famnar, tänker min hjärna när allting
pulsationsbultar och artärbankar och knappt klaras av att hållas i schack.
För den förstår inte - kan inte begripa - hur man ska närma sig det man bara känt, men aldrig förverkligat.
Men jag tror att han vet.
Han granskar mig över över tidningskanter om morgnarna,
hans mörkbruna, glasklara pupiller faller på mitt ansikte först, följer de svaga skuggorna under mina ögon efter ännu en halvt sömnlös natt.
På väg mot kylen böjde han sig ner och kysste mina ögonvrår tills ögonen automatiskt slöt sig.
Det var mycket intimare än sex. Sex är bara rutiner, egentligen.
Rörelser man repeterat tillräckligt mycket och ofta för att hitta snabbaste vägen genom den gemensamma labyrinten. När han gör saker jag inte hinner förutspå känner jag mig naken. Naken och rädd.
Jag vill inte bli tagen på den själsliga sängen sådär.
Jag vill vara säker och avspänd,
inte det här neurotiska jävla våpet som tagit över min kropp och drar i trådarna.
Ibland tvångskramar han mig mot sin bröstkorg, även när jag absolut inte vill.
Han håller greppet hårdare och hårdare kring min rygg, jag kan inte ens skjuta ifrån med händerna, knyta nävarna och slå honom i maggropen.
Jag vill inte, jag vill ingenting, jag behöver inte.
Jag behöver ingen.
Han andas ut, ljudligt och suckande över mitt huvud.
Min andning hackar, väser ur halsen som tusentals punkterade ballonger.
Det har aldrig funnits lagrad gråt där.
Jag har ingen gråt kvar.
Och han vet det också.
Att om han bara fortsätter kommer jag att krackelera.
Spontanfrakturera i hans öppna händer.
"Det är okej, C. Kom igen. Bättre kan du", mumlar han roat när jag tänker försöka bryta mig loss en sista gång.
Det är inte kärlek och inte hat.
Det är helt andra krafter som styr.
Jag har älskat så länge och villkorslöst nu att jag vant mig vid känslan och hur den ska ska förtryckas.
Jag har hatat ännu djupare och mer ingående,
är vidrig och skoningslös i nyanserna
och han nog vet det med"
Myokardium
She says to him, musing, "If you ever forget about me,
I'll put a knife in your heart."
I'll put a knife in your heart."
In bed,
she climbs onto his chest, and looks directly
down into his eyes.
"You understand?
Your heart."
she climbs onto his chest, and looks directly
down into his eyes.
"You understand?
Your heart."
2013, buckle up. Cause you're going away.
Fuck magic
I throw a frisbee and it goes right to you.
Oh well, okay
Jag vet inte vad jag tänker, och vad jag inte tänker.
Det är fars dag och min far är död. Har varit död i fjorton år.
Det spelar ingen roll vad jag känner ändå, för nu är det kliniskt och tillrättalagt inuti.
Känns inget särskilt, känns bara tomt och ekande.
Känns ingenting vissa dagar.
En gång fanns det en kniv i bröstkorgen att vrida om några extra varv, men nu har den fallit ur sitt sår och det gapar infekterat under mina tröjor. Och jag är så trött på att behöva ta hand om mig själv, Jag är så trött på att behöva försöka tycka om någon som borde kunna tycka om mig utan att jag försöker. Men allt är för ingenting, och det är samma insikt. Om och om igen. Det är bara jag som inte lär mig. Jag lär mig aldrig. På något vis har jag fått för mig att om man bara tror - verkligen tror - kommer saker att lösa sig, fast när de gjorde de det sist?
Kommer du håg det, C?
Nej, det gör du inte.
Du hittar på,
hittar på för att skydda dig själv mot allt fuckup.
Men vet du?
Du är också fuckup.
Du är så jävla mycket fuckup att det kommer förbli så.
Glöm inte det.
Vafan är det med dig som skulle vara värt att satsa på?
Nehej?
Nej, just det.
Det är bara det, att ibland kan det finns ett uns, ett minimalt korn av något som känns fint och värdigt. Och på det lilla sandkornet bygger jag ett slott, ett slott av luft som försvinner i tomma intet när jag försöker greppa det mellan händerna. Det var inte meningen, det var inget som du skulle ha. Din jävla idiot.
Det fanns tillfällen när jag faktiskt fixade livet.
Om än i korta perioder, en fragmenterad tillvaro som inte direkt har med verkligheten att göra.
Som var fristående och separerat från allt annat. Jag är svårt för det realistiska, rimliga.
Jag vill inte tro att det kan stämma. Jag kan inte tro på det sättet.
(För jag blir så benägen att bara börja hata igen,
hata som jag gör nu. Det är det som gör ont, insikten om att jag vill ha något jag inte kommer att få.
Även om det är mitt öde, på något vis. Även om det kanske är något jag måste finna mig i).
Ärlighet är så jävla överskattat.
Ingen vill säga det som svider och skaver i käften,
ingen vill ta itu illusionen.
Snälla, varför inte?
Varför kan vi inte bara plocka ner den,
bit för bit,
tegelsten för tegelsten,
kasta en slägga genom skiten,
släppa en bomb på den,
köra knivar i pulsådern,
raka handlederna blodiga.
Det har alltid varit lite bättre att blöda än att lida.
Förskjuta dödläget till något levande
något som plågar och härdar.
Min hud är alldeles för tunn, håller inte emot.
Släpper genom den minsta av känslor, och jag går sönder.
Krackelerar i en spegelreflektion av mitt höstbleka ansikte med gigantiska orosögon
som fortfarande inte
begriper
ett jävla
dugg.
Never follow suit
Nu är det ofattbart, men ett tag trodde jag faktiskt att om vi bara låg med varandra tillräckligt många gånger så skulle hela grejen avdramatiseras. Vara en statistiskt tillrättalagd historia. Mättat som ett blodigt förband. Jag måste verkligen vara en av de mest trögfattade jävla människorna någonsin ibland. Det kan fortfarande vara en drog: det plaggprassliga ljudet av tyg när tröjor kastas på möbler, och känslan av hur naglarna fälls ut ur sina fästen och sjunker ner genom yttersta hudbarriären.
Då, förr, innan jag insåg min egen dumhet, tänkte jag att vi nog måste lära oss att bara prata med varandra. Skaffa något att prata om, om inget annat. Vara sociala över en utstuderat komponerad middag, berömma varandra för saker vi uppskattade. Vara ödmjuka inför alltihop - inför oss själva - inte otåliga. Även om mycket vill ha mer. Vi är ganska kontrollerade människor - han genom sitt naturliga kontrollbehov (kan allt/sett allt/vet allt, vilket är ganska skevt och sexigt), och jag på mitt eget sjuka sätt: hur jag försöker upprätthålla balansen inuti utan att knäckas samtidigt.
Då, förr, innan jag insåg min egen dumhet, tänkte jag att vi nog måste lära oss att bara prata med varandra. Skaffa något att prata om, om inget annat. Vara sociala över en utstuderat komponerad middag, berömma varandra för saker vi uppskattade. Vara ödmjuka inför alltihop - inför oss själva - inte otåliga. Även om mycket vill ha mer. Vi är ganska kontrollerade människor - han genom sitt naturliga kontrollbehov (kan allt/sett allt/vet allt, vilket är ganska skevt och sexigt), och jag på mitt eget sjuka sätt: hur jag försöker upprätthålla balansen inuti utan att knäckas samtidigt.
(Det går inte så bra).
Sex är egentligen inget annat än rutiner, ett biologiskt maskineri.
Sex är egentligen inget annat än rutiner, ett biologiskt maskineri.
Från en hormon till en annan.
Och jag vet hur utsökt hans kropp är konstruerad - uttänkt - små detaljer som ingen annan orkat lägga märke till förut. Ingen annan vet att han har
senor som stål,
leder som vajrar,
och är vacker som ett välplacerat ärr.
Och jag vet hur utsökt hans kropp är konstruerad - uttänkt - små detaljer som ingen annan orkat lägga märke till förut. Ingen annan vet att han har
senor som stål,
leder som vajrar,
och är vacker som ett välplacerat ärr.
Men det går att vända tillbaka ansiktet igen,
blanda våra skuggor,
även om vi knappt ser varandra i mörkret är det mina andetag han drar in och släpper ut försiktigt tills vi blir glansigt fuktiga av det klistriga syret;
komplexiteten i det dödar mig lite varje gång.
Tomhet, idel tomhet/Ingenting duger (& allting suger)
Förr lyssnade jag ofta på Sommar i P1, men nu för tiden?
Fuck no.
Kändisskap har sällan något att göra med intressant personlighet, intressanta livserfarenheter eller intressanta uppväxter. Jag vill höra om de mörkaste sidorna, de djupaste håligheterna i fasaden, om alla brister som gör någon skev och verklig i vår kitschartade tillvaro av blingbling och skit. Om det nu för sällsynthetens skull kanske vore så att någon kändis faktiskt hade något av värde att förtälja under sitt program, verkar det sållas bort till förmån för slätstrukna klyschor och den sortens sadstories som alla har (våldtäkter, misshandel på fyllan, limsniffning i Göteborg, mobbning på mellanstadiet).
Mörker - som i rätt format - är det vackraste som finns.
Den där spröda, krispiga känslan av att gå genom någons fjärde vägg, att få vara i deras innersta för en sekund utan pretentionerna och falskheten. Yesh, I want it.
I övrigt:
jag är så bakfull. Herrejesus.
3 liter vatten senare börjar det allra värsta lägga sig, och ingenting snurrar längre.
V för Vendetta
När jag flyttade hemifrån första gången bodde jag i stan på Söder. Det är ett typiskt sådant område där det är fullt av nyutflyttade ungdomar/20+ish, socialfall, gigantiska invandrarfamiljer/släkter, kriminella, white trash och fan och hans moster.
Det var tider det.
Man gick på torget och handlade som en tant, vågade inte gå ut efter 22 på kvällen (eller efter att det blivit mörkt om det inte var sommartid), fick cykeln stulen x flera, bilen uppeldad (true story och det var inte ens min bil, det var mormors) och slängde jämt ner dörrnyckeln från fönstret när någon hälsade på eftersom porttelefonen ALLTID var trasig.
Kände mig lite lätt nostalgisk innan idag och tog en promenad dit. Det är så sorgligt; samma folk bor kvar. Och det är samma problem nu som för tre år sedan, samma mammor som fått en miljon barn sedan jag såg dem sist, samma pappor som kedjeröker när de gungar barnen i parken, helgknarkarna låtsas fortfarande vara hemlösa och tigger utanför Konsum, pizzerian har stängts och ersatts av en salong för thaimassage (seriös business...), min fd granne gick runt och spände sig i ett enormt gympaställ från Fila.
Han pratar inte.
Han stöter typ ut gutturala läten.
"EH!! EH!!! EH!! Jao katten, vau göer due! Skau jau baza dajj, hahaha"
Ditt jävla äckel.
Sedan var det såklart inte helt lätt att anpassa sig vid flytten. Är man uppväxt i en ytterst välmående förort där nästan alla har föräldrar med akademisk bakgrund, med ordnade hemförhållanden och mat på bordet kl 18 SHARP!, då är man liksom inte den stereotypa Söderbon. Fast jag gillade det lite ändå. Hur jag kunde gå ut på min balkong och luften doftade utomlands (dvs: avgaser från dieselbilar, brända däck, friterad mat, vattenpipor), eller att man kindpussades med personalen i lilla närbutiken. Hade andan i halsen när man skulle ut på gården för att sortera och var så paranoid att man trodde att någon knarkare skulle kasta sig över en.
(Bara för att man sett en av dem ligga utslagen i buskarna på morgonen).
2007 var hemskt längesedan ändå.
Det var tider det.
Man gick på torget och handlade som en tant, vågade inte gå ut efter 22 på kvällen (eller efter att det blivit mörkt om det inte var sommartid), fick cykeln stulen x flera, bilen uppeldad (true story och det var inte ens min bil, det var mormors) och slängde jämt ner dörrnyckeln från fönstret när någon hälsade på eftersom porttelefonen ALLTID var trasig.
Kände mig lite lätt nostalgisk innan idag och tog en promenad dit. Det är så sorgligt; samma folk bor kvar. Och det är samma problem nu som för tre år sedan, samma mammor som fått en miljon barn sedan jag såg dem sist, samma pappor som kedjeröker när de gungar barnen i parken, helgknarkarna låtsas fortfarande vara hemlösa och tigger utanför Konsum, pizzerian har stängts och ersatts av en salong för thaimassage (seriös business...), min fd granne gick runt och spände sig i ett enormt gympaställ från Fila.
Han pratar inte.
Han stöter typ ut gutturala läten.
"EH!! EH!!! EH!! Jao katten, vau göer due! Skau jau baza dajj, hahaha"
Ditt jävla äckel.
Sedan var det såklart inte helt lätt att anpassa sig vid flytten. Är man uppväxt i en ytterst välmående förort där nästan alla har föräldrar med akademisk bakgrund, med ordnade hemförhållanden och mat på bordet kl 18 SHARP!, då är man liksom inte den stereotypa Söderbon. Fast jag gillade det lite ändå. Hur jag kunde gå ut på min balkong och luften doftade utomlands (dvs: avgaser från dieselbilar, brända däck, friterad mat, vattenpipor), eller att man kindpussades med personalen i lilla närbutiken. Hade andan i halsen när man skulle ut på gården för att sortera och var så paranoid att man trodde att någon knarkare skulle kasta sig över en.
(Bara för att man sett en av dem ligga utslagen i buskarna på morgonen).
2007 var hemskt längesedan ändå.
Suicide blonde
Jobbigt: att folk jag kände för typ 10 år sedan skaffar barn nu. Inte bara ett barn, utan typ andra barnet. Lyssnar på hjärtljud och sånt. Är lyckliga och sånt. Håller handen med partner, blir tårögda och sånt. Vad gör jag? Skaffar pluskort på Willys. Vilket verkligen inte är att förringa, man får faktiskt vettiga rabatter, och mat måste man ha. Så, varför har jag bara lust att skjuta mig själv i käften med ett automatvapen?
C, det finns ett liv där ute. Ett liv. Jag säger inte att det hade kunnat vara ditt, men ändå. Men-fucking-ändå. Till hösten ska vi studera, och sen. Sen kan vi tänka på fortplantning. Inte nu. Orkar inte. Orkar inte med småbarn som inte är mina egna, och eftersom sådana inte kommer produceras förrän om kanske 5-10 år, är jag bara allmänt sämst på att framkalla
moderskänslor eller längta efter barn eller ens tänka på kolik och blöjpriser och utslag och infantila febertoppar och själva känslan av att ha skapat en annan människa, den bleknar liksom i jämförelse med mitt feta singelliv i velourpyjamas. Orkar inte med någon annan än mig själv. Kanske en pojkvän i så fall, om han kunde vara lite akademisk for once. Och skratta åt dåliga skämt, och ge mig mat när jag är ledsen (asså', ledsen-på-livet-ledsen, inte gråtledsen). Enda gången jag är gråtledsen på riktigt är när jag ser Band of brothers.
Orkar inte med känslor heller.
Och inte tårar.
Ingenting.
/La-la-lazy
Little by little, one travels far
Sov en och en halv timme efter jobb idag. Den sortens sömn som är total. Helt däckad.
Många gånger verkar man gå på sitt yttersta, balanserar på den där spända linan över sitt mentala Niagarafall, och man reder sig förvånansvärt väl. Det har såklart bara att göra med att jag är badass. Fokuserad med en lätt touch av älskvärd OCD i kanten. Och mer och mer skiter jag i saker som brukade besvära mig förr. Det är charmen med att åldras. Erfarenhet. Chillness. Wisdom. I en kombination så fab att livet kan få lov att kyssa min fortfarande vårbleka handrygg.
Varsågod.
Slaska på.
När jag hade vaknat ur koman drog jag på vindtätaste jackan och gick prommis längs med vattnet. Det är något väldigt mäktigt över kolsvart nattmörker och dålig syn. Alla ljus glöder gränslöst och ofokuserat. Som svävande eldklot. Havet låg utbrett som en böljande sammetsmatta. Luften var lagom kall och fuktig. Man känner ett slags naturromantiskt rus sprida sig i kroppen; fördela sig i varenda ven, pumpa i varje artär. Färgar kinderna scharlakansröda och blodiga. Adrenalinet ligger i startblocken. Vrrrooooooom.
Det kanske är sjukt, men i så fall är jag fan i mig sjuk.
I sådana situationer tänker jag så jävla hårt på att det är liv, det här. Att stå tillräckligt nära havet för att det ska duscha mitt ansikte i små saltstänkta droppar. Höra båtar tuta irriterande. Se en pensionär gå förbi med en tax klädd i väst. Och jag kan känna - starkt - att det finns värde i att bara vara jag. Inte för att jag nedvärderar mitt bidrag till allas vårt fuckup till värld, men det värmer den delen av hjärtat som fortfarande är kallt.
Quiet people have the loudest minds
De senaste dagarna har jag varit trött och sjuk och legat avsvimmad på ett ICA nära dig. Så mitt liv suger ganska hårt just nu. Det är inte bara det. Eller jo, det är JUST DET. Att man precis lärt sig kamma sin lugg ordentligt, lärt sig att älska den trots att man bor i en stad med kastvindar av tsunamiproportioner, och samtidigt synkat en viss viktnedgång som gör att ansiktet inte är fortsatt runt som en köttbulle, och SEN! beslutar sig ers fysiologiska helighet att däcka en totalt med en fucking influensa från helvetet.
Klart man blir sur.
Lite nedstämd.
Citalopram 20 mg x 2 skulle suttit fint.
Man kan säga att det är mycket nu, men det är aldrig mycket nu. Det är ett jämt flöde av nya pinsamheter. De kanske inte avser att vara pinsamma, fast i perioder känns allting jätteskämmigt. Som när man var fjorton och rodnade över tankar, trots att ingen kan läsa dem. Ändå förvandlades man till ett knallrött stoppljus på 165 cm. Jag har problem med detaljer. Fördjupar mig alldeles för ingående, fastnar vid och hänger upp mig på sådant som är totalt meningslöst. Det är så jag rullar, okej. Klart att det fuckar med mitt huvud.
Jag bara önskar att jag inte hade sluppit däcka på ICA. Prime time 17:00 när alla jävla folk ska handla efter jobb.
Snälla Gud, var jag så långt upp på din lista? Mean. Jag fattar att jag förmodligen inte är ditt mest välanpassade/snällaste/gulligaste barn, men jag förtjänade fan inte att sjunka ihop i en hög av kallsvett inuti i min vinterparka och behöva bli uppfiskad av en man som - när jag hade vaknat till efter 2 minuters strypt blodtillförsel till huvudet - erbjöd sig att bära hem mina matvaror eftersom jag var så darrig att jag inte kunde synkronisera händerna till att packa ner något i plastpåsar.
Såhär äre': jag bjuder på att saker är genanta. Det är inte det.
Jag vill bara ha ett litet HEAD'S UP först.
Tack.
I övrigt har kuddar blivit till katter i kombination med en temp på 39,7 och igår kröp jag till köket för att dricka saft.
Vuxenliv 2.0.
Formalin
Nätdejta är som att dra ut fullt funktionsdugliga tänder.
En åt gången, utan bedövning.
Och lite har det nog gjort att jag börjat ifrågasätta vad jag skulle med en pojkvän till.
Och vad skulle han med mig till, bortsett från det obvi; sex.
Vad skulle vi pratat om?
Vad skulle jag sagt efter en lång dag på jobb till en dryg IT-tekniker som tänker på kraschade datorsystem?
Vad skulle jag sarkastiskt som fan kunna säga som inte hade låtit drygt i en sarkasmimmun människas öron?
Vad skulle man göra bortsett från att kramas och pussas och vara kärvänliga?
Det kanske räcker så.
Ett hej.
Avigsidan
Är det bara jag som stör mig på att prefixet 'super' börjar blir förjävla uttjatat?
(Det är säkert bara jag).
Vi superbantar och går på superdieter, resorna är SUPERBILLIGA just nu och H&M har superrea på kläder, socialiterna i kändisblaskorna har superbröllop med supergäster och alla skit som händer runt omkring är superkatastrofer av gigantiska mått.
Yawn.
Snacka om att jag blev helt fucking salig när blatteaffären där jag handlar ibland hade en simpel skylt som det stod "Fisk" på. Inte "Superfärsk fisk", inte "Superbillig fisk", inte "FISK!!!!!!!!!". Bara fisk, rätt och slätt. Ja, jag vill köpa er fisk. Och enbart för att ni inte försöker göra den till något den inte är. Det är en fryst filé, inte en superhjälte förpackad i plastpåsar. Ni kränger inte lögner. Ni kränger fisk.
Det finns alldeles för fina saker i simpelheten.
Det är dem man vill åt.
Kanske inte bara simpelhet dock, som sådan. Jag gillar hur folk på Söder i stan skiter fullständigt i vad mode är, eller vad det kan tänkas vara. Där går man helt oskämmigt i sin polyesterpäls som i den bästa av världar hade varit verklighetstrogen, men som nu bara ser ut som en matta som någon klistrat könshår på. (Förlåt, spydde precis i min egen mun av tanken). Man har cowboyboots och 80-talsjeans. Och scrunchies i håret. Det är några minusgrader ute, men det hindrar inte Gasverksgatans finest från att strutta i kort jeanskjol och horskor. Jag blir lite avslaget imponerad. Här går jag i mina fodrade stövlar och mössa, och där går någon som tycker att livet är alldeles för outhärdligt att genomlida utan en paljettpimpad parka.
Tjejer; mina raraste, sötaste.
Vi är inte tolv längre. Vi måste försöka vara bitches in control of oss själva. Typ.
Paljetter sänder inte den signalen. Paljetter sänder på sin höjd en vag indikation om att man är i behov av assistans vid påklädningen. Tillsyn. Handräckning, om du så vill. Paljetter är inte vår hemmaplan längre.
De är för transor och små skönhetsdrottningar i USA.
Någon gång i framtiden - när jag har kids och inte vill skämma ut dem - kommer jag orka bli politiskt korrekt, men tills dess är jag 25+ och älskvärt småsur.
/Craycray.
There will be blood
Om du är man kanske du vill läsa något annat, typ sportresultat eller personporträttet i King.
Jag är bara en goding och varnar dig innan du har vältrat dig i allt blod som kommer färga dig röd, BODY AND SOUL.
Alltså, jag är inte intresserad av fenomenet mens per se.
Det finns andra som tycker det är roligare än vad jag gör.
Det finns folk som gör sjuk konst av sitt mensblod:
Låt oss hoppas att den personen inte målat med fingrarna, okej?
(Förlåt, jag var tvungen. Det var jättelågt, I know).
Det är reklamen för olika sorters mensskydd som gör mig sne. Som kvinna är förmodligen allt annat i världen, med några få givna undantag som alla kan fundera över själva, roligare än att ha mens. Man blir inte extastisk över sin mens bara för att tampongerna nu kommer i en blommig förpackning. Man tappar inte besinningen för själva kärnan av bindan är formad som en fjäril. Man gråter inte av lycka för att sugförmågan är TRE GÅNGER SÅ BRA i jämförelse med namnlösa konkurrentprodukter som de häller tre vattenkannor på och tror att vi ska missa snedvridningen av resultatet.
Ibland känner jag mig förolämpad som kvinna, eller, jag känner att samhället måste gjort en grav missbedömning av intelligensen hos kvinnor överlag. Antingen ska vi vara preppy och ha fjärilsbindor, eller vara ovetandes och ha tamponger som "inte känns". Snälla, vem fan känner inte att man har en tampong uppkörd i sig själv?
Kanske om man har en, eh, vagina som är stor som en gympahall? But I digress.
https://www.youtube.com/watch?v=3k434RTdPX4
Libresse tror att om vi bara tar fram sju askar med motiven till De sju dödssynderna, så kommer mens vara jättefestligt och alla kommer frossa på bakelser i baksätet på en taxi. Såhär går mensfross till på riktigt: du kommer hem från jobb, tar på dig brallorna med mest resår i midjan eller så skiter du i byxor och nöjer dig med underkläder. Du äter dig genom skafferi, kylskåp och frys. Du äter tills magsäcken trycker mot diafragman och andningen blir störd. Du blir gråtfärdig och försöker ringa din mamma, men hon förstår inte vad du säger när du har 200 gram Marabou intryckt i käften. Du sitter inte i en taxi och väger 45 kg. Hallå, verkligheten.
https://www.youtube.com/watch?v=FnvMy6Qwjk8
O.b vill att vi ska dansa i vita jeans.
HURRA.
Jag vet ärligt talat inte vad jag kan säga om den där videon, jag känner mig bara... maktlös.
Det är väl ingen som någonsin känner sig säker, EVER. Jag har inte känt mig säker sedan jag var 14, fick mens första gången och var övertygad om att mitt liv var slut. Det var nu jag skulle dö. Det var nu det skulle hända. Men C, så går det när man skolkar från biologilektionerna.
https://www.youtube.com/watch?v=rHISM2wSt-k
Värre än alla reklamer för bindor och tamponger är alla dessa övervintrade hippies som vill att vi ska använda menskoppar. Inte menskoppar förresten, vi kan kalla dem för "våra kompisar". För är det inte så vi umgås med våra vänner? Vi viker ihop dem, trycker upp dem, blöder i dem och tittar på det hela efteråt med förundran?
Bloooooooooooooood.
Det är inte bara jag som är förvirrad. Kommentarerna under klippet är guld.
"Om man har den på sommaren sticker inte den där saken ut då så att den blir synlig??"
Beror la på hur naken du är. Och om någon tittar dig mellan benen, I guess.
"har det fungerat fantastiskt, typ 300 spänn, räcker 5-10 år".
Man ska alltså tvätta denna kopp - som är full med blod - man ska tvätta den. Inte en gång, utan under 5-10 år.
(Gud, varför är jag inte man? Jag hade blivit en jättebra man, om jag bara klippte mitt hår kort och plockade fram basrösten och blev hjulbent och svor lite mer. Jag lovar. Allt är förlåtet).
/Jag är bara enåsjuttio och sanningen är
Lilla läppen blå
Under gårdagen tog jag en paus från life as we know it och hälsade på hemma
Åt riktig mat. Inte yoghurt, banan och te.
Såg brittiskt drama, somnade i soffan och sov tio timmar.
Min morsa är världens bästa, men kanske inte alltid den skarpaste kniven i lådan.
Vi satt och diskuterade i vilken film vi sett en av skådisarna i dramat och enades om att hon måste haft en roll i Titanic. Morsan tänkte efter en stund och sa:
"Från vilket år är Titanic egentligen?"
"Filmen?"
"Ja"
"1997"
"Va..."
"Ja?"
"1897 menar du väl..."
JA, MAMMA.
CAMERON PRODUCERADE TYP DEN FETASTE CINEASTUPPLEVELSEN EVER (TO DATE) NÄR HANS MORSA INTE ENS VAR FÖDD, ÄN MINDRE PÅTÄNKT.
Pussgurka.
Smooch.
Och efter ovanstående observation av den gemytliga vardagen i förorten kan alla småbarn gå och lägga sig, för nu kommer fula ord i kombinationer som kan framkalla mardrömmar.
Lite trendspotting.
Undertecknad har med mer eller mindre uttalad skepsis insett att upplevelsen av vara kränkt är det nya svarta. Trender överlag brukar inte vara min grej eftersom jag eftersträvar att vara så svår som möjligt (sarkasm, hörru), men en touch av kränkthet hade förmodligen inte varit all bad. Alla är det ju. Och en del skriver till och med böcker om det. Om hur vardagen och andra människor inkräktar på LIVET och hur allting är pest, kolera och fullblown AIDS i deras Abercrombieklädda vinterkroppar. Att ta illa vid sig, oavsett anledningen till det, är extremt hett. Med detta in mind tänkte jag ta tillfället i akt att diskutera en viss pseudoförfattare som i dagarna gett ut en liten skrift om hur han är gul på utsidan. Tack och lov vet typ ingen vem det är (än), men min aversion är som en cementklump över bröstet varje gång han sitter i teve och beklagar sig över att folk frågar honom från vilket han land hand kommer, EGENTLIGEN.
Är nyfikenhet förbjudet?
Ska man förtrycka biologiska funktioner som sin nyfikenhet bara för att en del människor annars riskerar att hamna i ett pretentiöst kokainmissbruk i Malmö? (Som om man inte hamnar i det oavsett, det är Malmö vi snackar om, peeps)
Får man inte lov att fråga om någon är adopterad? (Är det verkligen den värsta frågan du kan få i ditt liv? Snälla, rara, söta)
Måste man välja att må dåligt över att ett visst sorts godis heter Kinapuffar, när man inte ens kommer från Kina själv, men Korea är close enough, uppenbarligen.
(Hyperventilationspaus).
Såhär äre’:
jag är blondin. Måhända från en flaska from time to time, men ändå. Jag mår också dåligt. Varje gång jag ser BlondinBella halvnaken med trippla D-kupor på glansiga tidningsomslag, varje gång jag hör Anna Anka låta som om hon har en, ursäkta, kuk i svalget när hon gurgelskrattar, varje gång jag står i kö bakom fjortonåriga tjejer med platinablont plattångshår på gymmet som inte använder löpbandet när jag vill springa. [Cue; ironi] Min vardag är ett helvete. Överallt dessa jävla blondier som kränker mig - jag står snart inte ut. Jag sitter hemma och vill skära mig själv, jag får lust att utveckla ett fullskaligt alkoholmissbruk med inslag av benso (såklart), jag vill färga håret för att inte förknippas med dessa avarter. Men vet du vad? Jag skiter i det. Jag behöver inte vara kränkt. Jag måste inte känna att kokain är den enda vägen ut. Jag får inte automatiskt lust att söka efter det blonda anlagets sanna ursprung för att bli säkrare i min identitet som blondin. Jag känner inte hjärtat springa i bröstet varje gång någon har förutfattade meningar om min intelligens, EFTERSOM JAG ÄR INFÖRSTÅDD MED ATT MAJORITETEN AV MÄNNISKORNA MAN MÖTER UNDER SITT LIV INTE BRYR SIG ETT DYFT OM NÅGON ANNAN ÄN SIG SJÄLV.
De menar oftast inget illa, de menar ju ingenting alls.
För de vet ingenting alls.
Vilket inte borde vara betryggande, men i detta fallet är det just det. När en lågintelligent människa frågar: var kommer du ifrån?, är denne individ bara en slav under simpla instinkter som just nyfikenhet. Deras sinnen uppfattar att något ter sig avvikande från gängse norm. Kanske sneda ögon, kanske en annan hudfärg, kanske kläder som inte är från Zgander (hahaha). Eftersom vi inte är hundar luktar vi inte varandra i röven för att säga "hej, vem är du?". Vi ställer helt enkelt dumma frågor istället.
Förståndiga personer tar detta med ett fucking saltkar, okej. Man skriver inte en bok, man gråter inte ut hos Malou von Sivers som inte ens ser oss genom alla lager av mascara och år av ansiktslyft, man försöker inte tvinga nationella chokladproducenter att ändra namnet på ett godis bara för att JUST DET hade fått kränktheten att krypa tillbaka in i mörkret. (Det handlar om något helt annat - själva rätten att bli kränkt, den är mer värd än allt annat. Känslan av att kränkas riktigt jävla ordentligt, åh, ge mig. Så sjukt härligt, bah, jag mår dåligt, jag måste få säga det till någon som låtsas lyssna, och sedan kan vi samstämmigt beklaga hur illa behandlad jag blivit, och varför inte tjäna en hacka på det när vi ändå är i farten?).
Spänn av.
Det är okej att bli sårad. Det händer ibland, fast till slut har man liksom hårdare hud/mentalt kevlar och då bryr man sig inte längre. Men kränkt?
Vad har man att bli kränkt över i Sverige i dagens samhälle?
På riktigt då.
Förslag mottages tacksamt.
/Got your back Jack;
bitches be crazy.
Den minsta av alla segrar
Stillsamt och subtilt, men ändå.
Fördomsfull också, nu när jag tänker på det.
Stod i kassan på Coop i värsta julrushen och kände adrenalinet pumpa vensystemet crazy och näthinnan färgas klarröd på några sekunder när en jävla trashmorsa med tre skrikande småbarn trängde sig före. I hennes korg: typ 100 pack Billys panpizza, läsk, Se och Hör, bindor (onödigt när man alltid är på smällen), vitt bröd, mer läsk, chips, Nutella och ett halvt kilo bacon minst. (I min korg: frukt, grönsaker, keso - så jag är automagiskt en bättre person enbart av den anledningen). Fast plötsligt kändes det logiskt att hon hade klarat av att tränga sig eftersom hennes booty var minst lika stor som Sydamerika (även om den inte var särskilt JUICY).
Jag försökte påkalla hennes intresse genom att vara så svensk, mesig och kuvad som möjligt.
"Förlåt mig, men..."
"Ursäkta, jag stod..."
"Eh, du, hallå..."
Ingenting hände. Hon stod kvar med den glittriga luren tryckt mot örat samtidigt som hennes tre barn som säkert är halvsyskon passade på att välta ett tidningsställ.
Köplatser är viktiga saker. Man vill helst få chansen att gnälla direkt till berörd person, men om modet sviktar brukar det visa sig gå minst lika bra att gnälla till människan bakom en, så fort den kökriminella lämnat brottsplatsen givetvis. Jag skiter väl i att det är jul. Min plats är min plats. Jag har fan ingen lust att stå och svettas i min vinterparka för att någon annan ska få chilla. I ett annat universum hade jag sett ut som Uma Thurman i Kill Bill och varit minst dubbelt så farlig och trippelt så skillad med knivar och på karate.
I verkligheten? Not so much.
Närsynt och ickegraciös,
fast med lockhår.
Hur som helst. Mamman som förmodligen arbetar som lokalvårdare eller nagelterapeut (hahaha, det är inget riktigt yrke) fortsatte skrikprata i telefonen under tiden som kassörskan försökte få henne att begripa att det inte går att betala en summa på 420 med enbart fyra hundralappar. Bebismaskinen blev irriterad och pekade demonstrativt med ett falukorvstjockt pekfinger på den pimpade luren.
"Jau pradar fakktisst i dinna!!!"
Jaha.
Om vi nu ändå är inne på uppenbara saker så borde du gå ner 30 kg eller börja arbeta som mobil solfångare. Du hade nog kunnat försörja ett helt kvarter med el genom ditt upptag.
Kassörskan plockade bort ett paket cigaretter från bandet och slog in den nya summan.
Då tog det hus i helvetet på Konsum.
"NAJ!!! Tau bårt ein Billies!!!"
"Men du har tagit ett storpack, vi kan inte ta bort en pizza. De är inplastade..."
"Tau bårt nårra pausar chips dåe!! Jau behöuver minna cigg asså, faaan hellårr"
God jävla jul.
På snedden i dirty South
Åh, Skåne, I'll miss you.
Allt ditt white trash, diftonger, multikulti, rullande ärrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr, stockholmare i exil, billighet i all vänlighet och så vidare.
Fixade mitt nya pass idag.
På fotot ser det ut som om jag blivit slagen rätt i ansiktet.
Kul att det där komma hänga efter mig i 10 år.
Underbart.
Synfelsironi.
"Men kan du inte titta in i kameran, du tittar inte i kameran?"
Ursäkta, rara du, men jag kan inte se min egen hand framför mig om brillorna är av och jag har en dålig dag och HUR FAN SKA JAG SE EN KAMERA SOM ÄR 1 MILLIMETER STOR 5 METER BORT.
Och sen ler vi lite.
Satt i väntrummet drygt 2 timmar och tålamodet var slut efter 2 minuter. Började se mig omkring och studera urvalet av folk som befann sig i samma situation. Lantisfamiljen med tjockmamma, tjockpappa, två rultiga barn i för korta jeans och Foppatofflor. Förbannad kvinna i slöja som skrek på minst 14 barn som sprang omkring överallt, låg under bänkarna och uppe på borden, kastade gratistidningar som pappersplan och slog i luften mot dörren in till passkontoret så fort den öppnades. Två snobbpensionärer från norra delarna av stan som beklagade sig högljutt över hur polisens system påminde dem om köerna för matutdelning i "SOVJETTET!!! Jajamäääään, DAÄUR FECK DOM VENTA PAU MAUDEN I TIMMAVIS!!!!!!! VI HAR VATT HÄUR I TREIJ TIMMAR, VA, TREIJ TIMMAR HÖER NI!!!!". Vem fan hörde inte? Gubbjävel. Och sedan när, NÄR, har ni två varit Sovjet?
Plus några allergiker som kliade ögon, snöt sig, kliade armar, harklade slem och annat som inte borde göra mig illa till mods, men inte är något vidare att sitta och betrakta i längre perioder. Fler folk med Foppatofflor, danskar som bräkte, Ullaredfantaster i illasittande byxdresser. 15åriga kickerstjejer i vita jeans, neonrosa troskanter och deras skrikröster, spända Serbkillen med blonderade svenska flickvännen och hennes lilla fejkväska från Thailand.
Kallpratet.
"Huer lenge har due suddit häer..."
"Kanske en halvtimme"
"Sajjår du de..."
"Mm..."
"Skau due åga ti utlannet?"
"Ja, till Halland"
Allt ditt white trash, diftonger, multikulti, rullande ärrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr, stockholmare i exil, billighet i all vänlighet och så vidare.
Fixade mitt nya pass idag.
På fotot ser det ut som om jag blivit slagen rätt i ansiktet.
Kul att det där komma hänga efter mig i 10 år.
Underbart.
Synfelsironi.
"Men kan du inte titta in i kameran, du tittar inte i kameran?"
Ursäkta, rara du, men jag kan inte se min egen hand framför mig om brillorna är av och jag har en dålig dag och HUR FAN SKA JAG SE EN KAMERA SOM ÄR 1 MILLIMETER STOR 5 METER BORT.
Och sen ler vi lite.
Satt i väntrummet drygt 2 timmar och tålamodet var slut efter 2 minuter. Började se mig omkring och studera urvalet av folk som befann sig i samma situation. Lantisfamiljen med tjockmamma, tjockpappa, två rultiga barn i för korta jeans och Foppatofflor. Förbannad kvinna i slöja som skrek på minst 14 barn som sprang omkring överallt, låg under bänkarna och uppe på borden, kastade gratistidningar som pappersplan och slog i luften mot dörren in till passkontoret så fort den öppnades. Två snobbpensionärer från norra delarna av stan som beklagade sig högljutt över hur polisens system påminde dem om köerna för matutdelning i "SOVJETTET!!! Jajamäääään, DAÄUR FECK DOM VENTA PAU MAUDEN I TIMMAVIS!!!!!!! VI HAR VATT HÄUR I TREIJ TIMMAR, VA, TREIJ TIMMAR HÖER NI!!!!". Vem fan hörde inte? Gubbjävel. Och sedan när, NÄR, har ni två varit Sovjet?
Plus några allergiker som kliade ögon, snöt sig, kliade armar, harklade slem och annat som inte borde göra mig illa till mods, men inte är något vidare att sitta och betrakta i längre perioder. Fler folk med Foppatofflor, danskar som bräkte, Ullaredfantaster i illasittande byxdresser. 15åriga kickerstjejer i vita jeans, neonrosa troskanter och deras skrikröster, spända Serbkillen med blonderade svenska flickvännen och hennes lilla fejkväska från Thailand.
Kallpratet.
"Huer lenge har due suddit häer..."
"Kanske en halvtimme"
"Sajjår du de..."
"Mm..."
"Skau due åga ti utlannet?"
"Ja, till Halland"
Jajaja
Gud vad jag är trött på att offentliga kvinnor viker ut sig. Till vilken nytta? BlodinBella 'erkänner' att hon väger över 70 kg och har stor röv. Välkommen i klubben... som om det inte finns någon miljon svenska tjejer i samma situation. Veckorevyns redaktion fotas från sidan med händerna över titsen och säger töntiga saker som att de föreställer sig att de är J-Lo för att må bättre, Linda Skugge plåtas i iskallt sjukhusljus med kejsarsnittsärr i fokus, Amelia Adamo skrevar över en stackars stol och jag får lust att spy i en papperskorg. Noll identifikation. Min kroppsuppfattning påverkas ingenting av att de visar sig nakna och säger att de "också" är normala kvinnor och såhär ser den bistra verkligheten ut, med skavanker och bristningar, hängtuttar och fan och hans moster och nu ska vi alla känna oss som en gemensam grupp som kämpar mot diverse ideal.
Visst, det är hemskt om en del tjejer, kvinnor, tanter känner sig tvingade att vara smala för att 1) män ska bry sig om dem, 2) män ska vilja sätta på dem, 3) män ska respektera dem, 4) andra kvinnor ska vara avundsjuka på dem, 5) klädstorlekarna på barnavdelningen ska passa dem, 6) samhället ska ställa upp för dem och ha deras rygg, ey (viktigast, men klart sist på listan alltså), men varför måste de kvinnor som påstår att de vill hjälpa till och förändra detta ta av sig alla kläder för att göra något slags statement? Jag förstår inte kvinnor, jag förstår verkligen ingenting. Ska jag respektera dem mer för att de strippar, smetar ut en flaska foundation i nyllet och fläker ut sig på töntiga tidningar där de försöker peppa oss till att det är OKEJ ATT TA EN BIT GODIS, DET ÄR OKEJ, DU BEHÖVER INTE BODYPUMPA BORT DEN IMORGON.
Vadå, om jag vill träna och vara lite tight, är det fel, är det så jävla fel att jag inte vill vara tjock och/eller osund i största allmänhet? Att jag inte bryr mig om att en frappuccino om dagen blir typ 5 kg extra om året (fy, fy, fy), att jag inte har något som helst jävla intresse av att indoktrineras i deras märkliga pro-femi-kampanjer som är helt backwards?
Det betyder ju inte att jag är intresserad av att vara anorektisk, att jag hatar andra kvinnor, eller att jag köper sjuka ideal rakt av.
Jag vill bara slippa se dessa åbäken helt näck överallt, hela tiden.
Spare me.
Snälla.
Visst, det är hemskt om en del tjejer, kvinnor, tanter känner sig tvingade att vara smala för att 1) män ska bry sig om dem, 2) män ska vilja sätta på dem, 3) män ska respektera dem, 4) andra kvinnor ska vara avundsjuka på dem, 5) klädstorlekarna på barnavdelningen ska passa dem, 6) samhället ska ställa upp för dem och ha deras rygg, ey (viktigast, men klart sist på listan alltså), men varför måste de kvinnor som påstår att de vill hjälpa till och förändra detta ta av sig alla kläder för att göra något slags statement? Jag förstår inte kvinnor, jag förstår verkligen ingenting. Ska jag respektera dem mer för att de strippar, smetar ut en flaska foundation i nyllet och fläker ut sig på töntiga tidningar där de försöker peppa oss till att det är OKEJ ATT TA EN BIT GODIS, DET ÄR OKEJ, DU BEHÖVER INTE BODYPUMPA BORT DEN IMORGON.
Vadå, om jag vill träna och vara lite tight, är det fel, är det så jävla fel att jag inte vill vara tjock och/eller osund i största allmänhet? Att jag inte bryr mig om att en frappuccino om dagen blir typ 5 kg extra om året (fy, fy, fy), att jag inte har något som helst jävla intresse av att indoktrineras i deras märkliga pro-femi-kampanjer som är helt backwards?
Det betyder ju inte att jag är intresserad av att vara anorektisk, att jag hatar andra kvinnor, eller att jag köper sjuka ideal rakt av.
Jag vill bara slippa se dessa åbäken helt näck överallt, hela tiden.
Spare me.
Snälla.
