Mitt överjävliga liv

"När jag eftermiddagsslumrar på rygg i soffan, tungandad och sömnig, stryker han över min panna med vana fingrar. Den sortens rörelse som går mer på djupt än vad verbala kärleksförklaringar skulle gjort,
för den lyckas liksom säga allt.
Jag känner dig. Jag äger din varelse, och din hud.
Dina känslor och tankar,
drömmar och fantasier,
de är mina nu.

Han är ganska krispig.
Alla olika lager som bygger hans persona,
som jag förtjust sätter de mentala tänderna i.
Hans obrydda och lättsamma arrogans som jag oftast inte står ut med,
fast har lärt mig att uppskatta som kontrast till min egen domedagsförväntan.
Jag klär fortfarande allt i svart, draperar vardagen i tunga sjok.

Det här, livet, det är bara något att ta sig igenom.

Varken mer eller mindre.

Och vad är det för jävla sätt, C.

Det finns en försiktig törst i mig. Jag vet inte hur jag borde förhålla mig till den.
Nyfiket eller förmätet.
Iskallt eller med öppen famn.
Fuck famnar, tänker min hjärna när allting
pulsationsbultar och artärbankar och knappt klaras av att hållas i schack.
För den förstår inte - kan inte begripa - hur man ska närma sig det man bara känt, men aldrig förverkligat.

Men jag tror att han vet.
Han granskar mig över över tidningskanter om morgnarna,
hans mörkbruna, glasklara pupiller faller på mitt ansikte först, följer de svaga skuggorna under mina ögon efter ännu en halvt sömnlös natt.

På väg mot kylen böjde han sig ner och kysste mina ögonvrår tills ögonen automatiskt slöt sig.
Det var mycket intimare än sex. Sex är bara rutiner, egentligen.
Rörelser man repeterat tillräckligt mycket och ofta för att hitta snabbaste vägen genom den gemensamma labyrinten. När han gör saker jag inte hinner förutspå känner jag mig naken. Naken och rädd.
Jag vill inte bli tagen på den själsliga sängen sådär.

Jag vill vara säker och avspänd,

inte det här neurotiska jävla våpet som tagit över min kropp och drar i trådarna.

Ibland tvångskramar han mig mot sin bröstkorg, även när jag absolut inte vill.
Han håller greppet hårdare och hårdare kring min rygg, jag kan inte ens skjuta ifrån med händerna, knyta nävarna och slå honom i maggropen.
Jag vill inte, jag vill ingenting, jag behöver inte.
Jag behöver ingen.
Han andas ut, ljudligt och suckande över mitt huvud.
Min andning hackar, väser ur halsen som tusentals punkterade ballonger.
Det har aldrig funnits lagrad gråt där.

Jag har ingen gråt kvar.
Och han vet det också.

Att om han bara fortsätter kommer jag att krackelera.
Spontanfrakturera i hans öppna händer.

"Det är okej, C. Kom igen. Bättre kan du", mumlar han roat när jag tänker försöka bryta mig loss en sista gång.

Det är inte kärlek och inte hat.
Det är helt andra krafter som styr.
Jag har älskat så länge och villkorslöst nu att jag vant mig vid känslan och hur den ska ska förtryckas.
Jag har hatat ännu djupare och mer ingående,
är vidrig och skoningslös i nyanserna
och han nog vet det med"