All will prosper
Hur den kom.
För jag märkte nog aldrig.
(Kände bara).
Att ingen kunde lova något. Att det inte var en hand att hålla i, att det inte var själ och hjärta. Det var behov. Gemensamma drifter. Och det har aldrig varit samma sak. Det är smutsigt, inte vackert. Så varför kunde vi inte göra det officiellt istället för att plåga varandra över oceaner och tidszoner. Jag hoppades alltid. Jag tänkte att 'om vi bara, om jag bara, om du bara...'
Du ville också.
Du kunde hastigt vända på argumenten och de stack som sköna nålar i min bröstkorgsdyna. Du ville också ha tvåsamhet, men den ville inte ha oss.
Jag sade det ibland.
'Det här är inte vi, vi gör inte så'.
Sen råkade vi ta i varandra - igen - och det ändrade mina visioner. Illusioner. Du var inte din kropp. Jag var inte min. De var bara skal som gick i kras, en skörhet ingen av oss kunde hantera. Var fanns beredskapen? När skulle vi ha förfinats?
Det låg inte för oss.
Det enda jag låg för var dig.
Sketches for my sweetheart, the drunk
"Han lutade sig mot mig där jag satt uppflugen i ett av de stora fönsterblecken.
Det var storm ute. Storm och snöflingor i sjok föll mot rutorna utan att göra så mycket som ett ljud.
Han strök bak mitt hår, fäste slingorna kring örats högsta topp, drog ner lockarna försiktigt längs halsen tills de snuddade mot min skjortkrage.
Jag vet inte varför jag log.
Det är mer själva grejen,
grejen med oss.
Att han är tillräckligt dum för att älska mig.
Att han älskar mig så sinnessjukt (all puns intended) mycket att han inte kan låta mig sitta ifred, utan bara måste låta hud möta hud.
Igen och igen och
igen.
En gång till, va?
Och en efter det?
Ja.
Jag som inte ens tyckte om att bli vidrörd förut.
Inte om det inte var på mina villkor.
Som om de indirekt ville säga:
jag är obekväm.
Jag kommer skava i dig,
förstår du?
Jag kommer svälja dig hel, känna dig frätas upp inuti,
och förtjusas över det;
allt det här självplågeriet för ingenting,
allt det här för en känsla av övertag,
allt det här för att framkalla din ångest som sprucket solljus när man påstridigt
försöker ta sig genom en snårig skog och frustrerat fäktar undan grenverket;
plötsligt en strimma guld
och du slappnar av,
ungefär samtidigt som mina käkmuskler spänns och forcerar ner dig längs matstrupen.
Esofagus,
cardia och ventriklar
har inget på mig.
Men ändå,
ändå kysser han min nästipp som om det vore det viktigaste i världen.
Min hand lägger sig vant mot hans kind,
mot hans arroganta, självsäkra benstruktur som aldrig förnekat sig.
Som inte vet hur man är lite mindre attraktiv och lite mer
alldaglig.
Som alldeles för ofta vet hur jag försöker vara subtil - men misslyckas - och glor på punkten i hans ansikte där
läpparna slagit ut från sin amorbåge.
Ditt jävla helvete.
Varenda sekund, vareviga dag, är det något i mitt inre som river och sliter,
även om jag håller med bägge armarna kring magen och försöker fortsätta bestå som en enda varelse.
Men jag har alltid vetat att det är du som river,
att det är du som sliter,
och att jag kanske faktiskt njuter lite
av friktionen."
I know it's easy to have me / But I have seen some things that I cannot even tell to my family pictures / And I'm full of fictions and fucking addictions and I miss my mother/
Jag hade världen i en ask. Jag sparade den. Ägde den. Kröp ner i sängen med trygga känslor.
Med skrubbsår och blodigt tandkött. Med föräldrar som andades i rummet bredvid"
