V för Vendetta
När jag flyttade hemifrån första gången bodde jag i stan på Söder. Det är ett typiskt sådant område där det är fullt av nyutflyttade ungdomar/20+ish, socialfall, gigantiska invandrarfamiljer/släkter, kriminella, white trash och fan och hans moster.
Det var tider det.
Man gick på torget och handlade som en tant, vågade inte gå ut efter 22 på kvällen (eller efter att det blivit mörkt om det inte var sommartid), fick cykeln stulen x flera, bilen uppeldad (true story och det var inte ens min bil, det var mormors) och slängde jämt ner dörrnyckeln från fönstret när någon hälsade på eftersom porttelefonen ALLTID var trasig.
Kände mig lite lätt nostalgisk innan idag och tog en promenad dit. Det är så sorgligt; samma folk bor kvar. Och det är samma problem nu som för tre år sedan, samma mammor som fått en miljon barn sedan jag såg dem sist, samma pappor som kedjeröker när de gungar barnen i parken, helgknarkarna låtsas fortfarande vara hemlösa och tigger utanför Konsum, pizzerian har stängts och ersatts av en salong för thaimassage (seriös business...), min fd granne gick runt och spände sig i ett enormt gympaställ från Fila.
Han pratar inte.
Han stöter typ ut gutturala läten.
"EH!! EH!!! EH!! Jao katten, vau göer due! Skau jau baza dajj, hahaha"
Ditt jävla äckel.
Sedan var det såklart inte helt lätt att anpassa sig vid flytten. Är man uppväxt i en ytterst välmående förort där nästan alla har föräldrar med akademisk bakgrund, med ordnade hemförhållanden och mat på bordet kl 18 SHARP!, då är man liksom inte den stereotypa Söderbon. Fast jag gillade det lite ändå. Hur jag kunde gå ut på min balkong och luften doftade utomlands (dvs: avgaser från dieselbilar, brända däck, friterad mat, vattenpipor), eller att man kindpussades med personalen i lilla närbutiken. Hade andan i halsen när man skulle ut på gården för att sortera och var så paranoid att man trodde att någon knarkare skulle kasta sig över en.
(Bara för att man sett en av dem ligga utslagen i buskarna på morgonen).
2007 var hemskt längesedan ändå.
Det var tider det.
Man gick på torget och handlade som en tant, vågade inte gå ut efter 22 på kvällen (eller efter att det blivit mörkt om det inte var sommartid), fick cykeln stulen x flera, bilen uppeldad (true story och det var inte ens min bil, det var mormors) och slängde jämt ner dörrnyckeln från fönstret när någon hälsade på eftersom porttelefonen ALLTID var trasig.
Kände mig lite lätt nostalgisk innan idag och tog en promenad dit. Det är så sorgligt; samma folk bor kvar. Och det är samma problem nu som för tre år sedan, samma mammor som fått en miljon barn sedan jag såg dem sist, samma pappor som kedjeröker när de gungar barnen i parken, helgknarkarna låtsas fortfarande vara hemlösa och tigger utanför Konsum, pizzerian har stängts och ersatts av en salong för thaimassage (seriös business...), min fd granne gick runt och spände sig i ett enormt gympaställ från Fila.
Han pratar inte.
Han stöter typ ut gutturala läten.
"EH!! EH!!! EH!! Jao katten, vau göer due! Skau jau baza dajj, hahaha"
Ditt jävla äckel.
Sedan var det såklart inte helt lätt att anpassa sig vid flytten. Är man uppväxt i en ytterst välmående förort där nästan alla har föräldrar med akademisk bakgrund, med ordnade hemförhållanden och mat på bordet kl 18 SHARP!, då är man liksom inte den stereotypa Söderbon. Fast jag gillade det lite ändå. Hur jag kunde gå ut på min balkong och luften doftade utomlands (dvs: avgaser från dieselbilar, brända däck, friterad mat, vattenpipor), eller att man kindpussades med personalen i lilla närbutiken. Hade andan i halsen när man skulle ut på gården för att sortera och var så paranoid att man trodde att någon knarkare skulle kasta sig över en.
(Bara för att man sett en av dem ligga utslagen i buskarna på morgonen).
2007 var hemskt längesedan ändå.
Kommentarer
Trackback
