Mitt överjävliga liv

Sov en och en halv timme efter jobb idag. Den sortens sömn som är total. Helt däckad.

Många gånger verkar man gå på sitt yttersta, balanserar på den där spända linan över sitt mentala Niagarafall, och man reder sig förvånansvärt väl. Det har såklart bara att göra med att jag är badass. Fokuserad med en lätt touch av älskvärd OCD i kanten. Och mer och mer skiter jag i saker som brukade besvära mig förr. Det är charmen med att åldras. Erfarenhet. Chillness. Wisdom. I en kombination så fab att livet kan få lov att kyssa min fortfarande vårbleka handrygg.

 

Varsågod.

Slaska på.

 

När jag hade vaknat ur koman drog jag på vindtätaste jackan och gick prommis längs med vattnet. Det är något väldigt mäktigt över kolsvart nattmörker och dålig syn. Alla ljus glöder gränslöst och ofokuserat. Som svävande eldklot. Havet låg utbrett som en böljande sammetsmatta. Luften var lagom kall och fuktig. Man känner ett slags naturromantiskt rus sprida sig i kroppen; fördela sig i varenda ven, pumpa i varje artär. Färgar kinderna scharlakansröda och blodiga. Adrenalinet ligger i startblocken. Vrrrooooooom.

 

Det kanske är sjukt, men i så fall är jag fan i mig sjuk.

I sådana situationer tänker jag så jävla hårt på att det är liv, det här. Att stå tillräckligt nära havet för att det ska duscha mitt ansikte i små saltstänkta droppar. Höra båtar tuta irriterande. Se en pensionär gå förbi med en tax klädd i väst. Och jag kan känna - starkt - att det finns värde i att bara vara jag. Inte för att jag nedvärderar mitt bidrag till allas vårt fuckup till värld, men det värmer den delen av hjärtat som fortfarande är kallt.