Mitt överjävliga liv

 

Jag vet inte vad jag tänker, och vad jag inte tänker.

Det är fars dag och min far är död. Har varit död i fjorton år.

Det spelar ingen roll vad jag känner ändå, för nu är det kliniskt och tillrättalagt inuti.

Känns inget särskilt, känns bara tomt och ekande.

Känns ingenting vissa dagar.

 

En gång fanns det en kniv i bröstkorgen att vrida om några extra varv, men nu har den fallit ur sitt sår och det gapar infekterat under mina tröjor. Och jag är så trött på att behöva ta hand om mig själv, Jag är så trött på att behöva försöka tycka om någon som borde kunna tycka om mig utan att jag försöker. Men allt är för ingenting, och det är samma insikt. Om och om igen. Det är bara jag som inte lär mig. Jag lär mig aldrig. På något vis har jag fått för mig att om man bara tror - verkligen tror - kommer saker att lösa sig, fast när de gjorde de det sist?

 

Kommer du håg det, C?

Nej, det gör du inte.

Du hittar på,

hittar på för att skydda dig själv mot allt fuckup.

 

Men vet du?

Du är också fuckup.

Du är så jävla mycket fuckup att det kommer förbli så.

Glöm inte det.

 

Vafan är det med dig som skulle vara värt att satsa på?

Nehej?

Nej, just det.

 

Det är bara det, att ibland kan det finns ett uns, ett minimalt korn av något som känns fint och värdigt. Och på det lilla sandkornet bygger jag ett slott, ett slott av luft som försvinner i tomma intet när jag försöker greppa det mellan händerna. Det var inte meningen, det var inget som du skulle ha. Din jävla idiot.

 

Det fanns tillfällen när jag faktiskt fixade livet.

Om än i korta perioder, en fragmenterad tillvaro som inte direkt har med verkligheten att göra.

Som var fristående och separerat från allt annat. Jag är svårt för det realistiska, rimliga.

Jag vill inte tro att det kan stämma. Jag kan inte tro på det sättet.

 (För jag blir så benägen att bara börja hata igen,

hata som jag gör nu. Det är det som gör ont, insikten om att jag vill ha något jag inte kommer att få.

Även om det är mitt öde, på något vis. Även om det kanske är något jag måste finna mig i).

 

Ärlighet är så jävla överskattat.

Ingen vill säga det som svider och skaver i käften,

ingen vill ta itu illusionen.

 

Det har alltid varit lite bättre att blöda än att lida.

Förskjuta dödläget till något levande

något som plågar och härdar.

Min hud är alldeles för tunn, håller inte emot.

Släpper genom den minsta av känslor, och jag går sönder.

Krackelerar i en spegelreflektion av mitt höstbleka ansikte med gigantiska orosögon

som fortfarande inte

begriper

ett jävla

dugg.