Suicide blonde
Jobbigt: att folk jag kände för typ 10 år sedan skaffar barn nu. Inte bara ett barn, utan typ andra barnet. Lyssnar på hjärtljud och sånt. Är lyckliga och sånt. Håller handen med partner, blir tårögda och sånt. Vad gör jag? Skaffar pluskort på Willys. Vilket verkligen inte är att förringa, man får faktiskt vettiga rabatter, och mat måste man ha. Så, varför har jag bara lust att skjuta mig själv i käften med ett automatvapen?
C, det finns ett liv där ute. Ett liv. Jag säger inte att det hade kunnat vara ditt, men ändå. Men-fucking-ändå. Till hösten ska vi studera, och sen. Sen kan vi tänka på fortplantning. Inte nu. Orkar inte. Orkar inte med småbarn som inte är mina egna, och eftersom sådana inte kommer produceras förrän om kanske 5-10 år, är jag bara allmänt sämst på att framkalla
moderskänslor eller längta efter barn eller ens tänka på kolik och blöjpriser och utslag och infantila febertoppar och själva känslan av att ha skapat en annan människa, den bleknar liksom i jämförelse med mitt feta singelliv i velourpyjamas. Orkar inte med någon annan än mig själv. Kanske en pojkvän i så fall, om han kunde vara lite akademisk for once. Och skratta åt dåliga skämt, och ge mig mat när jag är ledsen (asså', ledsen-på-livet-ledsen, inte gråtledsen). Enda gången jag är gråtledsen på riktigt är när jag ser Band of brothers.
Orkar inte med känslor heller.
Och inte tårar.
Ingenting.
/La-la-lazy
Kommentarer
Trackback
