Mitt överjävliga liv

 

Saker som är längeLÄNGESEDAN nu, men jag skrev så jävla bra då

 

När vi var en, två, tre månader in i förhållandet sov jag fortfarande på kanten med ryggen mot och fick nästan tvångsskedas in i intimiteten. Jag ville kanske inte vara utan den, men tänkte inte sjunka ner i den allra geggigaste needynessen heller. Det fanns ett värde i det hela, på något sätt.

Att jaga och att jagas - till slut visste man inte riktigt vem som gjorde vad.

Särskilt inte när man vilade med kroppen på högkant, all vikt på armen och ögonen vida i mörkret. Jag väntade på hans arm och hand över revbenen, och jag väntade på mig själv. Väntade UT mig själv. Det kändes inte tillräckligt verkligt, inte just då i alla fall. I hallen, på väg till sovrummet, brukade jag knäppa upp skjortan, gå ur klänningen och krypa upp naken ovanpå hans rygg som en koala. Han sov alltid som om han vore död.

Inte en rörelse, förutom de långsamma kontraktionerna, inandningarna.

 

(Jag låg där och gick itu lite hela tiden.

Typ: om du inte rör mig snart så dör jag/om du rör mig så dör du)

 

Föraktet.

Det egna.

Om du börjar tycka om mig avskyr jag dig,

om du ignorerar mig,

älskar jag dig,

so-fuck-it.

Och det gör en äcklig,
hormonhög som skyskrapor,
pupilldilaterad och centralstimulerad.

Nu är man väl bara en i mängden av alla tjejer som legat hemma på sängen, utanpå överkastet och tänkt; LOVE ME (och är idiot)

- fast jag tänker inte det där, jag tänker: det var längesen jag skrattade så mycket att mascaran rann i svarta piltårar och på toaletten, i det fluorescenta ljuset, brukade mitt ansikte skuggas som en demons och jag vill

knäppa upp min hood
dra ner blixtlåset i
bröstkorgen
och se vem som finns
inuti

 

/

 

Det är rutiner, ett biologiskt maskineri,

jag vet hur utsökt hans kropp är konstruerad - uttänkt - små detaljer som ingen annan orkat lägga märke till förut för ingen har haft honom så som jag. Ingen vet att han har
senor som stål,
leder som vajrar,
och är vacker som ett välplacerat ärr.

 

Kom, vi skär oss

på minnen

nu.

 

Och alla känslor blir till den djupaste ocean i bröstkorgen; erosion.

Till slut är den gapande och tom, och jag kan inte känna mitt hjärta som förr.