Mitt överjävliga liv

 

Det finns känslor mellan oss, men de vill nog ingenting. De bara finns där, gör sig påminda med jämna mellanrum. Sticker upp sina fula trynen och pekar finger åt våra barnsliga försök att spela vuxna.

De klumpiga rörelserna, vår fumliga tillgivenhet.

Och många gånger räcker det att jag ser honom - hör honom - lyssnar på hans röst som studsar mot min bröstkorg. Den är allt som tar emot, och plötsligt känns utandningarna varma och fuktiga mot huden.

Det går nästan att ta på den där elektriciteten. Jag vet inte varför vi inte kan låta skiten vara.

Varje gång jag öppnar mitt sår kör han ner knytnäven.
Igen och igen och igen och jag inbillar mig att det kommer vara så jämt.

I någon omfattning.

Det är kanske lite hårt, skaver en smula, att jag har sett honom försöka göra sig lycklig på samma sätt som jag försökt göra exakt samma sak. Man är väl bortskämd och högfärdig. Jag är det åtminstone. Han säkert både kysser och ligger med andra nu, och jag hänger upp mig på så många olika små fragment av idiotiska fantasier. De är ingenting jag behöver - snarare tvärtom - men destruktivitet kan vara som en drog.

Det kanske inte finns någon jävla spärr i mig som tar emot alla gånger.

Jag vet inte.

På sätt och vis förstår jag att vi redan fuckat upp allt som någonsin skulle kunna ha en chans att vara något riktigt, något innerligt. Ingen av oss fattar det. Ingen av oss kan sluta förvandla allt fint till fult.

Det är som ett annat liv,
min hjärna förstår det inte,
vill inte kännas vid det,

men hjärtat vet.