Mitt överjävliga liv

 

Grejen är den att jag är en störd fjortonåring inuti en tjugosexårings kropp. Jag vet inte om jag vill vara vuxen ens en gång. På vissa sätt äre' sure thang. Jag vill supa och ha sex, vara ute sent på kvällen och komma hem tidigt på morgonen, ha ett jobb och tjäna pengar, köra bil och säga fula ord utan att någon höjer på ögonbrynen. Allt det där vill jag. Men det här med att ha en riktning i livet, självsäkerhet och fucking pondus.

Varför faller det inte sig naturligt?

 

För att det tråkar ut mig.

That's why, C.

 

Självplågeri däremot.

Det är intressant.

Pulverdieter och språngmarscher på tom mage, det är också intressant.

Omöjliga romanser, det är också intressant.

Enorma snedsteg och vackert klippta pojknackar, de är också intressanta.

Blek hy och stora blå ögon, de är jävligt intressanta.

 

Jag tror inte på förklaringar och logik. Det har jag nog aldrig gjort. Ibland inbillar jag mig att jag faktiskt bryr mig, men det gör jag inte. Det är bara yta, och ytor kan man skrapa ganska länge på innan man slutligen inser att det inte finns något av värde där under. Inte för att jag inte värdesätter mig själv - jag är säkert på den högsta, tänkbara pedistalen - och det är det som är problematiskt. Att fallet blir så långt, och smärtsamt, och oväntat? Ungefär så.

 

Självbilden och verkligheten.

De är inte särskilt benägna att kopplas samman.

Vill inte veta av varandra. Vill inte veta av det som är sunt förnuft.

Vill inte veta av det som kanske vore den enkla lösningen.

Vill inte veta av det som man längst in i själen begriper är rätt.

 

Vissa saker kommer jag aldrig glömma.

Som hur vi låg i parken i den outhärdliga, spanska hettan och jag kände med fingrarna i varje mjuk nedbuktning mellan revbenen på honom. Och trots att det säkert kittlades lät han mig hållas. Och jag tror det fina i allt fuckup var att just då, var jag ytterst nära det som är lycka i sin renaste form, och det gjorde mig hög. Även om allt annat var tusentals minimala skärseldar, knivar i hjärtmuskulaturen, öppna halskärl som dränerade mig på liv, kunde jag ändå separera min sedvanliga svartsyn från något bitterljuvt.

 

Nu för tiden är jag så.. så...

benägen att plocka upp automatvapen i tvspel.

 

Jag är en (väldigt) frustrerad människa. Sällan utanpå, men inuti. Fucking hell. Och det är det jag är van vid. Jag gillar på något sadistiskt sätt att saker är förjävliga, för det bekräftar min skeva världsbild. Jag är inte gjord för regnbågar och färgglada ponnys. Inte för förhoppningar och tillförsikt, mjuka värden eller över huvud taget någonting som vid första anblicken verkar vackert. Jag gillar det som är lite fult och konstigt. Det får gärna vara fucked up på helt rätt sätt. Det är när saker är tillrättalagda och jätteokej som jag tråkas ut, inte tvärtom.

 

Jaja, C.

JAJA.

 

Idag höll jag på att slå ner en tant på Willys. Eftersom jag sålt min bil är jag beroende av buss vid storhandlingarna. Om jag måste vänta tio minuter extra på bussfan bara för att folk segar sig i kassan och jag måste stå där med mina tre jobbiga och alldeles för överfulla plastpåsar börjar mitt hjärta slå så hårt i bröstkorgen att jag mår illa. Det spelar ingen roll hur mycket jag jobbar med mindfullness - min hjärna köper inte sådan skit. Jag vill HEM. Jag vill inte stå bakom Britt-Marie på 58 år (som jag gjorde idag) som gnällde över att hon fick betala 15 kronor istället för 5 kronor för ett - ursäkta - SKETET JÄVLA PAKET SERVETTER. Det är en förolämpning för resten av mänskligheten att jag återger konversationen, men varför ska jag vara den enda som lider? Just det.

 

(Kort förklaringslista:

BM - Britt-Marie

KT - Kassatant)

 

BM: "Varför har ni ingen som sorterar i era servetthögar? Nu har jag fått betala tio kronor extra här för att jag tog fel paket servetter, va..."

KT: "Vi trodde att det var underförstått att vi reade ut servetterna med påskmotiv, eftersom påsken är slut för i år..."

BM: "Jaha, så det är upp till kunden nu?! Är det verkligen upp till oss?! Är det?!"

KT: "Det är inte upp till någon särskild, men du förstår väl..."

BM: "Jag vill ha tillbaka tio kronor från din kassa!!!"

KT: "Jag håller på med ett annat köp här, du får vänta lite"

BM: Vänta på vad?!"

KT: "Jag kan inte avbryta köpet just nu, du får vara snäll och vänta lite"

BM: "Jaha, jaja! JAJA!!! Tio kronor är ändå tio kronor"

 

Britt-Marie, din jävla gnällfitta. Ta dina servetter, kör in dem i käften och HÅLL TRUTEN. Visst, tio kronor är tio kronor, men om hela din ekonomi hänger på just det, så avstå från servetterna och torka upp ditt kladd med hushållspapper, OKEJ.

 

Under tiden som deras värdelösa interaktion utspelades försökte jag propsa på att mitt köp skulle genomföras, eftersom jag skulle med bussen. Srsly, jag skiter i andra människor när jag har bråttom. Jag har ingen empati. Jag jobbar heltid inom ett serviceyrke som omfattar allt ifrån (total) omvårdnad, överdrivet gott bemötande och förståelse för fysiska/psykiska besvär, till familjerelationer och ofta ovidkommande existentiella problem. Ibland dränerar det min energi, hur fult det än är att erkänna. Man är väl bara människa, vilket i sig är tråkigt nog, men det finns gränser även för medkännande. Förlåt Florence.

 

Det är för mycket ge lillfingret och få hela handen uppkäkad, och för lite uppskattning. Fast inget i livet står i perfekt relation till varandra ändå. Det mesta är skevt och opålitligt. Och det vet man, fast... jag är en person som intalat sig själv att någon gång kommer ett break och då faller saker och ting på plats. Till slut.

 

Nåväl.

Jag hann med min buss i eftermiddags.

En minimal seger.

 

Idag är det sol ute, håret är perfalockigt och jag kunde dra på mina Cheap Mondays utan att behöva hålla in magen samtidigt. Ytligheter. Ytterligheter. Det ena behöver inte utesluta det andra, C.

 

Ibland saknar jag pappa så himla mycket.

Det är inte sorg som i sorg längre, jag vet inte riktigt vad det är.

Jag saknar allt vi aldrig hade, för jag är mänsklig.

Jag saknar allt vi kunde haft, för jag är mänsklig.

Jag saknar att kunna få varmaste kramen någonsin intryckt mot hans rutiga flanellskjortor, för jag är så jävla mänsklig att det är sjukt.

 

Förut var det mer av ett känslomässigt trauma. Det är det inte längre. Det var längesedan det var det. Man är äldre nu, har andra referenser, är bättre rustad liksom. Saker kommer inte åt mig. Ibland ser jag jämnåriga med sina pappor och det är som den djupaste kniven i mig. Ett tag trodde jag att det var missunnsamhet, att det var mitt naturliga tillstånd, den här svärtan som kan krypa in i varje skrymsel och vrå av mitt väsen. Men det var bara saknad. Och saknad är inte farligt.

 

Det är inte farligt och det är inte vad jag är.

Ingenting behöver definiera mig.

Ingenting.

 

Nåväl.

Jag hade pappa i tolv år.

Många får inte ens den tiden.

Jag försöker vara tacksam.

Försöker.

 

Allt är bara ett enda utdraget experiment, C.

 

 

På sätt och vis är det väldigt behändigt, för att inte säga utomordentligt praktiskt, att ha enkelt för sig i skolan. Jag har aldrig behövt anstränga mig för att möta kraven. Och när jag väl ansträngt mig har jag fördjupat mig onödigt jättemycket och lärt mig detaljer som jag i efterhand sällan eller aldrig haft nytta av. Det handlar kanske mer om att bevisa något för sig själv än för någon annan. Och att klia hjärncellerna mentalt. Ge dem vad de vill ha, mina små rovdjur med fangsen vilande mot underläppen. Här, 15 högskolepoäng. Tugga och svälj ordentligt innan jag lyfter upp er mot axeln för att klappa rygg och framkalla ljudliga rapar.

 

Lämnade in min första uppgift på distanskursen igår.

Läraren mailade tillbaka ett nätt brev med beröm.

Cirklar sluts hela tiden.

 

Igår var jag på bio och såg En oväntad vänskap. Jag förstår hajpen bakom filmen. Vi gillar våra förutsägbara kontraster. Och vi gillar tanken på att storyn är äkta. Rik, men olycklig medelålders man, i rullstol. Paralyserad från halsen och nedåt. Uppassad av fan och hans moster, men ändå ensam. Och motparten, en fattig, outbildad invandrarkille från Paris förorter. Som har swagger och bristande uppfostran. Som ser människor för vad de verkligen är bakom alla fasader och har en uppsjö streetsmartness (som man bara hade kunnat döda för när man är tråkig svenne som blir nervös när någon drar ett skämt man inte riktigt vet är ett skämt, och skrattet fastnar förargligt i halsen)

 

Jag är hemskt svag för streetsmartness, mest på grund av att jag säkert är en ganska stel person. Lagom sjuk i huvudet, men steeeel. Om någon är gangsta, eller bara KAN saker, massa random kunskap om vad som helst, blir jag lite kär enbart av den anledningen. Vilket förklarar varför jag gillat både skitbiffig kille i enormt gympaställ och ännu större gympaskor OCH jättesmal, jättebegåvad ultranörd med tvättmedelseksem på armarna.

 

Om några månader ska jag springa Göteborgsvarvet. Jag är en träningsmasochist av rang. Älskar när det gör ont. Gör mer ont, kroppen. Snälla. Och ge mig andningsbesär. Mjölksyra. Träningsvärk, muskelvärk, ofarliga mjukdelsskador. Alltihop. På en gång. HIT ME. Jag vet inte vem som kom på, och sedan började förespråka, att träning måste vara roligt. Det måste väl inte alls vara kul. När jag jobbat ihjäl mig på en morgontur är jag knappast sugen på att lyfta massa äckliga skivstänger på kvällen när sängen är SÅ jävla mycket skönare att däcka i. Det sista jag tänker på är all rolig träning jag vill utsätta mig för/delta i. Men, jag har nazistisk disciplin och om jag inte får iväg min stora booty till träningen kommer jag vara tillräckligt baktung för att inte orka klippa den värsta backen i loppet i maj. Och så kan vi inte ha det.

 

Så, nu ska jag banta. 8-10 kg.

Eller, inte banta. Gå ned i vikt. På ett hälsosamt sätt.

Eh, ja, precis så.

 

Det kommer inte alls bli svårt.

 

/Ingen kommer undan (inte ens i Sverige).

 

Det plågsamma i detta halvvetenskapliga experimentet för att träffa någon balanseras upp av att andra sökande är mer eller mindre måttligt/obegripligt förvirrande. Det är inte lätt att veta vad man vill ha, men såhär kan man kanske uttrycka sitt stilla önskemål:

 

"Den ja söker?? hmm bra fråga.... Men en tjej självklart är inte bi eller lagd att gilla killar".

Word, mannen.

 

Vissa försöker ragga upp en genom att vara rara och rekommendera något som underlättar vardagen, men tyvärr gör det mig bara så avtänd att jag nog aldrig kommer vilja ligga igen (åtminstone inte med DEN personen):

 

"tängte tipsa dej om mjuka ilägnings sulor till arbet skorna,förmodligen får du ont för du stå upp hela dan på jobb ehhehe pusssssssssssssssss"

 

Ibland får man en utskällning.

Rättelse; ganska ofta får man en utskällning.

"kan du svara då!!!!!!!!!!!! ja skrev HEJ!!!!!!!!!!!!!!!!"

 

Du skrev hej?

Du skriker med CAPS, din lilla snorunge.

 

Jag som verkligen bara vill hålla handen.

Ska det vara såhär svårt, Gud?

 

Ganska ofta får man ta skit för sina preferenser, som verkligen inte är svåra att uppfylla eller ens konstiga, men ack. Det enda jag begär är att du inte är a) arbetslös, b) ser dig själv som 'mellan jobb' när du faktiskt är arbetslös, eller c) kör lastbil. Det är inget att ta illa upp av. Det är inget jag menar något illa med. Det är bara vad som är grejen med mig, och vad grejen med dig måste vara. Att du vill vara på väg någonstans, med studier eller genom jobbet. Jag vill inte att vi ska gå på soc tillsammans. Jag vill att vi ska kunna slösa lagom med cash på ett relativt ansvarsfullt sätt, aye.

 

"vafor gillar du inte visa jobb då va e ett riktigt jobb då kan du säja mej vad det är så ska ja tänka på sacken då"

 

Ja, tänk du på 'sacken'.

Och överväg svenska för nyanlända.

 

Sen får man komplimanger. Som tjej/kvinna bör man kanske tacka och ta emot (eftersom tillvaron cirkulerar kring att vara fucking fab), men jag vill inte vara söt om det innebär att man får mail som "ooh sån sötis jääte go e du var bor du så ja får smaka" eller "jajajja sötnos!!!! du å ja kan ha sjukt mkt kul ihop =) under täcke eheh". Jag förstår att folk vill ligga. Alla vill ligga. Man bara undrar om de här människorna hade gått fram till sötnosen på stan och sagt: "Tjena kexet, står du här och smular, ligga lite eller?". Förmodligen inte.

 

FYI: detta kexet hade Krav Mag:at dig så jävla hårt.

 

Tänk så blir man aldrig nöjd?

Jag vill så jävla gärna vara nöjd.

Jag KAN vara nöjd.

(Kanske är man för dryg. Är jag det? Det är jag inte.

Jag är bara... en jobbig kombination av trettonårig kille framför tv-spelet och glasögonormsbrutta med lite för mycket eyeliner som råkar vara helt mean i köket),