Mitt överjävliga liv

 

Jag är en (väldigt) frustrerad människa. Sällan utanpå, men inuti. Fucking hell. Och det är det jag är van vid. Jag gillar på något sadistiskt sätt att saker är förjävliga, för det bekräftar min skeva världsbild. Jag är inte gjord för regnbågar och färgglada ponnys. Inte för förhoppningar och tillförsikt, mjuka värden eller över huvud taget någonting som vid första anblicken verkar vackert. Jag gillar det som är lite fult och konstigt. Det får gärna vara fucked up på helt rätt sätt. Det är när saker är tillrättalagda och jätteokej som jag tråkas ut, inte tvärtom.

 

Jaja, C.

JAJA.

 

Idag höll jag på att slå ner en tant på Willys. Eftersom jag sålt min bil är jag beroende av buss vid storhandlingarna. Om jag måste vänta tio minuter extra på bussfan bara för att folk segar sig i kassan och jag måste stå där med mina tre jobbiga och alldeles för överfulla plastpåsar börjar mitt hjärta slå så hårt i bröstkorgen att jag mår illa. Det spelar ingen roll hur mycket jag jobbar med mindfullness - min hjärna köper inte sådan skit. Jag vill HEM. Jag vill inte stå bakom Britt-Marie på 58 år (som jag gjorde idag) som gnällde över att hon fick betala 15 kronor istället för 5 kronor för ett - ursäkta - SKETET JÄVLA PAKET SERVETTER. Det är en förolämpning för resten av mänskligheten att jag återger konversationen, men varför ska jag vara den enda som lider? Just det.

 

(Kort förklaringslista:

BM - Britt-Marie

KT - Kassatant)

 

BM: "Varför har ni ingen som sorterar i era servetthögar? Nu har jag fått betala tio kronor extra här för att jag tog fel paket servetter, va..."

KT: "Vi trodde att det var underförstått att vi reade ut servetterna med påskmotiv, eftersom påsken är slut för i år..."

BM: "Jaha, så det är upp till kunden nu?! Är det verkligen upp till oss?! Är det?!"

KT: "Det är inte upp till någon särskild, men du förstår väl..."

BM: "Jag vill ha tillbaka tio kronor från din kassa!!!"

KT: "Jag håller på med ett annat köp här, du får vänta lite"

BM: Vänta på vad?!"

KT: "Jag kan inte avbryta köpet just nu, du får vara snäll och vänta lite"

BM: "Jaha, jaja! JAJA!!! Tio kronor är ändå tio kronor"

 

Britt-Marie, din jävla gnällfitta. Ta dina servetter, kör in dem i käften och HÅLL TRUTEN. Visst, tio kronor är tio kronor, men om hela din ekonomi hänger på just det, så avstå från servetterna och torka upp ditt kladd med hushållspapper, OKEJ.

 

Under tiden som deras värdelösa interaktion utspelades försökte jag propsa på att mitt köp skulle genomföras, eftersom jag skulle med bussen. Srsly, jag skiter i andra människor när jag har bråttom. Jag har ingen empati. Jag jobbar heltid inom ett serviceyrke som omfattar allt ifrån (total) omvårdnad, överdrivet gott bemötande och förståelse för fysiska/psykiska besvär, till familjerelationer och ofta ovidkommande existentiella problem. Ibland dränerar det min energi, hur fult det än är att erkänna. Man är väl bara människa, vilket i sig är tråkigt nog, men det finns gränser även för medkännande. Förlåt Florence.

 

Det är för mycket ge lillfingret och få hela handen uppkäkad, och för lite uppskattning. Fast inget i livet står i perfekt relation till varandra ändå. Det mesta är skevt och opålitligt. Och det vet man, fast... jag är en person som intalat sig själv att någon gång kommer ett break och då faller saker och ting på plats. Till slut.

 

Nåväl.

Jag hann med min buss i eftermiddags.

En minimal seger.

Jobbigt: att folk jag kände för typ 10 år sedan skaffar barn nu. Inte bara ett barn, utan typ andra barnet. Lyssnar på hjärtljud och sånt. Är lyckliga och sånt. Håller handen med partner, blir tårögda och sånt. Vad gör jag? Skaffar pluskort på Willys. Vilket verkligen inte är att förringa, man får faktiskt vettiga rabatter, och mat måste man ha. Så, varför har jag bara lust att skjuta mig själv i käften med ett automatvapen?

 

C, det finns ett liv där ute. Ett liv. Jag säger inte att det hade kunnat vara ditt, men ändå. Men-fucking-ändå. Till hösten ska vi studera, och sen. Sen kan vi tänka på fortplantning. Inte nu. Orkar inte. Orkar inte med småbarn som inte är mina egna, och eftersom sådana inte kommer produceras förrän om kanske 5-10 år, är jag bara allmänt sämst på att framkalla moderskänslor eller längta efter barn eller ens tänka på kolik och blöjpriser och utslag och infantila febertoppar och själva känslan av att ha skapat en annan människa, den bleknar liksom i jämförelse med mitt feta singelliv i velourpyjamas. Orkar inte med någon annan än mig själv. Kanske en pojkvän i så fall, om han kunde vara lite akademisk for once. Och skratta åt dåliga skämt, och ge mig mat när jag är ledsen (asså', ledsen-på-livet-ledsen, inte gråtledsen). Enda gången jag är gråtledsen på riktigt är när jag ser Band of brothers.

 

Orkar inte med känslor heller.

Och inte tårar.

Ingenting.

/La-la-lazy

 

Kexet.

Sötnöt.

PUTTICAT.

 

Hur som helst.

Vården tycker att jag ska lämna ett cellprov.

Fine. Det är inga problem;

men varför måste ni fläka upp mitt INRE med en plastspatel och rota runt i mitt underliv?

Förra gången när jag la mig i gynstolen höll jag på att kräka ner mig själv. Det är inte det att jag är känslig, för det är jag inte. Snälla, jag har gjort saker som ingen mamma vill veta om.

 

Under tiden som jag mer eller mindre omedvetet spände kroppen som en fiolsträng och ansträngde mig för att fokusera på FINA saker (hallon, mjölk, sommarkvällsdoft) sa en arg tant till mig att slappna av. Jag försökte. Det gick inte. Hon lirkade på något sätt in ett saxliknande objekt i min... eh... vajayjay och KNIPSADE av en bit av... något. Jag vet inte riktigt vad. Jag VILL inte veta vad. Jag hade inte satt mig in i det hela för jag ville inte veta ett jävla dyft av vad de skulle göra. Mest för att jag inte hade gått dit annars. Men man måste. Man måste och man gör det, för när man är 23 vill man inte dö av livmoderhalscancer innan man hunnit ligga lite till. Bara lite.

 

BARA LITE, LITE TILL.

Snälla Gud.

 

Nu är jag 26.

Ingenting har förändrats.

Ingenting.

 

Jag är fortfarande mentalt våldtagen (förlåt alla som blivit våldtagna på riktigt, jag har ingen värdighet som jämför ett frivilligt gynbesök med något som lämnar äkta mentala ärr för resten av livet. Hey drama). Och inte bara mentalt. Rent fysiskt, och inte DÄR NERE, utan i ögonen och hjärnan av att tanten bad mig titta på en grynig tv-skärm samtidigt som hon hade en ultraljudsmojäng i min fiddy och glatt utbrast: Visste du att din livmoder är bakåtvänd?

 

BITCH, really?

 

Efteråt, när jag klätt på mig och betalt för misären, gick jag en runda på stan.

Man försöker ju leva livet som förut. In i dimman.

Det finns ingen poäng med det här inlägget, så om du mot all förmodan letar efter en, don't bother.

 

Jag vill bara få klaga och uttrycka min egen satans vekhet, mesighet, feghet över ett gynbesök.

Och jag vill bara få klaga över att vara utrustad med en livmoderstapp (eww) och att staten har något bisarrt intresse av att knipsa av den då och då. Jag vill bara få klaga över att jag inte vill ha barn på säkert 5-10 år för jag har så jävla fullt upp med mig själv - ME, ME, ME - att ett barn hade varit sista spiken i kistan för ALLA framtidsplaner. Ja, jag är hemsk. Jag är så jävla vidrig. Jag svär och tänker onda tankar mest hela tiden. Jag föraktar andra människor för saker ingen borde förakta dem för. Jag undrar, typ jämt och ständigt, vad det är för fel på omvärlden. Är det bara jag som ser att allt är förjävligt? Va? Är det så?

 

Sedan kommer en lördag när man hänger med sin mormor som säger:

du är så söt och så glad, det är det bästa med dig, vet du det?

 

Och man smälter som en snöflinga i april.

 

Saker som är längeLÄNGESEDAN nu, men jag skrev så jävla bra då

 

När vi var en, två, tre månader in i förhållandet sov jag fortfarande på kanten med ryggen mot och fick nästan tvångsskedas in i intimiteten. Jag ville kanske inte vara utan den, men tänkte inte sjunka ner i den allra geggigaste needynessen heller. Det fanns ett värde i det hela, på något sätt.

Att jaga och att jagas - till slut visste man inte riktigt vem som gjorde vad.

Särskilt inte när man vilade med kroppen på högkant, all vikt på armen och ögonen vida i mörkret. Jag väntade på hans arm och hand över revbenen, och jag väntade på mig själv. Väntade UT mig själv. Det kändes inte tillräckligt verkligt, inte just då i alla fall. I hallen, på väg till sovrummet, brukade jag knäppa upp skjortan, gå ur klänningen och krypa upp naken ovanpå hans rygg som en koala. Han sov alltid som om han vore död.

Inte en rörelse, förutom de långsamma kontraktionerna, inandningarna.

 

(Jag låg där och gick itu lite hela tiden.

Typ: om du inte rör mig snart så dör jag/om du rör mig så dör du)

 

Föraktet.

Det egna.

Om du börjar tycka om mig avskyr jag dig,

om du ignorerar mig,

älskar jag dig,

so-fuck-it.

Och det gör en äcklig,
hormonhög som skyskrapor,
pupilldilaterad och centralstimulerad.

Nu är man väl bara en i mängden av alla tjejer som legat hemma på sängen, utanpå överkastet och tänkt; LOVE ME (och är idiot)

- fast jag tänker inte det där, jag tänker: det var längesen jag skrattade så mycket att mascaran rann i svarta piltårar och på toaletten, i det fluorescenta ljuset, brukade mitt ansikte skuggas som en demons och jag vill

knäppa upp min hood
dra ner blixtlåset i
bröstkorgen
och se vem som finns
inuti

 

/

 

Det är rutiner, ett biologiskt maskineri,

jag vet hur utsökt hans kropp är konstruerad - uttänkt - små detaljer som ingen annan orkat lägga märke till förut för ingen har haft honom så som jag. Ingen vet att han har
senor som stål,
leder som vajrar,
och är vacker som ett välplacerat ärr.

 

Kom, vi skär oss

på minnen

nu.

 

Och alla känslor blir till den djupaste ocean i bröstkorgen; erosion.

Till slut är den gapande och tom, och jag kan inte känna mitt hjärta som förr.