Ra ra riot
Idag är det sol ute, håret är perfalockigt och jag kunde dra på mina Cheap Mondays utan att behöva hålla in magen samtidigt. Ytligheter. Ytterligheter. Det ena behöver inte utesluta det andra, C.
Low C
Ibland tänker jag på sådant som hänt förr och att jag är lyckligare nu, tryggare nu.
Och det har lite att göra med att man på något sätt landar. Inte nöjer sig (man nöjer sig aldrig), men situationen är okej. Bättre än bra, men sämre än perfekt. Jag gillar att sträva efter saker. Kämpa och ha drömmar, och blir ganska osmakligt förtjust när situationer blir lite halvjävliga, för då vet man sedan när något verkligen är bra.
Som att dra loss skorpor från inte riktigt färdigläkta sår.
Som att dra loss skorpor från inte riktigt färdigläkta sår.
När blodet knappt börjar sippra förrän det levrar sig och en ny, mjuk hinna lägger sig ovanpå.
Igår kväll/natt fick jag en ganska ytlig förfrågan från en bekant om jag vill ses för lite sex.
Sa åt honom att jag inte är billig. För det är jag inte. Jag är svindyr som en flaska Bollinger.
Efter några minuters tystnad kom det: "Jag har nog aldrig frågat dig om du bara vill umgås. Vill du det? Alltså, umgås och ha sex".
Nej.
Det vill jag inte.
Fast tack för att du checkar av med mig först.
/Goin' against your mind.
En jefla tisdag
Studierna går framåt.
De är bara så oändligt och ofattbart meningslösa och intetsägande.
Men man ska härdas i livet, och ingenting ska vara FÖR roligt.Glöm inte det.
Vissa saker oroar mig.
Sådant som inte borde oroa mig.
Igår rakade jag mina ben, vilket är obligatoriskt för kvinnor som inte vill misstas för män när man visar sig i korta träningsbyxor, och råkade skära mig när telefonen ringde, liksom slant med rakbladet. Det ville inte sluta blöda. Hur jag än tryckte bomullstussar och kompresser mot såren, sivade de som bara satan. Och i en flyktig (väldigt snabbt övergående nanosekund) tänkte jag att nu blöder jag säkert ihjäl. Och ingen vet att jag dör. Ingen.
Vardagen måste ha lite edge.
Edge och rakbladsjack på frambenet.
På grund av all extensiv träning har jag tappat typ tre kilo.
Kan inte säga att jag är lyckligare.
Fast mina jeans sitter bättre och världsliga ting som det där måste få lov att spela roll. Jag orkar inte vara så självmedveten. Jag orkar egentligen väldigt lite, men är alldeles för förtjust i det här svenska tungmodet och svårsinnet. Det som skaver. Det som gör att man försöker lite, lite till. Det som gör att man inte bara nöjer sig.
Saw you first
Jag tror jag börjar förstå vad jag gillar rent pojkvänsmässigt.
Det tog bara 25 år.
Bra där, C.
Eller nej, det tog givetvis inte 25 år. Jag var inte intresserad av pojkar/män förrän jag var 15.
Så, vi säger tio år. Det tog bara 10 år.
BRA DÄR ÄNDÅ, C.
Man saknar såklart småsaker:
Bli dragen i lockhår i nacken tills det bara gör lite, lite ont.
Godnattpuss som smakar tandkräm.
Skicka helt onödiga sms om helt onödiga saker av helt onödiga anledningar.
Interna skämt.
Att lyssna på en låt och automagiskt tänka på den andra personen och ba' DÖ av känslan.
Livet, ärligt talat, vad fan ska det ta för att man ska bli skedad av någon man faktiskt tycker om?
Du behöver inte svara dirr. Ta lite tid.
You know that when I hate you, it's just because I love you to a point of passion that unhinges my soul
Jag måste få lov att hata andra människor, åtminstone på min fritid. När man har ett väldigt socialt jobb och dealar med folk dagen lång, kanaliseras liksom all ilska, irritation och frustration till sekunden man går hem. Då imploderas hela ens väsen av all jävla skit som pågår i samhället dygnet-fucking-runt och saboterar/sänker min livskvalitet avsevärt. Det är inte okej. Inte alls okej.
(Med det sagt vill jag bara understryka att jag är en lugn, sansad och ganska så ljuvlig person med milt temperament och relativt lätt till skratt. Men att hata, deep down and inside out, är mitt knark).
Nåväl.
Ikväll går vi ut, shall we?
Jag har en ny lilla svarta och en lite för stor booty, och sedan när har inte det varit en vinnande kombo?
/Sommarsnö.
Start; alla program; spel
Varje gång det är Alla hjärtans dag försöker jag sätta saker i deras rätta perspektiv.
Är jag ledsen på riktigt över att inte få en ros med glitter på?
Är jag det?
(Eller är jag bara ett bittert helvete med växtvärk i käften?)
Eftersom kroppen har bestämt sig för att fucka ordentligt med mina smärttrösklar och forcerar fram två visdomständer samtidigt idag, vore det ultimata ömhetsbeviset att komma hem och hitta färdiggjorda isbitar att stoppa in i kinderna. Jag kräver inte så mycket, är inte särskilt romantisk. Det framstår bara som så tillgjort, det där behovet av att överdeklarera sin kärlek på en enda dag. Om jag nu älskar dig så jävla mycket kan jag väl lika gärna visa det en efterbliven torsdag när ingen av oss orkar något, men ändå fixar man något att äta eller har sällskap hem efter jobb.
Det är fanimej romantiskt.
Om något.
Beat little heart, beat
Ibland saknar jag pappa så himla mycket.
Det är inte sorg som i sorg längre, jag vet inte riktigt vad det är.
Jag saknar allt vi aldrig hade, för jag är mänsklig.
Jag saknar allt vi kunde haft, för jag är mänsklig.
Jag saknar att kunna få varmaste kramen någonsin intryckt mot hans rutiga flanellskjortor, för jag är så jävla mänsklig att det är sjukt.
Förut var det mer av ett känslomässigt trauma. Det är det inte längre. Det var längesedan det var det. Man är äldre nu, har andra referenser, är bättre rustad liksom. Saker kommer inte åt mig. Ibland ser jag jämnåriga med sina pappor och det är som den djupaste kniven i mig. Ett tag trodde jag att det var missunnsamhet, att det var mitt naturliga tillstånd, den här svärtan som kan krypa in i varje skrymsel och vrå av mitt väsen. Men det var bara saknad. Och saknad är inte farligt.
Det är inte farligt och det är inte vad jag är.
Ingenting behöver definiera mig.
Ingenting.
Nåväl.
Jag hade pappa i tolv år.
Många får inte ens den tiden.
Jag försöker vara tacksam.
Försöker.
Allt är bara ett enda utdraget experiment, C.
Galore
I går efter jobb tog jag bussen för att handla på Söder. Man kan säga mycket om Söder, men så länge man har sitt bästaste sötansikte på blir frukten och grönsakerna alltid billigare. Det känns som en acceptabel nivå av slamperi; push-up under vinterjackan.
Hur som helst.
När bussen står och väntar utanför Centralen tittar jag ut genom det snötäckta fönstret. Det ligger en ganska shady erotikaffär snett emot busshållpatsen. Utanför, på butikens fasad, står det: LUST-NJUTNING-FRISKVÅRD.
Aye, fan heller att ni sysslar med friskvård.
Säg som det är istället, ni vill få folk att knulla. Och helst i kombination med något ni kan kränga på dem.
Oljor, dockor, dildos, schmildos. Säg fan inte att det är friskvård.
Om det vore friskvård skulle väl läkarna skriva ut det på recept.
"Rekommenderad dos sex: 1 x 2".
Låter förvisso ganska hälsosamt.
I övrigt är jag LESS på livet. Har en slags overklighetskänsla i kroppen som är allt annat än rolig. Å andra sidan brukar jag känna såhär post-GTA. För mycket GTA, för lite verklighet = lidande.
Behöver antidepressiva.
Behöver valium.
Behöver förmodligen sprit, droger och sex.
/Och vinnaren är
And make a run for it
Ja, jag erkänner; jag är en näthatare.
Jag är en kvinna som hatar kvinnor.
Jag är en kvinna som hatar män.
Jag hatar pensionärer, folk i medelåldern, folk som 30årskrisar.
Jag hatar tonåringar, barn i förskoleåldern och barn på dagis.
Jag hatar embryon.
Jag hatar att få sperma i ansiktet (HAHAHA, skulle bara kolla om ni var med, aye).
Och jag dör lite inombords av Mello.
Okej att det är gaypride, glitter och glamour. Det är jätteokej.
Men det svider i mitt redan såriga samhällssamvete att folk gör fler hashtags om Mello än om saker som verkligen spelar någon roll. Varför vill man slösa pengar på en grupp som kallar sig Swedish house wives? Gud har verkligen övergivit en alltså. Inte bara mig, utan typ större delar av Sverige. Inte ens Allah kan göra något åt den jävla mess som Mello är. Eric Gadd var ganska respektabel förr, men nu? Helvete heller. Jay-Jay Johanson var ganska indie förr, men nu? Helvete heller. Anna Järvinen var ganska LOVELY när hon frontade Granada för hundra år sedan, men nu? Helvete heller.
Christer Björkman, Mello förstörde deras karriärer. Var sista spiken i kistan.
Andra chansen? Till vad? Mer förödmjukelse.
Any thoughts?
Sadist-TV.
Och mitt i allt detta Pernilla Wahlgren, kvinnan som gav medelshavsmisshandel ett ansikte. Kan du inte bara lägga av, Pernilla? Jag orkar inte mer. Du gråter ut hela tiden. Du gråter ut och talar ut, du är med i reklamer för hårfärg, dina barn är i Se och hör, din fd man är i Se och hör, DU är i Se och hör, din mamma är i Se och hör. Utan din familj och släkt skulle Se och hör förmodligen inte ens existera. Du ger ut matlagningsböcker, träningsDVD:er, du pratar om barnuppfostran i morgonsoffor. Jag köper att du är känd - vad har jag för val - men måste du köra ditt kändisskap rakt ner i halsen på oss HELA TIDEN?
Jag hatar inte dig. Jag vill bara se mindre av dig.
Och om jag vill se dig över huvud taget kan det väl vara i något slags retromedley med Picadilly circus klockan fyra på natten när jag är stupfull och slipper minnas att jag faktiskt vet att du träffade din före detta eftersom han var bakgrundsdansare till ditt nummer 1985-ish och MIN HJÄRNA ÄR INTE GJORD FÖR DEN SORTENS INFO.
/Lite vin på detta, yesh.
Where the fuck you go
Istället för att plugga det allra sista för veckan ser jag Zooey bete sig som skit.
Och vet inte ens varför det är romantiskt.
Eller jo, det vet jag, men jag orkar inte gräva i mitt känsloliv idag.
Ibland behöver man en paus från sina egna fuckups, ibland behöver man bara få se att även Hollywoodstories kan gnissla rejält i maskineriet.
Utanför min lägenhet finns en enorm poster med Gyllene Tider på. Först trodde jag att det var reklam för drag queens, typ Champagne Safari. Sedan tog jag av mina glasögon och ställde mig på 2 meters avstånd. Per Gessle har blivit kvinna. Helt seriöst, vem stylar denna karl? Hur kan människan ha ett jobb?
Serre, vill någon ta på sig ansvaret att förklara det för mig?
Kan det bli mer sterotyp svennemanligt? Den fulaste bandmedlemmen tvingas ha solglasögon på sig för att dölja katastrofen tilk ansikte. Samtidigt ger det en air av mystik. Varför har han solglasögon på sig när alla andra inte har det, i en fotostudio med en miljon strålkastare? Och varför har alla svarta lackskor? Gessle ser ut som om han försöker hålla tillbaka bandet från att kasta sig ut på turnén för tidigt. Av någon anledning får jag känslan av att bandmedlemmen längst till vänster snarare hade passat på ett boende in en annan del av Köping. För att övergå till mer kvalificerat gnäll; jag orkar inte med Gyllene tider. Har aldrig gjort, kommer att aldrig göra. Det är lite som med Tomas Ledin. Hur de än gör är det bara jobbigt och man har hört det förut. Vid en viss gräns blir allting dessutom gubbsjukt. För tiotalet år sedan när Gessle släppte sitt satanistiska soloalbum och sjöng om hur en medelålders kvinnas bröst var som svalor i morgonsolen (eller något dylikt), befann jag mig i samma sorts limbo som när folk ogenerat säger att de gillar Ledin.
Man tror inte sina öron.
Jag har principiellt ingenting emot medelålders kvinnor och deras behag - man kommer själv hamna där någon gång - men jag har ändå ingen lust att föreställa mig hur de ser ut eller att Per Gessle tycker om att ta på dem. Den sortens mentala bilder vill jag faktiskt bespara mig själv.
/Let the bitches die.
There she goes, my beautiful world
När jag var 15 och satt på bussen hem från skolan hörde jag på radion att Joe Strummer gått bort. Väl hemma satte jag på MTV och upptäckte till min stora besvikelse att de körde en hel eftermiddag bestående enbart av en flera timmar lång dokumentär om Westlife. Och jag kände lite uppgivet att samhället i allmänhet var ett enda stort fuckup. Sedan dansade jag i pyjamas till Rock the casbah. Peace, Joe.
(Vad har Westlife bidragit med, egentligen? Ett pojkband med fem medlemmar, varav en är homo. Har vi hört det förut? Ja. Boyzone. Bara lite kuriosa för den som inte orkar gå bananas på Wiki. Vad har Clash bidragit med? Om du inte vet kan inget Wiki i världen rädda dig).
Don't be a square
Om någon kan få mig att se ut sådär på några timmar, så är jag kär.
Det är mitt sista bud, livet.
Once bitten, forever smitten
Föregående veckas mailskörd på nätdejtingen innehöll både högt och lågt.
De låga är mest komiska, givetvis.
De är inte bara låga liksom, de är sjuka.
En medelålders man hade samlat sig till att skriva;
"hej... tror vi hade haft de bra tesammans... skule vilja olja in dej ordentlit...ta hand om dej... hehe"
För det första, om jag ska bli inoljad har jag lust att betala för det hos någon som innehar en F-skattesedel.
Så att jag vet att: 1. Det inte är en hora som oljar in mig utan en massageterapeut som inte gör det i sexuella syften, och 2. Om det nu mot all förmodan skulle vara en hora och jag måste bli utsatt för en sexuell inoljning mot min vilja, har jag åtminstone betalat skatt för det, så inga skattekåta vänstermänniskor behöver kissa på sig.
Och för det andra; ditt äckliga jävla helvete, gå och dö.
Långsamt. Utdraget. Och enormt plågsamt.
En annan man med en släng av grav gubbsjuka skickade följande mästerverk:
"finns inge bättre än unga ambitiösa kvinnor, ni e sällsyntta å härlia.. va hade man inte gjort för å va 25 igen.. de va tider de... du anar inte... va jag gjorde me kvinnor på min tid..."
Jag anar att kvinnorna du träffade var glansiga och stela, eftersom de inte var verkliga. De fanns i den sortens tidningar man hittar i kiosker på Söder, eller undanskymt i något hörn på Pressbyrån. Och jag anar att du satt hemma, runkade och kom på deras ansikten. Trötta mig, grandpa.
/Vilken tjej, det finns ingen hejd
The upper hand
Först;
På sätt och vis är det väldigt behändigt, för att inte säga utomordentligt praktiskt, att ha enkelt för sig i skolan. Jag har aldrig behövt anstränga mig för att möta kraven. Och när jag väl ansträngt mig har jag fördjupat mig onödigt jättemycket och lärt mig detaljer som jag i efterhand sällan eller aldrig haft nytta av. Det handlar kanske mer om att bevisa något för sig själv än för någon annan. Och att klia hjärncellerna mentalt. Ge dem vad de vill ha, mina små rovdjur med fangsen vilande mot underläppen. Här, 15 högskolepoäng. Tugga och svälj ordentligt innan jag lyfter upp er mot axeln för att klappa rygg och framkalla ljudliga rapar.
Lämnade in min första uppgift på distanskursen igår.
Läraren mailade tillbaka ett nätt brev med beröm.
Cirklar sluts hela tiden.
Och sedan;
Igår var jag på bio och såg En oväntad vänskap. Jag förstår hajpen bakom filmen. Vi gillar våra förutsägbara kontraster. Och vi gillar tanken på att storyn är äkta. Rik, men olycklig medelålders man, i rullstol. Paralyserad från halsen och nedåt. Uppassad av fan och hans moster, men ändå ensam. Och motparten, en fattig, outbildad invandrarkille från Paris förorter. Som har swagger och bristande uppfostran. Som ser människor för vad de verkligen är bakom alla fasader och har en uppsjö streetsmartness (som man bara hade kunnat döda för när man är tråkig svenne som blir nervös när någon drar ett skämt man inte riktigt vet är ett skämt, och skrattet fastnar förargligt i halsen)
Jag är hemskt svag för streetsmartness, mest på grund av att jag säkert är en ganska stel person. Lagom sjuk i huvudet, men steeeel. Om någon är gangsta, eller bara KAN saker, massa random kunskap om vad som helst, blir jag lite kär enbart av den anledningen. Vilket förklarar varför jag gillat både skitbiffig kille i enormt gympaställ och ännu större gympaskor OCH jättesmal, jättebegåvad ultranörd med tvättmedelseksem på armarna.
Och till sist;
Om några månader ska jag springa Göteborgsvarvet. Jag är en träningsmasochist av rang. Älskar när det gör ont. Gör mer ont, kroppen. Snälla. Och ge mig andningsbesär. Mjölksyra. Träningsvärk, muskelvärk, ofarliga mjukdelsskador. Alltihop. På en gång. HIT ME. Jag vet inte vem som kom på, och sedan började förespråka, att träning måste vara roligt. Det måste väl inte alls vara kul. När jag jobbat ihjäl mig på en morgontur är jag knappast sugen på att lyfta massa äckliga skivstänger på kvällen när sängen är SÅ jävla mycket skönare att däcka i. Det sista jag tänker på är all rolig träning jag vill utsätta mig för/delta i. Men, jag har nazistisk disciplin och om jag inte får iväg min stora booty till träningen kommer jag vara tillräckligt baktung för att inte orka klippa den värsta backen i loppet i maj. Och så kan vi inte ha det.
Så, nu ska jag banta. 8-10 kg.
Eller, inte banta. Gå ned i vikt. På ett hälsosamt sätt.
Eh, ja, precis så.
Det kommer inte alls bli svårt.
/Ingen kommer undan (inte ens i Sverige).
Men vi är ju inga barn längre, eller hur? (Jo...)
För ett tag sedan fick jag mail av en artonåring.
Herrejestanes, så gulligt.
Jag har inget reellt problem med en yngre persons ålder.
Jag har däremot emellanåt ett reellt problem med min ålder och det faktum att jag hade kunnat vara hans mamma. Om jag bodde i Afrika, blev bortgift som sexåring, och fick mitt första barn som sjuåring.
På sätt och vis hade jag mer än gärna stulit en bil i Liberty city med en tonåring.
Kanske ännu hellre med någon som faktiskt fyllt 20.
Å andra sidan måste man ha självrespekt. Måste.
Stjäla bilar och slåss på gatan, skäms C.
Du är 25, du ska gilla parmiddagar och seriösa samtalsämnen och zzzzzzzzzz.
Ålder, schmålder.
Det är fan ingenting.
Man kan ha det asbra med tjugoåring, och asdåligt med en trettioåring.
Personkemi.
Formalin
Nätdejta är som att dra ut fullt funktionsdugliga tänder.
En åt gången, utan bedövning.
Och lite har det nog gjort att jag börjat ifrågasätta vad jag skulle med en pojkvän till.
Och vad skulle han med mig till, bortsett från det obvi; sex.
Vad skulle vi pratat om?
Vad skulle jag sagt efter en lång dag på jobb till en dryg IT-tekniker som tänker på kraschade datorsystem?
Vad skulle jag sarkastiskt som fan kunna säga som inte hade låtit drygt i en sarkasmimmun människas öron?
Vad skulle man göra bortsett från att kramas och pussas och vara kärvänliga?
Det kanske räcker så.
Ett hej.
Tigerblod
Ne.se om vänskap:
"Ett begrepp för besvarad tillit till någon annan och respekt mellan individer"
Kolla så roligt man har med besvarad tillit och respekt sinsemellan.
Aftonbladet om vänskap:
Djup vänskap?
Koks, två dumma horor och viagra.
Stekaröppen sidenskjorta, Naughty-tisha och lite girl-on-girl.
BFF:s. Verkligen.
Always with the drama, you
Så jävla dedikerad
Folk som gör sin grej.
Jag kan inte låta bli att beundra dem djupt och innerligt.
Här sitter man själv och fegar, men i norra delarna av Sverige går folk fucking bananas husdjursmässigt.
I Gävle köpte en blåst och ganska tragiskt opåläst kärring en minigris som inte alls var en minigris. Det var en rejäl jävla best. Ett svin. Den var så sjukt stor att den fick bo i vardagsrummet helt själv. Samtidigt hade kvinnan låst in sin papegoja på en annan kvinnas toalett. Vadå random? Hey birdie, kom nu så ska du få bo på min kompis dass ett tag. Det är så sjukt. Jag älskar det.
För att spä på förvirringen hade samma kvinna skaffat sig ett tiotal vilda råttor och en gigantisk leguan som ägde resterande rum i hennes zoo till lägenhet. Förmodligen bodde hon inte där ens en gång. Fast i Sverige får man inte lov att ha roligt tillsammans med djur, varken sexuellt eller experimentellt. I Sverige ringer alltid någon och golar till myndigheterna och sedan är det kört fan. Så, en dag kom djurskyddshandläggaren och stängde ner skiten. Kvinnan ballade ur och skänkte grisen till en man. Vilken sorts man det var framgick inte av tidningsartikeln. Man hade gärna velat ha lite mer info om honom.
Vem var han?
Vad var hans plan för den domestiska grisen?
Va?
Det visade sig (alldeles för snabbt) att det inte fanns någon plan.
" Mannen som tog emot grisen tröttnade på den efter ett par timmar och sköt den".
Psykotiskt. Inhumant. Badass.
Samtidigt.
Hur kan tröttna på en gris? Just sayin'.
En gris med världens sötaste, mest kloka uppsyn.
Med tigrering och allt.
Som skulle bökat i din handflata och älskat dig besinningslöst.
Som hade rivit den fula inredningen för din skull,
som hade skitit ut dynga över hela golvet för din skull,
som skulle skrikit vildsint som ett krigslarm för din skull.
Ge mig en gris, damn it.
