Tomhet, idel tomhet/Ingenting duger (& allting suger)
Förr lyssnade jag ofta på Sommar i P1, men nu för tiden?
Fuck no.
Kändisskap har sällan något att göra med intressant personlighet, intressanta livserfarenheter eller intressanta uppväxter. Jag vill höra om de mörkaste sidorna, de djupaste håligheterna i fasaden, om alla brister som gör någon skev och verklig i vår kitschartade tillvaro av blingbling och skit. Om det nu för sällsynthetens skull kanske vore så att någon kändis faktiskt hade något av värde att förtälja under sitt program, verkar det sållas bort till förmån för slätstrukna klyschor och den sortens sadstories som alla har (våldtäkter, misshandel på fyllan, limsniffning i Göteborg, mobbning på mellanstadiet).
Mörker - som i rätt format - är det vackraste som finns.
Den där spröda, krispiga känslan av att gå genom någons fjärde vägg, att få vara i deras innersta för en sekund utan pretentionerna och falskheten. Yesh, I want it.
I övrigt:
jag är så bakfull. Herrejesus.
3 liter vatten senare börjar det allra värsta lägga sig, och ingenting snurrar längre.
Självmordsblond
Watching, wishing, waiting
Away frm U
Gimmie' sin
Grejen är den att jag är en störd fjortonåring inuti en tjugosexårings kropp. Jag vet inte om jag vill vara vuxen ens en gång. På vissa sätt äre' sure thang. Jag vill supa och ha sex, vara ute sent på kvällen och komma hem tidigt på morgonen, ha ett jobb och tjäna pengar, köra bil och säga fula ord utan att någon höjer på ögonbrynen. Allt det där vill jag. Men det här med att ha en riktning i livet, självsäkerhet och fucking pondus.
Varför faller det inte sig naturligt?
För att det tråkar ut mig.
That's why, C.
Självplågeri däremot.
Det är intressant.
Pulverdieter och språngmarscher på tom mage, det är också intressant.
Omöjliga romanser, det är också intressant.
Enorma snedsteg och vackert klippta pojknackar, de är också intressanta.
Blek hy och stora blå ögon, de är jävligt intressanta.
Jag tror inte på förklaringar och logik. Det har jag nog aldrig gjort. Ibland inbillar jag mig att jag faktiskt bryr mig, men det gör jag inte. Det är bara yta, och ytor kan man skrapa ganska länge på innan man slutligen inser att det inte finns något av värde där under. Inte för att jag inte värdesätter mig själv - jag är säkert på den högsta, tänkbara pedistalen - och det är det som är problematiskt. Att fallet blir så långt, och smärtsamt, och oväntat? Ungefär så.
Självbilden och verkligheten.
De är inte särskilt benägna att kopplas samman.
Vill inte veta av varandra. Vill inte veta av det som är sunt förnuft.
Vill inte veta av det som kanske vore den enkla lösningen.
Vill inte veta av det som man längst in i själen begriper är rätt.
Vissa saker kommer jag aldrig glömma.
Som hur vi låg i parken i den outhärdliga, spanska hettan och jag kände med fingrarna i varje mjuk nedbuktning mellan revbenen på honom. Och trots att det säkert kittlades lät han mig hållas. Och jag tror det fina i allt fuckup var att just då, var jag ytterst nära det som är lycka i sin renaste form, och det gjorde mig hög. Även om allt annat var tusentals minimala skärseldar, knivar i hjärtmuskulaturen, öppna halskärl som dränerade mig på liv, kunde jag ändå separera min sedvanliga svartsyn från något bitterljuvt.
Nu för tiden är jag så.. så...
benägen att plocka upp automatvapen i tvspel.
Let's get lost
2007
"M alltså.
Jävla M.
När jag fyllde tjugo fick jag ett jättefint kort med rosett och sidenband runt om.
Vi satt mitt emot varandra i dubbelsängen och min kind var värmeraspig av friktionen från hans käklinje några minuter tidigare.
"Den här dagen betyder ingenting. Jag är fortfarande tonåring, eller hur? Jag är fortfarande nitton"
"Du är tjugo, din jävla tant"
"Tack, gubbjävel. Om du glömt det är du typ trettio"
"Så hur grymt är det inte att jag har en liten tjej till flickvän?"
"Jag skulle nog säga att det rent av är perverst"
"Skulle du?"
"Mhm"
"Ska du öppna kortet eller ska jag slå dig?"
"När du ger två så lockande alternativ..."
"Öppna då, för helvete"
Till saken hör att M aldrig hade kunnat stava.
Sitt eget namn möjligtvis, men andra saker?
Aldrig.
Och jag skrattade alltid åt det, ganska oförskämt många gånger.
Han spelade alltid kränkt samtidigt som han försökte kämpa bort smilgroparna.
Jag brukade peta i dem med mina pekfingrar och lägga läpparna mot hans bara precis fjäderlätt.
Snudda liksom.
"Puss är med två 's'. Vet du det?"
Det visste han inte.
Så varför blev jag inte förvånad över att det stod "Gratis hura" inuti kortet?
Det blev jag inte"
Jävla M.
När jag fyllde tjugo fick jag ett jättefint kort med rosett och sidenband runt om.
Vi satt mitt emot varandra i dubbelsängen och min kind var värmeraspig av friktionen från hans käklinje några minuter tidigare.
"Den här dagen betyder ingenting. Jag är fortfarande tonåring, eller hur? Jag är fortfarande nitton"
"Du är tjugo, din jävla tant"
"Tack, gubbjävel. Om du glömt det är du typ trettio"
"Så hur grymt är det inte att jag har en liten tjej till flickvän?"
"Jag skulle nog säga att det rent av är perverst"
"Skulle du?"
"Mhm"
"Ska du öppna kortet eller ska jag slå dig?"
"När du ger två så lockande alternativ..."
"Öppna då, för helvete"
Till saken hör att M aldrig hade kunnat stava.
Sitt eget namn möjligtvis, men andra saker?
Aldrig.
Och jag skrattade alltid åt det, ganska oförskämt många gånger.
Han spelade alltid kränkt samtidigt som han försökte kämpa bort smilgroparna.
Jag brukade peta i dem med mina pekfingrar och lägga läpparna mot hans bara precis fjäderlätt.
Snudda liksom.
"Puss är med två 's'. Vet du det?"
Det visste han inte.
Så varför blev jag inte förvånad över att det stod "Gratis hura" inuti kortet?
Det blev jag inte"
