Mitt överjävliga liv

 

Grejen är den att jag är en störd fjortonåring inuti en tjugosexårings kropp. Jag vet inte om jag vill vara vuxen ens en gång. På vissa sätt äre' sure thang. Jag vill supa och ha sex, vara ute sent på kvällen och komma hem tidigt på morgonen, ha ett jobb och tjäna pengar, köra bil och säga fula ord utan att någon höjer på ögonbrynen. Allt det där vill jag. Men det här med att ha en riktning i livet, självsäkerhet och fucking pondus.

Varför faller det inte sig naturligt?

 

För att det tråkar ut mig.

That's why, C.

 

Självplågeri däremot.

Det är intressant.

Pulverdieter och språngmarscher på tom mage, det är också intressant.

Omöjliga romanser, det är också intressant.

Enorma snedsteg och vackert klippta pojknackar, de är också intressanta.

Blek hy och stora blå ögon, de är jävligt intressanta.

 

Jag tror inte på förklaringar och logik. Det har jag nog aldrig gjort. Ibland inbillar jag mig att jag faktiskt bryr mig, men det gör jag inte. Det är bara yta, och ytor kan man skrapa ganska länge på innan man slutligen inser att det inte finns något av värde där under. Inte för att jag inte värdesätter mig själv - jag är säkert på den högsta, tänkbara pedistalen - och det är det som är problematiskt. Att fallet blir så långt, och smärtsamt, och oväntat? Ungefär så.

 

Självbilden och verkligheten.

De är inte särskilt benägna att kopplas samman.

Vill inte veta av varandra. Vill inte veta av det som är sunt förnuft.

Vill inte veta av det som kanske vore den enkla lösningen.

Vill inte veta av det som man längst in i själen begriper är rätt.

 

Vissa saker kommer jag aldrig glömma.

Som hur vi låg i parken i den outhärdliga, spanska hettan och jag kände med fingrarna i varje mjuk nedbuktning mellan revbenen på honom. Och trots att det säkert kittlades lät han mig hållas. Och jag tror det fina i allt fuckup var att just då, var jag ytterst nära det som är lycka i sin renaste form, och det gjorde mig hög. Även om allt annat var tusentals minimala skärseldar, knivar i hjärtmuskulaturen, öppna halskärl som dränerade mig på liv, kunde jag ändå separera min sedvanliga svartsyn från något bitterljuvt.

 

Nu för tiden är jag så.. så...

benägen att plocka upp automatvapen i tvspel.