And I thought about it, thought about this skin of mine you know so well
Det enda som jag faktiskt saknar nu - saknar riktigt mycket - är känslan av att komma hem sent, typ tio-elva efter en lååååååång dag, och att någon man tycker om sådär särskilt jättejättejätteinnerligt redan halvsover/däckat totalt och krypa från sin sida av sängen över till den andra och luta sig närmast nära och inhalera feromoner tills ögonen går i kors. Och lägga sig med huvudet intryckt under personens haka och få elektriska lockar av friktionen. Och sömnpussas. Och klia rygg. Och känna att man aldrig vill vara någon annanstans.
Och att det är ömsesidigt.
Och att det är ömsesidigt.
Allting måste ta slut
När man börjar tänka i termer vad man är stolt över...
jag har varit med om oroväckande många tillfällen i livet som borde kännas som failures.
De kanske var lite för hjärtliga för att vara helt åt helvete;
fast just nu är det är verkligen inte jag som felar.
Det är alla andra,
jag har varit med om oroväckande många tillfällen i livet som borde kännas som failures.
De kanske var lite för hjärtliga för att vara helt åt helvete;
fast just nu är det är verkligen inte jag som felar.
Det är alla andra,
allt annat,
överallt.
All the time.
Jag försöker fortfarande överbevisa mig själv om att jag faktiskt kan passa in i sociala sammanhang. Oftast är det bara jävligt jobbigt, jävligt intetsägande och jävligt chockerande på så många nivåer samtidigt att jag lovar själen att inte lägga någon energi på det någonsin igen.
All the time.
Jag försöker fortfarande överbevisa mig själv om att jag faktiskt kan passa in i sociala sammanhang. Oftast är det bara jävligt jobbigt, jävligt intetsägande och jävligt chockerande på så många nivåer samtidigt att jag lovar själen att inte lägga någon energi på det någonsin igen.
(Men C, du måste kämpa,
du måste försöka,
du måste inse att det inte går att vara den där awkward fjortisen som var...
jag venne': bara så skör och störd och blah'.
Störd på rätt sätt, alltså).
Det sociala spelet:
vem fan bryr sig?
Vem fan bryr sig om andra människor och deras triviala, patetiska, äckliga samtalsämnen och tillgjorda skratt och hur man hela tiden måste forcera sig till att inte tappa spåret, utan hänga med och kommentera och diskutera och FUCK IT, jag har verkligen inte lust alla dagar. Det finns nog olika sorters hat. Ett snällare, mer tillgivet som går att kontrollera under rätt förutsättningar, och ett råare, obehagligare, monster-under-sängen-hat som bara väntar på rätt tillfälle att få sin slutgiltliga snap. Jag har förmodligen bara gigantiska överdoser av den senare sorten - som oceaner - och en liten regndroppemängd av den första.
Det sociala spelet:
vem fan bryr sig?
Vem fan bryr sig om andra människor och deras triviala, patetiska, äckliga samtalsämnen och tillgjorda skratt och hur man hela tiden måste forcera sig till att inte tappa spåret, utan hänga med och kommentera och diskutera och FUCK IT, jag har verkligen inte lust alla dagar. Det finns nog olika sorters hat. Ett snällare, mer tillgivet som går att kontrollera under rätt förutsättningar, och ett råare, obehagligare, monster-under-sängen-hat som bara väntar på rätt tillfälle att få sin slutgiltliga snap. Jag har förmodligen bara gigantiska överdoser av den senare sorten - som oceaner - och en liten regndroppemängd av den första.
Det är min charm; min oberäknelighet, vågskålen som aldrig placerar sig i mitten.
Förakt är svåra grejor. Det finns väl stolthet i det, att man orkar engagera sig tillräckligt för att framkalla känslan, och samtidigt något självdestruktivt i insikten att man faktiskt är som ett rovdjur. Bara väntar på ett nytt, lättlurat offer att sätta klorna i. Men jag föreställer mig att jag måste försöka mer nu, mer än förut, att inte låta mitt inre helvete göra vad det vill. Att jag kan acceptera, veta att det finns DÄR, men att det inte utesluter att jag faktiskt kämpar upp kinderna i ett forcerat Stomatolleende ändå.
Jag måste börja kasta mig ut från de känslomässiga höjderna och våga dö lite.
Up, up and away med en felkonstruerad mental fallskärm på ryggen som inte orkar veckla ut sig.
(Jag vill få lov att vara helt jävla DUM I HUVUDET och njuta av det.
Snälla)
Förakt är svåra grejor. Det finns väl stolthet i det, att man orkar engagera sig tillräckligt för att framkalla känslan, och samtidigt något självdestruktivt i insikten att man faktiskt är som ett rovdjur. Bara väntar på ett nytt, lättlurat offer att sätta klorna i. Men jag föreställer mig att jag måste försöka mer nu, mer än förut, att inte låta mitt inre helvete göra vad det vill. Att jag kan acceptera, veta att det finns DÄR, men att det inte utesluter att jag faktiskt kämpar upp kinderna i ett forcerat Stomatolleende ändå.
Jag måste börja kasta mig ut från de känslomässiga höjderna och våga dö lite.
Up, up and away med en felkonstruerad mental fallskärm på ryggen som inte orkar veckla ut sig.
(Jag vill få lov att vara helt jävla DUM I HUVUDET och njuta av det.
Snälla)
But it was lazy, making you beautiful
And finally have a reason to deserve you / I'm not scared of commitment. I'm scared of me.
Någon gång kommer jag känna såhär igen.
Someday.
Vänta bara, C.
"Det handlar väl om att ta tillbaka någonting.
Sig själv kanske.
Det finns så mycket motstånd i honom.
Jag vet inte om det är onaturligt att fascineras av det, och vilja förstå hur det fungerar, men det är fortfarande tydligt att vi inte drivs av samma mekanismer. Och det är inte särskilt praktiskt att det är så.
Ibland vill jag separera min attraktion och de snällare, mjukare kompiskänslorna från varandra.
Jag vill inte att det som är lite renare och definitivt mindre förstört, ska smutsas ner av det som inte går att kontrollera.
Min insida - min blanka, röda pulserade soul - gör ändå alltid som den vill.
Jag har börjat ligga på sidan i sängen på morgonen och pensla fram skuggor över hans kropp med hårslingor i händerna.
Mellan fingrarna som silkeslena fjädrar kittlar jag från hans halsgrop ut över armarna.
Han är där och jag är där och det finns inte några gränser för vad som verkligen går att känna.
Vi går djupt i mig nu, mer än förut.
Jag kan känna så starkt att vi inte är vad vi brukade vara.
Insikten smyger sig på under den oskyldigaste av handhållningar, och jag blir nästan generad.
Jag vet inte ens vad jag vill säga till honom, så jag säger ingenting.
Kramar ihop handflatorna hårdare.
Ibland letar jag med tungan inuti i hans mun efter något nytt.
(Vassare tänder, utbuktningar som nålar, kindkött som sammet).
Andra ljud,
jag lägger mina händer kring hans hals som ett lås.
Stämbanden vibrerar under fingrarna när han skrattar,
spinner som minimala motorer.
Det vore enklare om jag kunde få fortsätta att bara vara en kropp.
Att jag ger den och han tar.
Att vi börjar och slutar så.
Ytligheter.
Ytterligheter.
Det ena behöver kanske inte utesluta det andra"
Sig själv kanske.
Det finns så mycket motstånd i honom.
Jag vet inte om det är onaturligt att fascineras av det, och vilja förstå hur det fungerar, men det är fortfarande tydligt att vi inte drivs av samma mekanismer. Och det är inte särskilt praktiskt att det är så.
Ibland vill jag separera min attraktion och de snällare, mjukare kompiskänslorna från varandra.
Jag vill inte att det som är lite renare och definitivt mindre förstört, ska smutsas ner av det som inte går att kontrollera.
Min insida - min blanka, röda pulserade soul - gör ändå alltid som den vill.
Jag har börjat ligga på sidan i sängen på morgonen och pensla fram skuggor över hans kropp med hårslingor i händerna.
Mellan fingrarna som silkeslena fjädrar kittlar jag från hans halsgrop ut över armarna.
Han är där och jag är där och det finns inte några gränser för vad som verkligen går att känna.
Vi går djupt i mig nu, mer än förut.
Jag kan känna så starkt att vi inte är vad vi brukade vara.
Insikten smyger sig på under den oskyldigaste av handhållningar, och jag blir nästan generad.
Jag vet inte ens vad jag vill säga till honom, så jag säger ingenting.
Kramar ihop handflatorna hårdare.
Ibland letar jag med tungan inuti i hans mun efter något nytt.
(Vassare tänder, utbuktningar som nålar, kindkött som sammet).
Andra ljud,
jag lägger mina händer kring hans hals som ett lås.
Stämbanden vibrerar under fingrarna när han skrattar,
spinner som minimala motorer.
Det vore enklare om jag kunde få fortsätta att bara vara en kropp.
Att jag ger den och han tar.
Att vi börjar och slutar så.
Ytligheter.
Ytterligheter.
Det ena behöver kanske inte utesluta det andra"
V för Vendetta
När jag flyttade hemifrån första gången bodde jag i stan på Söder. Det är ett typiskt sådant område där det är fullt av nyutflyttade ungdomar/20+ish, socialfall, gigantiska invandrarfamiljer/släkter, kriminella, white trash och fan och hans moster.
Det var tider det.
Man gick på torget och handlade som en tant, vågade inte gå ut efter 22 på kvällen (eller efter att det blivit mörkt om det inte var sommartid), fick cykeln stulen x flera, bilen uppeldad (true story och det var inte ens min bil, det var mormors) och slängde jämt ner dörrnyckeln från fönstret när någon hälsade på eftersom porttelefonen ALLTID var trasig.
Kände mig lite lätt nostalgisk innan idag och tog en promenad dit. Det är så sorgligt; samma folk bor kvar. Och det är samma problem nu som för tre år sedan, samma mammor som fått en miljon barn sedan jag såg dem sist, samma pappor som kedjeröker när de gungar barnen i parken, helgknarkarna låtsas fortfarande vara hemlösa och tigger utanför Konsum, pizzerian har stängts och ersatts av en salong för thaimassage (seriös business...), min fd granne gick runt och spände sig i ett enormt gympaställ från Fila.
Han pratar inte.
Han stöter typ ut gutturala läten.
"EH!! EH!!! EH!! Jao katten, vau göer due! Skau jau baza dajj, hahaha"
Ditt jävla äckel.
Sedan var det såklart inte helt lätt att anpassa sig vid flytten. Är man uppväxt i en ytterst välmående förort där nästan alla har föräldrar med akademisk bakgrund, med ordnade hemförhållanden och mat på bordet kl 18 SHARP!, då är man liksom inte den stereotypa Söderbon. Fast jag gillade det lite ändå. Hur jag kunde gå ut på min balkong och luften doftade utomlands (dvs: avgaser från dieselbilar, brända däck, friterad mat, vattenpipor), eller att man kindpussades med personalen i lilla närbutiken. Hade andan i halsen när man skulle ut på gården för att sortera och var så paranoid att man trodde att någon knarkare skulle kasta sig över en.
(Bara för att man sett en av dem ligga utslagen i buskarna på morgonen).
2007 var hemskt längesedan ändå.
Det var tider det.
Man gick på torget och handlade som en tant, vågade inte gå ut efter 22 på kvällen (eller efter att det blivit mörkt om det inte var sommartid), fick cykeln stulen x flera, bilen uppeldad (true story och det var inte ens min bil, det var mormors) och slängde jämt ner dörrnyckeln från fönstret när någon hälsade på eftersom porttelefonen ALLTID var trasig.
Kände mig lite lätt nostalgisk innan idag och tog en promenad dit. Det är så sorgligt; samma folk bor kvar. Och det är samma problem nu som för tre år sedan, samma mammor som fått en miljon barn sedan jag såg dem sist, samma pappor som kedjeröker när de gungar barnen i parken, helgknarkarna låtsas fortfarande vara hemlösa och tigger utanför Konsum, pizzerian har stängts och ersatts av en salong för thaimassage (seriös business...), min fd granne gick runt och spände sig i ett enormt gympaställ från Fila.
Han pratar inte.
Han stöter typ ut gutturala läten.
"EH!! EH!!! EH!! Jao katten, vau göer due! Skau jau baza dajj, hahaha"
Ditt jävla äckel.
Sedan var det såklart inte helt lätt att anpassa sig vid flytten. Är man uppväxt i en ytterst välmående förort där nästan alla har föräldrar med akademisk bakgrund, med ordnade hemförhållanden och mat på bordet kl 18 SHARP!, då är man liksom inte den stereotypa Söderbon. Fast jag gillade det lite ändå. Hur jag kunde gå ut på min balkong och luften doftade utomlands (dvs: avgaser från dieselbilar, brända däck, friterad mat, vattenpipor), eller att man kindpussades med personalen i lilla närbutiken. Hade andan i halsen när man skulle ut på gården för att sortera och var så paranoid att man trodde att någon knarkare skulle kasta sig över en.
(Bara för att man sett en av dem ligga utslagen i buskarna på morgonen).
2007 var hemskt längesedan ändå.
I go to bed in Los Angeles thinking about you
Lite mer ur gömmorna:
2007
"Det blev bara... komplicerat, när vi kom in i bilden.
Komplicerat i mitt huvud.
Komplicerat i kroppen,
komplicerat i min käft när jag försökte säga något som skulle verka genomtänkt och logiskt.
Inte ens en kram kunde sluta kännas. Jag förstod inte varför,
jag gick omkring med nerverna utanpå i flera veckor.
En pulserande artär i t-shirt.
/
Komplicerat i mitt huvud.
Komplicerat i kroppen,
komplicerat i min käft när jag försökte säga något som skulle verka genomtänkt och logiskt.
Inte ens en kram kunde sluta kännas. Jag förstod inte varför,
jag gick omkring med nerverna utanpå i flera veckor.
En pulserande artär i t-shirt.
/
2008
"Jag vet inte om jag vill kalla det för att världen inkräktar på mig, men det känns så. Och jag vet att det är så det går till, att alla har samma problem, att det inte är något unikt. Men det är svårt att greppa ändå. Jag kan ställa upp alla tillfällen när jag känt så på en lång rad som hade sträckt sig längre än mitt synfält hade kunnat ta in. Det hade brett ut sig över landskapet som ett gigantiskt radband, fult och buckligt och vasst att hålla i händerna.
Det är därför jag släpper.
Större delen av mitt liv har jag bara vänt ryggen åt det jag inte förstår.
Och större delen av mitt liv, eller i alldeles för långa perioder, har jag vänt ryggen åt mig själv.
Jag gör saker, känner saker, men de är nästan alltid för djupa.
Gräver hål i mig.
Gråzoner är mycket mer behagliga, fast jag vet inte hur människor lever i dem. Hur de bär sig åt, för jag anstränger mig så sällan. Det hade räckt att få lov och möjlighet att snudda vid vad som hade kunnat vara verkligt, vad som hade kunnat vara mitt. Tror jag.
Vi håller hårt, hårdare än någon annan, men vad betyder det?
Egentligen?
Jag vet inte.
(Han skrapar mina ytor blanka.
Och jag kan älska det.
Och jag kan hata det)".
Större delen av mitt liv har jag bara vänt ryggen åt det jag inte förstår.
Och större delen av mitt liv, eller i alldeles för långa perioder, har jag vänt ryggen åt mig själv.
Jag gör saker, känner saker, men de är nästan alltid för djupa.
Gräver hål i mig.
Gråzoner är mycket mer behagliga, fast jag vet inte hur människor lever i dem. Hur de bär sig åt, för jag anstränger mig så sällan. Det hade räckt att få lov och möjlighet att snudda vid vad som hade kunnat vara verkligt, vad som hade kunnat vara mitt. Tror jag.
Vi håller hårt, hårdare än någon annan, men vad betyder det?
Egentligen?
Jag vet inte.
(Han skrapar mina ytor blanka.
Och jag kan älska det.
Och jag kan hata det)".
Your big blue eyes and my big broke heart
Theme for a pretty girl that makes you believe that God exists
Jag har för ont i kroppens alla beståndsdelar för att kunna skriva något dagsfärskt här.
Fucking A' att jag genomförde ett terränglopp på 1,3 mil utan att gråta (även om jag ville, tro mig, tårarna var fan i mig på väg vid 11-kilometersmarkören). Det mentala måste härdas, minst lika mycket som det fysiska.
Hårt mot hårt. Det finns inget ljuvare.
Jag är ingen jävla loser.
(Bra där, C).
Oldies, but goldies sålänge:
2007
"Gränsen är hårfin. Verkligen. Det är dit man vill, varje gång. Till gränsen mellan vad jag förmodar är ren jävla galenskap och kärlek så skör och ljuvlig att inga jämförelser existerar. Jag satt med hans ena hand kring nacken och andra greppandes runt knäskålen på det uppdragna benet i soffan. Ingen sade något, men jag tänkte att jag säkert skulle gjort vad som helst för honom. För jag i princip halkade in i hans liv och säkert skulle kunna halka ut lika lätt om han inte envisades med att ligga på min rygg som en mänsklig filt varje natt, ansiktet djupt i mitt hår. Hans tunga andedräkt gör huden fuktig och varm, jag somnar trots att det är minst nittio kilos dövikt som trycker mot skulderbladen, mot alla kotor. När det blir svårt att häva bröstkorgen ordentligt vänder han sig på sidan och drar min kropp med sig. Utan att vakna. Jag lägger kinden mot den punkt där hans bröstben häver sig framåt, ut mot omvärlden, öppnar munnen och låter tänderna sjunka ner i den tunna hudbarriären.
Blood of my blood,
flesh of my flesh.
Fortfarande"
Blood of my blood,
flesh of my flesh.
Fortfarande"
-
"Det är sjukt, för jag hade faktiskt inte tänkt mig, inte ens på sikt, att börja älska någon annan än mig själv. Bara det har tagit emot, har tagit sin tid.
Och det är surrealistiskt att jag kärat ner mig så totalt i en människa som är min pluspol, min minuspol, min jävla lycka och olycka och jag klaffar i honom som ett portlås. Jag hör nästan ljudet av en dörr som går upp inuti min bröstkorg och sedan står och slår på vid gavel i vinddraget.
Fast ibland, när vi ligger i min säng, och han har händerna runt min hals, vid nyckelbenen nästan, och hela rummet har en svag doft av svett och sex och hans Egoïstparfym från Chanel, så tänker jag:
Och det är surrealistiskt att jag kärat ner mig så totalt i en människa som är min pluspol, min minuspol, min jävla lycka och olycka och jag klaffar i honom som ett portlås. Jag hör nästan ljudet av en dörr som går upp inuti min bröstkorg och sedan står och slår på vid gavel i vinddraget.
Fast ibland, när vi ligger i min säng, och han har händerna runt min hals, vid nyckelbenen nästan, och hela rummet har en svag doft av svett och sex och hans Egoïstparfym från Chanel, så tänker jag:
Tja, det spelar ingen roll vem som hade honom först.
Det är sist som räknas.
Eller: Andra var här förr.
Men jag är här nu"
Det är sist som räknas.
Eller: Andra var här förr.
Men jag är här nu"
-
"Jag vet inte om min värld har blivit sjukare, eller om det är jag. Om jag fortfarande har kontrollen över händelser, eller om jag flyter med. Ibland känns det som om det inte gör någon skillnad, ibland betyder det allt.
Det är ju bara det... att livet liksom tappar sin mening på så många sätt när man inte längre älskar någon. Mer färglös, och många fler långa, låga perioder som avlöser varandra som projektiler. Och eftersom jag är den kärleksjunkie som jag är, så är väl risken relativt stor att jag kanske älskat bara för att det är mitt tjack.
Det är vad jag kan.
Och insikten om det där både skrämmer och förtjuser mig.
Typ en crazy femme fatale om jag bara bantar fem kilo till och plutar tjurigt med läpparna.
Nåväl. Mitt liv är inte vad det var förut, jag kan lika gärna försöka börja om på nytt. Lite mer ensam, lite starkare. Försöker skifta fokus från min åldersnoja, ångesten över att vara 21½, till att se möjligheterna, fast jag är inte lagd åt det hållet. Jag har en utpräglad domedagspersonlighet, jag väntar på undergången som en Jehova.
Jag har aldrig hoppat över en bäck och sagt hej.
Förr tog jag mycket mer ansvar för saker och ting. Nu är jag ett socialfall fan, jag sitter här med armkors och vill att livet ska ge mig något. Vad som helst. Jag vet inte om jag kan själv, jag är ynklig och har fått tvättmedelseksem på armarna. Det är mycket svårare att gå vidare när man är såhär; all tid jag lade på honom lägger jag på mig istället och får skuldkänslor. Som om det skulle vara förbjudet att bry sig om sitt eget liv, sitt eget jag. Jag vill slå mig själv på käften, jag vill krama. Jag bakar i mammas kök varje tisdag och torsdag och det känns som terapi att läsa recept för allt blir som utlovat och det var längesedan mitt liv inte kändes som en enda stor fet lögn.
På stan sågs vi som flyktigast och jag hatar att han vet hur jag ser ut naken och att vi spenderade så mycket tid i sängen, som om vi försökte siamisera oss, göra två kroppar till en, ömsa skinn och bygga gemensam anatomi. Jag vet inte vad jag ger, jag låser mina ögon någonstans långt bort på osynliga mål och bara går går går förbi och han är fan inte värdig sitt jävla liv.
Horunge."
Milk & black spiders
If I have loved, it is mostly
because that is what I have
called it.
The night I left, you pressed three
scars to the inside of my wrist and said
It will be different with you gone.
Later I marked time by their fading.
But it was lazy, making you beautiful
that way. I was reading words
backwards—lover, almost
revolve, almost
evolve,
and I couldn’t believe in things.
because that is what I have
called it.
The night I left, you pressed three
scars to the inside of my wrist and said
It will be different with you gone.
Later I marked time by their fading.
But it was lazy, making you beautiful
that way. I was reading words
backwards—lover, almost
revolve, almost
evolve,
and I couldn’t believe in things.
Cheap and cheerful
2008
"Vi stämmer träff utanför min lägenhet och jag knyter mitt skärp lite hårdare, genom midjan in och upp över revbenen och sen den där blodsmaken i munnen och mitt leende som ser ihopplockat och kosmiskt ut som ett rymdpussel, inget passar och inget make sense för mig längre och jag försöker stå helt oberörd och inte tänka att jag bryr mig om honom för jag vill kunna hata och jag vill kunna lämna och jag vill kunna klippa band som kungligheter och jag vill inte gråta i backspegeln när jag kör och skylla på andras helljus och jag vill kunna gå på Maxi utan att krama korgens handtag så hårt att räfflorna tatueras i handflatan och jag vill inte undvika ögonkontakt bara för att mina två blå hål är spegelblanka som sjöar utan krusning från vinden och kanske det kommer komma en dag när jag inte är precis på GRÄNSEN TILL FUCKING SAMMANBROTT hela tiden och kanske det kommer komma stunder när jag inte vill ta tillbaka all tid och all kärlek som gått från min kropp in i hans och in i mig igen och kanske det kommer komma en dag när jag älskar någon annan minst lika innerligt utan att känna kniven vridas åt och vridas om och om jag bara hade vetat att man kunde skära sig så jävla illa på någon annan
/ om folk kunde haft papercut-warningsigns / jag hade varit mycket mer försiktig då / jag hade tänkt twice /
och sen tänker jag att det bara är känslor och att jag måste orka nu och att jag måste döda allt som finns som påminner om vem han var när jag älskade honom för han existerar inte mer och den människan han är nu är som eld och inga brända barn leker väl med den, C
och jag dricker mammas ört-te på morgonen för att komma upp ur sängen
och grönt te för hjärtat
och kamomill för mina nerver
och rött för whatever
och det är över trehundra dagar sedan jag förstod att jag inte var omöjlig att älska och det är den starkaste / mest out of body / upplevelse jag haft och nu ligger den i min ask med bilden från Madrid på oss när jag försöker ställa in 10sekundersdelay på blixten och han böjer sig ner för att kyssa mina koncentrationsknipsläppar och det det där uttrycket i mina ögon när blixten går av i alla fall
och hans jävla pussmunsleende
och sekunden när man tänker att man aldrig kommer må så bra igen
den kommer aldrig tillbaka."
"Vi stämmer träff utanför min lägenhet och jag knyter mitt skärp lite hårdare, genom midjan in och upp över revbenen och sen den där blodsmaken i munnen och mitt leende som ser ihopplockat och kosmiskt ut som ett rymdpussel, inget passar och inget make sense för mig längre och jag försöker stå helt oberörd och inte tänka att jag bryr mig om honom för jag vill kunna hata och jag vill kunna lämna och jag vill kunna klippa band som kungligheter och jag vill inte gråta i backspegeln när jag kör och skylla på andras helljus och jag vill kunna gå på Maxi utan att krama korgens handtag så hårt att räfflorna tatueras i handflatan och jag vill inte undvika ögonkontakt bara för att mina två blå hål är spegelblanka som sjöar utan krusning från vinden och kanske det kommer komma en dag när jag inte är precis på GRÄNSEN TILL FUCKING SAMMANBROTT hela tiden och kanske det kommer komma stunder när jag inte vill ta tillbaka all tid och all kärlek som gått från min kropp in i hans och in i mig igen och kanske det kommer komma en dag när jag älskar någon annan minst lika innerligt utan att känna kniven vridas åt och vridas om och om jag bara hade vetat att man kunde skära sig så jävla illa på någon annan
/ om folk kunde haft papercut-warningsigns / jag hade varit mycket mer försiktig då / jag hade tänkt twice /
och sen tänker jag att det bara är känslor och att jag måste orka nu och att jag måste döda allt som finns som påminner om vem han var när jag älskade honom för han existerar inte mer och den människan han är nu är som eld och inga brända barn leker väl med den, C
och jag dricker mammas ört-te på morgonen för att komma upp ur sängen
och grönt te för hjärtat
och kamomill för mina nerver
och rött för whatever
och det är över trehundra dagar sedan jag förstod att jag inte var omöjlig att älska och det är den starkaste / mest out of body / upplevelse jag haft och nu ligger den i min ask med bilden från Madrid på oss när jag försöker ställa in 10sekundersdelay på blixten och han böjer sig ner för att kyssa mina koncentrationsknipsläppar och det det där uttrycket i mina ögon när blixten går av i alla fall
och hans jävla pussmunsleende
och sekunden när man tänker att man aldrig kommer må så bra igen
den kommer aldrig tillbaka."
