Mitt överjävliga liv

Fuck det, vad trodde du?

And finally have a reason to deserve you / I'm not scared of commitment. I'm scared of me.

Någon gång kommer jag känna såhär igen.

Someday.

Vänta bara, C.

 

 

"Det handlar väl om att ta tillbaka någonting.
Sig själv kanske.

Det finns så mycket motstånd i honom.
Jag vet inte om det är onaturligt att fascineras av det, och vilja förstå hur det fungerar, men det är fortfarande tydligt att vi inte drivs av samma mekanismer. Och det är inte särskilt praktiskt att det är så.
Ibland vill jag separera min attraktion och de snällare, mjukare kompiskänslorna från varandra.
Jag vill inte att det som är lite renare och definitivt mindre förstört, ska smutsas ner av det som inte går att kontrollera.

Min insida - min blanka, röda pulserade soul - gör ändå alltid som den vill.

Jag har börjat ligga på sidan i sängen på morgonen och pensla fram skuggor över hans kropp med hårslingor i händerna.
Mellan fingrarna som silkeslena fjädrar kittlar jag från hans halsgrop ut över armarna.
Han är där och jag är där och det finns inte några gränser för vad som verkligen går att känna.
Vi går djupt i mig nu, mer än förut.
Jag kan känna så starkt att vi inte är vad vi brukade vara.

Insikten smyger sig på under den oskyldigaste av handhållningar, och jag blir nästan generad.
Jag vet inte ens vad jag vill säga till honom, så jag säger ingenting.
Kramar ihop handflatorna hårdare.
Ibland letar jag med tungan inuti i hans mun efter något nytt.
(Vassare tänder, utbuktningar som nålar, kindkött som sammet).
Andra ljud,
jag lägger mina händer kring hans hals som ett lås.
Stämbanden vibrerar under fingrarna när han skrattar,
spinner som minimala motorer.

Det vore enklare om jag kunde få fortsätta att bara vara en kropp.
Att jag ger den och han tar.
Att vi börjar och slutar så.

Ytligheter.
Ytterligheter.

Det ena behöver kanske inte utesluta det andra"