Mitt överjävliga liv

"Det kan aldrig bli för mycket av honom. Han existerar inte i för stora doser. Inte än.

Efter en stund fick han ur sig, med andan på snedden i halsen:

'Det var längesedan jag kysste dig sådär'

Jag boxade till honom på överarmen, på kärringnerven, den som domnar och kittlar när man träffar precis och exakt rätt.

'Jag vet. Det var gott. Du smakar fortfarande lika gott som förut. Din jävla fossil'

Sedan betraktade vi varandra under några långa sekunder. Han tittade ut över mina kinder, mina blekrosa rundade klot. Smilgroparna. Kindbensförhöjningarna. Ögonens skrattvrår. Den plana ytan där mina ögonbryn ibland drar ihop sig av oro. Pannan. Han glor alltid på läpparna, på munnen, sist. Han förväntar sig alltid det värsta därifrån. Och han har oftast rätt."

Mitt liv är en överdådig mix av total lycka och den djupaste misär någon kan föreställa sig.

Emellanåt finns det inte några gråzoner. Över huvud taget.

Och det är en ganska sprucken charm.

Det är ett blodigt hack i en leende läpp.

Vackert och jävligt. 

 

Som vanligt - man får väl kalla det 'vanligt' när man perfekterat sig i snart 27 år - retirerar jag till olika grader av infantilt beteende.

Det är så jävla typiskt,

och tragiskt egentligen.

Jag har aldrig njutit av de mjuka värdena i livet.

De känns lite obehagliga och vaga, nästintill obegripliga.

(C, ditt tröga helvete).

Det är skönt att kramas, men minst lika skönt att knulla, så min hjärna vill inte alltid köpa att man faktiskt kan hålla saker casual och lediga när man bara är några enstaka plagg från att göra vad man tänkte spara till senare för att de sociala konventionerna inte ska balla ur.

 

Balans är inte min starka sida. Inte att kunna urskilja nyanser heller.

Kärlek och känslor är ganska outhärdliga på det sättet.

Utan balans fuckar man upp. Utan nyanserat förhållningssätt också.

(Det finns inga garantier, man vet ju aldrig vad som kommer hända.

Plötsligt blir situationen sjukt keff. Vad man än gör går det åt helvete).

 

Jag lyssnar alldeles för mycket på Odla i P1. Det och Psykologen. Dels för att tanken på att i massor av krukor på köksbänken tilltalar mig, och dels för att det är något slags katharsis att höra om problem som inte är mina, men är av samma karaktär. Berättelserna är inte heller mina, och knappast identiska, fast igenkänningsfaktorn är lagom. Ibland får de faktiskt bra råd - praktiska råd - och ibland är det mer känslan av att någon lyssnar och de får vräka ur sig. Sådär som jag gör till alla jag känner, typ hela tiden.

Inte alls särskilt vacker.

Patetisk.

 

Och självömkan. Låg på soffan med en kopp te på bordet och stirrade närsynt på de suddigt tunga regndropparna som föll ner från altanens räfflade plasttak. Och jag tänkte; jag känner ju verkligen ingen. Ingen. Och ingen känner mig, vill känna mig. Djup suck. Tillräckligt djup för att bröstkorgen skulle göra ont.

(När man är ledig mitt i veckan jobbar alla andra, vilket är förståeligt. Man kan inte bara ringa och börja beklaga sig, det går inte. Man måste jobba upp en anledning först. Världen och tillvaron vore mycket enklare om man vadade i misären jämt och ständigt, om det faktiskt var det enda man hade att säga. Att alla visste att man inte hade något annat att förtälja, att alla förstod att man andades enbart för att genomlida ytterligare en dag, enbart för att åka på mer och mer och mer helvetes jävla problem. Så illa är det ju inte).

 

Jag har bara en liten dipp, fast alla säger att man ska ta sig samman. Positiva tankar, det är tydligen grejen.

Inte tänka för långt, bara tillräckligt för att känna förväntan, men inga förväntningar.

Gud, vad saker är bundna till regler och förutbestämda förlopp.

KAN DU INTE BARA KÄNNA DET HÄR OCH BEGRIPA, C.

 

Det är nog jag som inte vill förstå.

Jag vägrar, tror att jag kan gå min egen väg.

Det har jag aldrig kunnat.

Fast man hoppas ju.

Någon dag.

Kanske.

 

Vissa saker kommer kanske alltid göra ont.

Jag har redan lärt mig att att leva med det. Det är ett projekt som pågår hela tiden.

Automatiskt. Det handlar mer om överlevnad än något annat.

Att man försöker. Bara fortsätter. Man vaknar, försöker och fortsätter.

 

Ändå känner jag att jag skulle gett allt, precis allt, om jag bara kunde få träffa pappa en gång till. Jag har ingen om vad vi skulle sagt, vad jag skulle säga. Om vi ens skulle prata över huvud taget. Kanske skulle jag bara vilja visa att det går ganska så bra. Att det är svårt, då och då, men det är okej.

 

Ibland när jag speglar mig, lite för hastigt, i fönster som reflekterar ser jag våra gemensamma drag.

Det kan skrämma mig, och jag vet inte varför. Det är bara en sådan sak som känns.

Ansiktsform och ögon och sättet andetaget lägger sig på snedden i halsen och inte går att svälja undan, hur jag än försöker. Jag vill kunna tänka att liv bara är liv och ingenting annat.

Det är bara liv.

Bara ett liv.

Fantasier som kittlar intellektet på helt rätt sätt,

stryker det medhårs, alldeles för ömt, tills man börjar bli kär i tanken.

Tills man vårdar den där drömmen som ett högt älskat barn,

försvarar den med näbbar och klor,

med huggtänder,

med kletiga, arméknivsvassa vingar som fläks ut ur skulderbladen.

Någon dag kommer allting vara på plats,

och då kommer inget spela lika stor roll längre.

Jag antar att det är det som är vuxenliv.

Att man förlikat sig.

Blivit nöjd och mätt.

 

Jag vet inte, jag längtar liksom inte.

Jag blir äldre, men jag förstår inte än.

Jag ser andra skaffa kids och hus, men jag vill inte.

Jag förstår deras riktning, men inte drivet.

 

I grund och botten handlar det om att jag redefinierade lycka i sin renaste form när jag var tolv. Det biter inte på mig, liksom. Jag vill att det ska ta hårdare, gå genom min mentala kevlarväst som sitter virad kring bröstkorgen som en korsett. Men allt är bara... det bara är vad det är. Jag är inte olycklig heller. Jag bara är.

 

Det finns annat än en totalt utstakad framtid.

Så jävla mycket annat.

 

Som vuxen borde man inte behöva förvänta sig saker av sig själv längre.
Var det inte det som var planen?
Överenskommelsen?
The art of the deal?
Att all övning slutligen skulle ge någon slags färdighet?

Jag vet inte var den där nästintill obeskrivliga känslan av att vilja bli förstörd och förbrukad kommer ifrån.
Den är inte logisk. Bara vild;
går inte att tämja trots att jag försöker.
Mina försök är sporadiska och inte särskilt effektiva, och jag hamnar i underläge enbart av att kyssa med öppen mun först.

Allt är bara oskulder som tas, om och om igen.
Jag förmodar att man borde vara nervös (även om jag inte är det, inte ett dyft), men det gör faktiskt lite ont överallt att ständigt konfronteras med situationer som man inte har en jävla aning om hur man borde hantera.

 

Kexet.

Sötnöt.

PUTTICAT.

 

Hur som helst.

Vården tycker att jag ska lämna ett cellprov.

Fine. Det är inga problem;

men varför måste ni fläka upp mitt INRE med en plastspatel och rota runt i mitt underliv?

Förra gången när jag la mig i gynstolen höll jag på att kräka ner mig själv. Det är inte det att jag är känslig, för det är jag inte. Snälla, jag har gjort saker som ingen mamma vill veta om.

 

Under tiden som jag mer eller mindre omedvetet spände kroppen som en fiolsträng och ansträngde mig för att fokusera på FINA saker (hallon, mjölk, sommarkvällsdoft) sa en arg tant till mig att slappna av. Jag försökte. Det gick inte. Hon lirkade på något sätt in ett saxliknande objekt i min... eh... vajayjay och KNIPSADE av en bit av... något. Jag vet inte riktigt vad. Jag VILL inte veta vad. Jag hade inte satt mig in i det hela för jag ville inte veta ett jävla dyft av vad de skulle göra. Mest för att jag inte hade gått dit annars. Men man måste. Man måste och man gör det, för när man är 23 vill man inte dö av livmoderhalscancer innan man hunnit ligga lite till. Bara lite.

 

BARA LITE, LITE TILL.

Snälla Gud.

 

Nu är jag 26.

Ingenting har förändrats.

Ingenting.

 

Jag är fortfarande mentalt våldtagen (förlåt alla som blivit våldtagna på riktigt, jag har ingen värdighet som jämför ett frivilligt gynbesök med något som lämnar äkta mentala ärr för resten av livet. Hey drama). Och inte bara mentalt. Rent fysiskt, och inte DÄR NERE, utan i ögonen och hjärnan av att tanten bad mig titta på en grynig tv-skärm samtidigt som hon hade en ultraljudsmojäng i min fiddy och glatt utbrast: Visste du att din livmoder är bakåtvänd?

 

BITCH, really?

 

Efteråt, när jag klätt på mig och betalt för misären, gick jag en runda på stan.

Man försöker ju leva livet som förut. In i dimman.

Det finns ingen poäng med det här inlägget, så om du mot all förmodan letar efter en, don't bother.

 

Jag vill bara få klaga och uttrycka min egen satans vekhet, mesighet, feghet över ett gynbesök.

Och jag vill bara få klaga över att vara utrustad med en livmoderstapp (eww) och att staten har något bisarrt intresse av att knipsa av den då och då. Jag vill bara få klaga över att jag inte vill ha barn på säkert 5-10 år för jag har så jävla fullt upp med mig själv - ME, ME, ME - att ett barn hade varit sista spiken i kistan för ALLA framtidsplaner. Ja, jag är hemsk. Jag är så jävla vidrig. Jag svär och tänker onda tankar mest hela tiden. Jag föraktar andra människor för saker ingen borde förakta dem för. Jag undrar, typ jämt och ständigt, vad det är för fel på omvärlden. Är det bara jag som ser att allt är förjävligt? Va? Är det så?

 

Sedan kommer en lördag när man hänger med sin mormor som säger:

du är så söt och så glad, det är det bästa med dig, vet du det?

 

Och man smälter som en snöflinga i april.

Jag behöver glada tankar, och har dessutom inte haft ett armbandsur (säger man ens så längre eller är jag född på 1800talet?) på mig sedan jag var tio år. Typ.

 

 

I går efter jobb tog jag bussen för att handla på Söder. Man kan säga mycket om Söder, men så länge man har sitt bästaste sötansikte på blir frukten och grönsakerna alltid billigare. Det känns som en acceptabel nivå av slamperi; push-up under vinterjackan.

 

Hur som helst.

 

När bussen står och väntar utanför Centralen tittar jag ut genom det snötäckta fönstret. Det ligger en ganska shady erotikaffär snett emot busshållpatsen. Utanför, på butikens fasad, står det: LUST-NJUTNING-FRISKVÅRD.

Aye, fan heller att ni sysslar med friskvård.

Säg som det är istället, ni vill få folk att knulla. Och helst i kombination med något ni kan kränga på dem.

Oljor, dockor, dildos, schmildos. Säg fan inte att det är friskvård.

Om det vore friskvård skulle väl läkarna skriva ut det på recept.

"Rekommenderad dos sex: 1 x 2".

 

Låter förvisso ganska hälsosamt.

 

I övrigt är jag LESS på livet. Har en slags overklighetskänsla i kroppen som är allt annat än rolig. Å andra sidan brukar jag känna såhär post-GTA. För mycket GTA, för lite verklighet = lidande.

Behöver antidepressiva.

Behöver valium.

Behöver förmodligen sprit, droger och sex.

 

 /Och vinnaren är

 

För ett tag sedan fick jag mail av en artonåring.

Herrejestanes, så gulligt.

 

Jag har inget reellt problem med en yngre persons ålder.

Jag har däremot emellanåt ett reellt problem med min ålder och det faktum att jag hade kunnat vara hans mamma. Om jag bodde i Afrika, blev bortgift som sexåring, och fick mitt första barn som sjuåring.

 

På sätt och vis hade jag mer än gärna stulit en bil i Liberty city med en tonåring.

Kanske ännu hellre med någon som faktiskt fyllt 20.

Å andra sidan måste man ha självrespekt. Måste.

Stjäla bilar och slåss på gatan, skäms C.

Du är 25, du ska gilla parmiddagar och seriösa samtalsämnen och zzzzzzzzzz.

 

Ålder, schmålder.

Det är fan ingenting.

Man kan ha det asbra med tjugoåring, och asdåligt med en trettioåring.

 

Personkemi.