Happiness was never meant to be a big deal
Jag tycker om ouppnåeliga drömmar.
Fantasier som kittlar intellektet på helt rätt sätt,
stryker det medhårs, alldeles för ömt, tills man börjar bli kär i tanken.
Tills man vårdar den där drömmen som ett högt älskat barn,
försvarar den med näbbar och klor,
med huggtänder,
med kletiga, arméknivsvassa vingar som fläks ut ur skulderbladen.
Någon dag kommer allting vara på plats,
och då kommer inget spela lika stor roll längre.
Jag antar att det är det som är vuxenliv.
Att man förlikat sig.
Blivit nöjd och mätt.
Jag vet inte, jag längtar liksom inte.
Jag blir äldre, men jag förstår inte än.
Jag ser andra skaffa kids och hus, men jag vill inte.
Jag förstår deras riktning, men inte drivet.
I grund och botten handlar det om att jag redefinierade lycka i sin renaste form när jag var tolv. Det biter inte på mig, liksom. Jag vill att det ska ta hårdare, gå genom min mentala kevlarväst som sitter virad kring bröstkorgen som en korsett. Men allt är bara... det bara är vad det är. Jag är inte olycklig heller. Jag bara är.
Det finns annat än en totalt utstakad framtid.
Så jävla mycket annat.
Kommentarer
Trackback
