Mitt överjävliga liv

"Det kan aldrig bli för mycket av honom. Han existerar inte i för stora doser. Inte än.

Efter en stund fick han ur sig, med andan på snedden i halsen:

'Det var längesedan jag kysste dig sådär'

Jag boxade till honom på överarmen, på kärringnerven, den som domnar och kittlar när man träffar precis och exakt rätt.

'Jag vet. Det var gott. Du smakar fortfarande lika gott som förut. Din jävla fossil'

Sedan betraktade vi varandra under några långa sekunder. Han tittade ut över mina kinder, mina blekrosa rundade klot. Smilgroparna. Kindbensförhöjningarna. Ögonens skrattvrår. Den plana ytan där mina ögonbryn ibland drar ihop sig av oro. Pannan. Han glor alltid på läpparna, på munnen, sist. Han förväntar sig alltid det värsta därifrån. Och han har oftast rätt."

"När jag eftermiddagsslumrar på rygg i soffan, tungandad och sömnig, stryker han över min panna med vana fingrar. Den sortens rörelse som går mer på djupt än vad verbala kärleksförklaringar skulle gjort,
för den lyckas liksom säga allt.
Jag känner dig. Jag äger din varelse, och din hud.
Dina känslor och tankar,
drömmar och fantasier,
de är mina nu.

Han är ganska krispig.
Alla olika lager som bygger hans persona,
som jag förtjust sätter de mentala tänderna i.
Hans obrydda och lättsamma arrogans som jag oftast inte står ut med,
fast har lärt mig att uppskatta som kontrast till min egen domedagsförväntan.
Jag klär fortfarande allt i svart, draperar vardagen i tunga sjok.

Det här, livet, det är bara något att ta sig igenom.

Varken mer eller mindre.

Och vad är det för jävla sätt, C.

Det finns en försiktig törst i mig. Jag vet inte hur jag borde förhålla mig till den.
Nyfiket eller förmätet.
Iskallt eller med öppen famn.
Fuck famnar, tänker min hjärna när allting
pulsationsbultar och artärbankar och knappt klaras av att hållas i schack.
För den förstår inte - kan inte begripa - hur man ska närma sig det man bara känt, men aldrig förverkligat.

Men jag tror att han vet.
Han granskar mig över över tidningskanter om morgnarna,
hans mörkbruna, glasklara pupiller faller på mitt ansikte först, följer de svaga skuggorna under mina ögon efter ännu en halvt sömnlös natt.

På väg mot kylen böjde han sig ner och kysste mina ögonvrår tills ögonen automatiskt slöt sig.
Det var mycket intimare än sex. Sex är bara rutiner, egentligen.
Rörelser man repeterat tillräckligt mycket och ofta för att hitta snabbaste vägen genom den gemensamma labyrinten. När han gör saker jag inte hinner förutspå känner jag mig naken. Naken och rädd.
Jag vill inte bli tagen på den själsliga sängen sådär.

Jag vill vara säker och avspänd,

inte det här neurotiska jävla våpet som tagit över min kropp och drar i trådarna.

Ibland tvångskramar han mig mot sin bröstkorg, även när jag absolut inte vill.
Han håller greppet hårdare och hårdare kring min rygg, jag kan inte ens skjuta ifrån med händerna, knyta nävarna och slå honom i maggropen.
Jag vill inte, jag vill ingenting, jag behöver inte.
Jag behöver ingen.
Han andas ut, ljudligt och suckande över mitt huvud.
Min andning hackar, väser ur halsen som tusentals punkterade ballonger.
Det har aldrig funnits lagrad gråt där.

Jag har ingen gråt kvar.
Och han vet det också.

Att om han bara fortsätter kommer jag att krackelera.
Spontanfrakturera i hans öppna händer.

"Det är okej, C. Kom igen. Bättre kan du", mumlar han roat när jag tänker försöka bryta mig loss en sista gång.

Det är inte kärlek och inte hat.
Det är helt andra krafter som styr.
Jag har älskat så länge och villkorslöst nu att jag vant mig vid känslan och hur den ska ska förtryckas.
Jag har hatat ännu djupare och mer ingående,
är vidrig och skoningslös i nyanserna
och han nog vet det med"

"Han lutade sig mot mig där jag satt uppflugen i ett av de stora fönsterblecken.
Det var storm ute. Storm och snöflingor i sjok föll mot rutorna utan att göra så mycket som ett ljud.
Han strök bak mitt hår, fäste slingorna kring örats högsta topp, drog ner lockarna försiktigt längs halsen tills de snuddade mot min skjortkrage.
Jag vet inte varför jag log.
Det är mer själva grejen,
grejen med oss.

Att han är tillräckligt dum för att älska mig.
Att han älskar mig så sinnessjukt (all puns intended) mycket att han inte kan låta mig sitta ifred, utan bara måste låta hud möta hud.
Igen och igen och
igen.
En gång till, va?
Och en efter det?
Ja.

Jag som inte ens tyckte om att bli vidrörd förut.
Inte om det inte var på mina villkor.
Som om de indirekt ville säga:
jag är obekväm.
Jag kommer skava i dig,
förstår du?
Jag kommer svälja dig hel, känna dig frätas upp inuti,
och förtjusas över det;
allt det här självplågeriet för ingenting,
allt det här för en känsla av övertag,
allt det här för att framkalla din ångest som sprucket solljus när man påstridigt
försöker ta sig genom en snårig skog och frustrerat fäktar undan grenverket;
plötsligt en strimma guld
och du slappnar av,
ungefär samtidigt som mina käkmuskler spänns och forcerar ner dig längs matstrupen.

Esofagus,
cardia och ventriklar
har inget på mig.

Men ändå,

ändå kysser han min nästipp som om det vore det viktigaste i världen.
Min hand lägger sig vant mot hans kind,
mot hans arroganta, självsäkra benstruktur som aldrig förnekat sig.
Som inte vet hur man är lite mindre attraktiv och lite mer
alldaglig.
Som alldeles för ofta vet hur jag försöker vara subtil - men misslyckas - och glor på punkten i hans ansikte där
läpparna slagit ut från sin amorbåge.

Ditt jävla helvete.
Varenda sekund, vareviga dag, är det något i mitt inre som river och sliter,
även om jag håller med bägge armarna kring magen och försöker fortsätta bestå som en enda varelse.
Men jag har alltid vetat att det är du som river,
att det är du som sliter,
och att jag kanske faktiskt njuter lite
av friktionen."