Mitt överjävliga liv

 

Det är bara är det).

 

När jag var 11½ satt två kirurger med mig, syrran och brorsan (som egentligen var för liten för att höra något sådant) i ett litet samtalsrum på lasarettet och förklarade sakligt med avmättade tonfall att de gjort en passage i pappas mage, förbi cancertumörerna, förbi metastasklustret, så att han kunde leva ett tag till. De hade skissat upp en demonstrativ teckning, pekade och förklarade. Vi gjorde ingenting. Vi mest satt där med våra trubbigt taskiga insikter.

 

Jag kunde nästan känna doften av blod i luften, känslan av att hörntänderna plötsligt växte och lade sig mot underläppen. När man förde handen över munnen stack de fram, vassa och utbuktande. Plötsligt var man inte människa längre. Plötsligt var man något helt annat, någon helt annanstans. Det var bara kroppen som befann sig i rummet. Inte jag.

 

I efterhand har jag förstått att det var i den stunden som man upphörde att existera som barn.

 Barndomen, tonåren, vuxenlivet fasades samman.

Muterade.

 

En av läkarna lade en varm hand på min bleka, svala våraxel och undrade om jag ville fråga något.

Han såg sympatisk ut. Menade väl.

Ingenting var hans fel.

Ingenting var mitt fel.

Ingenting var någons fel.

 

Andetaget som legat stilla i min bröstkorg flera minuter flyttade sig oroligt i halsen.

 Det gick inte att få fram några ljud. Trots att jag försökte tvinga stämbanden att röra sig mot varandra låg de obrukbara inuti. Jag tittade på syrran som vände sig bort och stirrade tyst ut genom fönstret, ut mot kyrkogården och det är så man vänjer sig vid obehag. Det är så man blir immun och iskall.

 

Två veckor senare fick jag en kuratorstid med en kärring som aldrig upplevt en känslomässig förlust i sitt liv. Två veckor senare var jag en sociopat som med utstuderad expertis låtsades att allting var okej. Två veckor senare låg jag bredvid pappa i dubbelsängen och han strök mitt majsolsblonderade hår ur ögonen (och hans kropp var fortfarande sådär varm som jag minns att den alltid var och min kind låg tryggt mot flanelltyget i hans skjorta).

 

Få saker spelar någon roll för mig nu för tiden.

Jag skiter i det mesta.

Relationer? Bah.

Pengar? Bah.

Saker som påstås vara fina i kanten, värdefulla för att man ska hänga med i trender och inte vara totalt ute?

Bah.

 

Det går inte att uppbåda ett reellt intresse för verkligheten när man redan doppat tån lite för djupt i det fuckup som verkligheten egentligen är. Bara det att de flesta människor är så akut omedvetna och opåverkade av det faktum att allting är förgängligt och inget är för evigt. Jag vet inte ens om jag tror på kärlek. Jag vill, men hur gör man? Hur vågar man satsa allt när man är en enda felaktig celldelning från att gå under? Hur kan man ge allt av sig själv till någon som kanske river sönder tillvaron man tvingats bygga upp och börjat känna sig tillfreds med?

Jag vet fan inte vad jag tror på bortsett från mig själv.