Mitt överjävliga liv

 

Nu är det ofattbart, men ett tag trodde jag faktiskt att om vi bara låg med varandra tillräckligt många gånger så skulle hela grejen avdramatiseras. Vara en statistiskt tillrättalagd historia. Mättat som ett blodigt förband. Jag måste verkligen vara en av de mest trögfattade jävla människorna någonsin ibland. Det kan fortfarande vara en drog: det plaggprassliga ljudet av tyg när tröjor kastas på möbler, och känslan av hur naglarna fälls ut ur sina fästen och sjunker ner genom yttersta hudbarriären.

Då, förr, innan jag insåg min egen dumhet, tänkte jag att vi nog måste lära oss att bara prata med varandra. Skaffa något att prata om, om inget annat. Vara sociala över en utstuderat komponerad middag, berömma varandra för saker vi uppskattade. Vara ödmjuka inför alltihop - inför oss själva - inte otåliga. Även om mycket vill ha mer. Vi är ganska kontrollerade människor - han genom sitt naturliga kontrollbehov (kan allt/sett allt/vet allt, vilket är ganska skevt och sexigt), och jag på mitt eget sjuka sätt: hur jag försöker upprätthålla balansen inuti utan att knäckas samtidigt.

 

(Det går inte så bra).

Sex är egentligen inget annat än rutiner, ett biologiskt maskineri.

Från en hormon till en annan.
Och jag vet hur utsökt hans kropp är konstruerad - uttänkt - små detaljer som ingen annan orkat lägga märke till förut. Ingen annan vet att han har
senor som stål,
leder som vajrar,
och är vacker som ett välplacerat ärr.

Men det går att vända tillbaka ansiktet igen,
blanda våra skuggor,
även om vi knappt ser varandra i mörkret är det mina andetag han drar in och släpper ut försiktigt tills vi blir glansigt fuktiga av det klistriga syret;

komplexiteten i det dödar mig lite varje gång.

 

Jag vet inte om jag vill kalla det för att världen inkräktar på mig, men det känns så. Och jag vet att det är så det går till, att alla har samma problem, att det inte är något unikt. Men det är svårt att greppa ändå. Jag kan ställa upp alla tillfällen när jag känt så på en lång rad som hade sträckt sig längre än mitt synfält hade kunnat ta in. Det hade brett ut sig över landskapet som ett gigantiskt radband, fult och buckligt och vasst att hålla i händerna.

Det är därför jag bara har lust att släppa taget.

Större delen av mitt liv har jag bara vänt ryggen åt det jag inte förstår.
Och större delen av mitt liv, eller i alldeles för långa perioder, vände jag ryggen åt mig själv.
Jag gör saker, känner saker, men de är nästan alltid för djupa.
Gräver hål i mig.
Gråzoner är mycket mer behagliga, fast jag vet inte hur människor lever i dem. Hur de bär sig åt, för jag anstränger mig så sällan. Det hade räckt att få lov och möjlighet att snudda vid vad som hade kunnat vara verkligt, vad som hade kunnat vara mitt. Tror jag.

Och just nu håller jag hårt om mig själv, hårdare än någon annan, men vad betyder det?
Egentligen?

Jag vet inte.
(En dag kommer någon att skrapa mina ytor blanka.
Och jag kommer att älska det.
Och jag kommer att hata det).

Men ibland vill jag bara tisdagsligga,
ha tråkiga bomullsunderkläder med noll wowfaktor och massor av stretch. Vara sminklös. Sköldlös. Inga pretentioner. En kvarts friktion. Kanske kommer man, kanske kommer man inte.

Min själ spinner när den blir kloriven på den mentala ryggtavlan.
Vi kan behålla strumporna på.

Kärlek är motstånd.
Något som forceras hela tiden, som flyttar fram gränserna och positionerna i förhållandet.

Verkligheten är mycket mer millimetertunt glas med lite för vassa höftben som tigger om att vidröras. Trots det kan den äckla mig; den där krispiga sprödheten - vekheten - som våra kroppar valt att hänge sig åt. Självföraktet klättrar inuti halsen när vi klär av oss framför de nattreflekterande fönstren. Han ser på mig utan att se mig. Man lär sig var blicken faller först, vet man hur den känns. Och jag får gåshud över skuldrorna som inte ens fått sett den första vårsolen än. De är så nakna, fortfarande. Trotsiga när jag rätar ut ryggraden och når honom till hakan.

Vi skär i oss,
lite hela tiden, och jag vet att vi är alldeles för fästa vid det.
Han gör ont i mig, och jag skaver i honom på samma sätt.
Det är det jag vill.
Innerst inne vill jag bara vara nära, närmare än förut.

 

Han lyfte inte blicken, men gjorde lite plats, ett mellanrum intill honom och soffans ryggstöd och jag slängde mig ovanpå sladdar och viktiga papper och under oss knäcktes något, lät oroväckande i tystnaden, över det svaga surrandet från datorn och

jag tryckte mig intill hans raspiga kind.
Letade efter sprickor i fasaden att klättra in i,
letade med handen under hans tröja efter det svaga slutet,
där bröstkorg blir mage,
och benen slutat veckla ut sig över
hjärta och lungor,
går från båge till plana ytor.

(Jag fortfarande försöker övertala mig själv om att jag inte behöver någon.
Att jag kan själv och ska själv,
allt det där som spelade så stor roll förut).

Det är tröttsamt.
Egentligen vill jag ju inte något annat än att bröstkorgsligga forever.
Och det kanske kommer komma en dag när jag kan sluta kämpa emot.
Det går liksom i perioder och är bara olika långa sträckor mellan start och mål,
olika sätt att bryta upp,
olika sorters smärtor att utsättas för.

När jag sträcker ut armen och lägger handen mot hans huvud, kramar hans mörkblonda lockar mellan fingrarna, gör det ont i mig. Både ont och skönt, som den rodnande känslan i huden efter ett öppet slag.

 

Jag ser på honom genom de täta ögonfransarna. Det finns aldrig något hat mellan oss
bara olika grader av självförakt inför
allt som är så äckligt, egentligen, men går på djupet som inget annat -
och han stryker med pekfingret längs min underläpp,
längs fördjupningen i min haka som gjort mig
fysiskt defekt.