Mitt överjävliga liv

 

Han lyfte inte blicken, men gjorde lite plats, ett mellanrum intill honom och soffans ryggstöd och jag slängde mig ovanpå sladdar och viktiga papper och under oss knäcktes något, lät oroväckande i tystnaden, över det svaga surrandet från datorn och

jag tryckte mig intill hans raspiga kind.
Letade efter sprickor i fasaden att klättra in i,
letade med handen under hans tröja efter det svaga slutet,
där bröstkorg blir mage,
och benen slutat veckla ut sig över
hjärta och lungor,
går från båge till plana ytor.

(Jag fortfarande försöker övertala mig själv om att jag inte behöver någon.
Att jag kan själv och ska själv,
allt det där som spelade så stor roll förut).

Det är tröttsamt.
Egentligen vill jag ju inte något annat än att bröstkorgsligga forever.
Och det kanske kommer komma en dag när jag kan sluta kämpa emot.
Det går liksom i perioder och är bara olika långa sträckor mellan start och mål,
olika sätt att bryta upp,
olika sorters smärtor att utsättas för.

När jag sträcker ut armen och lägger handen mot hans huvud, kramar hans mörkblonda lockar mellan fingrarna, gör det ont i mig. Både ont och skönt, som den rodnande känslan i huden efter ett öppet slag.

 

Jag ser på honom genom de täta ögonfransarna. Det finns aldrig något hat mellan oss
bara olika grader av självförakt inför
allt som är så äckligt, egentligen, men går på djupet som inget annat -
och han stryker med pekfingret längs min underläpp,
längs fördjupningen i min haka som gjort mig
fysiskt defekt.