Mitt överjävliga liv

Dynamik.
Vad är det som gör det så fundamentalt fuckedup?
Han stod plötsligt där, förmodligen totalt ovetandes om att cellerna imploderades i ljusets hastighet i min kropp. Och jag tänkte en ganska flyktig tanke (som jag efteråt förstod kanske inte skulle ge sig av igen), att jag var tvungen - på något sätt - att infiltrera hans system på samma sätt som han manövrerat ut mitt. Känslan i sig var ganska upprörande. Onödig. Jag tyckte inte om då - och inte nu heller för den delen - att en annan varelse kan diktera villkoren för mitt fragila sätt att förhålla mig till någon form av lycka.

Så, vad gör man?
När man inser att man håller på att tappa greppet?
Man gör inte så mycket. Man beter sig som en idiot, för det är enklare än att behöva låtsas att man är lika tillförlitlig som alla andra. Jag började blänga på honom, lite för ofta. Höll kvar ögonkontakten tills vi blev obekväma bägge två, och just då var jag inte medveten om att han knäckte mig tillbaka. Kanske för att man inte alltid är så skarp och begriper att man passerat stadiet när man fortfarande är bedårande. Kanske för att jag aldrig riktigt varit bedårande heller. Jag är bara en jävla mes(s). 

Men när undvikit att göra det förr, och inte är särskilt villig att blottlägga sig framöver heller:
det blir liksom en anklagande ton inuti alltihop.

Kärlek och känslor har aldrig varit verkliga för mig. Det har varit något kroppsligt och fysiskt istället. Köttsligt. Rått. De har inte räckt längre än till att sitta på sängkanten i någons för stora huvtröja och låta underkläderna dras ned till anklarna av hans ena hand, medan den andra handens pekfinger dragit över halspulsådern under min haka. Ingen av oss log; jag var för upptagen med att koppla bort sinnet och koppla på den utstuderade autopilot som alltid kickat in så fort man hamnat i den sortens situationer. Diafragman spinner som en katt, vibrerar längs revbenen. Huggtänderna sjunker ner från sina fästen och börjar vila på underläppen.

Plötsligt står något skört och ömt mot smuts och sex.
Och det är så seriöst fuckedup att jag inte har någon som helst beredskap inför det.

Vafan Gud.

Romantiska tidsfördriv lyckas alltid vara stormiga och intensiva. Känslomässiga vulkanutbrott. Dåliga för båda i allmänhet, och mig själv i synnerhet. Och den obevekliga insikten om att ha vridit om det sista låset i asken och släppt ut alla monster utan att ha för avsikt att någonsin fånga in dem igen, den försvinner aldrig.

Man ska ju inte låta töntiga små romanser skaka om världen allt för mycket.

De var kalla och vackra,
 allihop.

Blodiga krokar i mungipan.

Det borde inte finnas något som binder oss särskilt hårt, liksom, det finns saker som fuckat upp hårdare än vad känslorna borde orka med. Men de ligger snällt i hjärtats fack. Prydliga, nästan märkliga i sin påtagliga längtan om att aldrig försvinna.

Jag blir ändå förvånad varje gång min hand kramas och elektriciteten fortsätter skjuta harpuner genom huden, trots att det finns annat i livet nu. Man inbillar sig att tiden ska bygga murar, lyfta skölden, men ingenting händer. Det går rakt in i mig. Rakt in, fritt blås, ut genom ryggen som fuktigt röda andetag. De förvirrade känslorna verka pysa ut genom varje por i hudkostymen.

Och under en jävligt flyktig sekund rusar flashbacken under ögonlocken och man minns allt som var bra, allt som var ljuvt och dovt och vackert och allt som inte var det. Allt som kunde varit. Allt som fan inte borde varit, och man minns saltvåta tangentbord och tonårstuttar i för trånga t-shirts. Känner doften av lakan som hängt ute i den kvava sommarnatten och lyfter frånvarande handen mot kinden för att leta efter de minimala skrapmärken som friktionen mellan två ansikten kan ge.

Sen är det borta.
Samtidigt som man släpper ut luften ur lungorna och fläker upp ögonen, går det knappt att framkalla samma feeling igen. Och när jag tittar på våra sammanflätade händer brukar det vara enda beviset på att man inte blivit helt loco. Passerat någon slags officiell gräns för madness.
Som om det skulle vara ett problem,
I beg to differ.

Jag drar i en lock och ser den hoppa tillbaks mot huvudet som ett motvilligt bungyjump. (Om allt inte betydde så mycket. Om varje val inte var förknippat med ett behov av att bli tröstad i sin förvirring. Jag vill gå höger, gå vänster, rakt fram och under och över och jag kan inte sluta ÅNGRA allt jag inte gjort och allt jag faktiskt gjorde, som inte blev bra. Och ändå... skuldkänslan över att inte kunna uppskatta mitt liv när jag har det framför mig, den är nedbrytande. Hur kan jag ångra redan nu, hur kan jag vilja sudda ut, sudda bort, radera något som format och förfinat på samma gång? Hur kan jag försvara mitt fuckade beteende? Det kan jag ju inte.)

 

Det är söndag igen och jag ligger på vardagsrumsmattan som en krumelur. Genom golvet går vibrationerna från grannarnas fotsteg på våningen ovanför och jag tänker flyktigt på alla gånger jag trott att jag inte har någon empati. Att jag inte är den snällaste, mjukaste, att jag inte bara är det där som hände förut, att jag är mer än så, att jag kan ta det och använda till något bra, eller hur?)

 

Och man som undrar varför det alltid är retoriskt, och inte definitivt.
Är det något att diskutera eller är det något att dissekera?

 

För varje dag som går blir känslan mer som en främling. Någon gång kommer jag älska igen med allt jag har, allt jag är, och all annan skit kommer degraderas till något som måste vara som trailertrash i jämförelse. Men ibland kan stoltheten verkligen implodera allting. Fylla funktionen av ett hjärta, ett par lungor, hävningen av min bröstkorg i andningsrörelser. Ibland känns det som om livet är på låtsas - att JAG är på låtsas - men i nedförsbacken på väg hem från jobb är jag mer än en illusion med bounce.

 

Så det så, C.

Upp med hakan.