Mitt överjävliga liv

Måste få klaga, bara måste.; orkar inte med folk som tror att de vill ha mig.

Orkar inte vara en "sött noss" (för jag är definitivt ingen sött noss).

Aldrig varit, kommer aldrig bli. Grejen med mig (nu kommer det ytterligare en grej som inte en jävel bryr sig om, men here goes) är att jag inte vet hur jag ska hantera komplimanger. Hur välmenande de än är, så låter de fan bara som skämt. Sött noss är en sådan sak. Jag fattar väl att personen menar sötnos, men jag är ju ingen riktig sötnos. aJg har skev syn och uppnäsa och ibland snarkar jag när jag håller på att somna. Jag snarkar INNAN jag somnat alltså. Pre-snark.

 

Kom och säg att det är sött.

Gör det.

GÖR DET.

I dare you.

 

Och jag förstår väl att man ska tänka fina tankar om någon som faktiskt inbillat sig att vi hade blivit ett exeptionellt par, men jag kan inte. Jag kan verkligen inte. Det måste vara något slags självhat. Jag är sjukt jagsvag, har ganska svårt att föreställa mig lycka i den absolut renaste formen. Emellanåt får jag för mig att ett förhållande kanske hade kunnat kandidera för lite lycka, fast innerst inne är man redan införstådd med att det inte är så. Allra lyckligast har jag alltid varit med mig själv. Och jag är liksom inget sällskap att hurra över alla gånger. (Vilket jag fick klart för mig när jag fyllde tjugo och min dåvarande gav mig ett kort där det stod "gratis, hura hura". Så... Grattis, hurra hurra, eller Gratis, hora hora. Pick one.

Vilket vore festligast; Grattis på tjugoårsdagen, din jävla hora. Puss

Eller: Grattis, hurra hurra! Älskar dig.

 

Omöjligt att välja ju.)

 

Se så, C.

Över till något roligare.

 

När jag var 17 såg jag James Spader smiska Maggie Gyllenhaal helt salig på ett kontor under arbetstid. Det var en bra film. Inte på grund av själva konceptet med BDSM-light, utan snarare för att de var två (lätt) störda människor som båda hade inre demoner, men fann lyckan tillsammans under någorlunda tolererbara former. Spaders karaktär såg ju någonting i Maggies karaktär, även om hon var helt tyst, tappad och relativt skitful. Det är det som är romantik. När mer eller mindre enorma fuckup blir ljuva. Det är inte romantiskt när Katherine Heigl i slutet av en meningslös rom-com upptäcker att Seth Rogen faktiskt är en jättesöt, stabil kille och att kärleken funnits där hela tiden. Vafan spelar det för roll när hon varit översittarbitchy i 110 minuter utav 120 och man ba' tänker: varför måste precis ALLT handla om ett pretty face och hennes triviala anknytningssvårigheter?