They see me rollin', they hatin'
Emellanåt går pretentiösa mediadrevet bananas och förespråkar ytterst politiskt korrekta fenomen som man bara MÅSTE se och bara MÅSTE bli berörd av. Annars är man fan inte värd sitt liv. Typ, sådär. Lite lättsamt. Ett av dessa fenomen är Jonas Gardells hajpade bokserie/tv-serie "Torka aldrig tårar utan handskar". Det är bra - verkligen bra - att vi har en stolt riksbög i landet som avdramatiserar hela homogrejen för alla nervösa/fördomsfulla/efterblivna medborgare, men måste man automatiskt tycka att allt han gör är perfa? Det är ett typiskt minoritetes-ess att spela ut; jag var förtryckt, jag kom ut på andra sidan av ett helvete, allt jag gör är revulotionärt och förtjänar fetaste credden.
Näe, vet du vad.
Swagger!
Vi kan börja med att klargöra att undertecknad är för vilken sexuell läggning som helst bortsett från de uppenbart kriminella. Kärlek är kärlek. Och är det inte kärlek är det bara lust, vilket egentligen inte alls är att förkasta. Man måste inte älska någon innerligt för att vilja knulla sig sönder och samman, och man kan vara dyngkåt men ändå nöja sig med att kramas försiktigt. Det ena behöver inte utesluta det andra i min bok (och som alla vet är min bok lag i detta lilla hörn av världen).
Sedan har jag funderat lite över om Sveriges befolkning är så chill med Jonas och Mark för att de är relativt feminina bögar. Kan det vara så? Hade folket varit lika välvilligt inställda om de var två motorcykelbjörnar som satte på varandra i slitna Levi's med dubbla hängslen? Hade vi? Va? Eller är det mysfaktorn som gör att folk accepterar? "Åh, de är så belästa och har barn tillsammans och en av dem låter som Mumintrollen".
Jag vet inte, jag tror bara att man sväljer vissa beten lättare än andra.
Årets Björn, bäjbä.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Bj%C3%B6rn_%28gaykultur%29
Det är på något sätt svårare att uppbåda respekt för håriga tjockisar med Miss Universum-banderoller fästa på kungavis över manboobsen. Men alla bögar kan inte hänga på Pride med vaxad överkropp och neonrosa fjäderboa kring halsen. Hur götte vore det inte om Jonas eller Mark vägde hundratrettio pannor och bar skitiga flanellvästar istället? I så fall vore den där jobbiga Torka tårar utan handskar-serien värd att plåga sig igenom. Jag förstår inte vad som är så offensive med att se två män kyssa varandra. Den nyheten har typ noll behag. Det är bra mycket värre att se två hetrofjortisar gå loss på varandra på Knutan en fredagseftermiddag när man är på väg till föräldrahemmet. Taaaaaaaaaaaaafsa, slaaaaaaaaaaaaaaaaafsa, mina jeans är för små och jag är för fet, men jag är hetro så jag får lov att vara äckliiiiiiiiiiiiiiig.
Vart tog alla stolta föräldrar vägen?
Tillbaka till serien, som jag för övrigt vägrat se ett enda avsnitt av. Det beror förvisso mer på att en majoritet av mina Facebookbekanta satt och bölade framför teven samtidigt som de statusuppdaterade att de de facto satt och bölade, än att jag inte vill se serien. Ett av få sätt att bevisa sin medmänsklighet och vattentäta känsla för rättvisa mot mobbade samhällsgrupper är att böla. Bölar du, så känner du. Bölar du, så har du indirekt bevisat vilken fin och god människa du är. Vilket förmodligen är anledningen till att jag sällan bölar, för jag är varken fin, god eller känslosam. Jag erkänner: jag är en surfitta.
Jaja.
Visst, homosexuella, och i synnerhet homosexuella män, genomlevde en traumatisk period i samband med den värsta AIDS-hysterin. Måste vi gråta över det? Måste vi? Måste man 20-25 år senare känna en kollektiv skuld över sättet de behandlades på då av insiktslösa idioter? Jag känner ingen skuld alls. Det är lite samma sak med religion. Jesus dog för våra synder, men jag har ingen skuld. Eller nåväl, ingen större skuld. Eller, ingen nämnvärd skuld, liksom. En brajja på Hultfred för tio år sedan är la inget Sodom och Gomorra.
The skank reflex
Ridå
Vill att du gråter på bästa sändningstid.
Jag är en riktig SVT-slampa.
Älskar Dox, älskar nyheter, älskar debattprogram.
Och Kobra. Åh, Kobra, med dina ständigt innovativa klipptekniker.
Jag får fina chills.
Vad jag däremot har mer eller mindre svårt att ta till mig är Anja Kontors skitnödiga gråtfest till programidé, där hon i princip bara åker omkring och träffar folk som varit med om något mer eller mindre traumatiskt, och Anja får ställa tiotusenkronsfrågan "Kunde du ens... andas?". JAMEN, GE MIG ETT BREAK, FÖR HELVETE.
Man blir nästan offended. Eller, nä. Jag blir riktigt jävla sne.
Det finns väl ingen anledning att vältra sig i människors misär. Om jag vill se folk som är riktigt djupt nere i skiten och sedan får dumma frågor om det kollar jag hellre på husfruarna i Miami. Närbilder på personer som håller på att bryta ihop och Anja som sitter där som ett fån, what the fudge, SVT. Måste man gör en stor grej av att alla råkar ut för hemska saker? Måste det bli en programserie? Måste en av de mer seriösa programledarna ta på sig att ställa idiotiska frågor som inte någon skämskudde i världen kan stänga ute?
För i så fall kan ni intervjua mig om... jag vet inte... kanske att min pappa fick cancer när jag var elva? Inte tillräckligt ledsamt? Att han dog när jag var tolv och att jag säkert blev fucked up i huvudet av det? Nähä, inte det heller? Så synd då, för jag kan intyga att det faktiskt går att andas. Fortfarande. Biologiska processer gör precis hur fan de vill. Det spelar ingen roll hur ledsen man är. Det spelar ingen roll hur traumatiserad man blir. Det spelar ingen roll hur många gråtsugna tantjävlar som sitter hemma i soffan och vill vältra sig i realitybaserade snyftare.
Det räcker liksom inte med våra egna problem. Vi måste ta del av andras mest privata angelägenheter. Det är inte tillräckligt med att folk ventilerar sina liv för oss på Facebook i tid och otid. Nu ska vi se dem böla på nationell TV också. Ja, din fru dog, du gråter lite, Anja får ställa sina efterblivna frågor, någon klimakteriekatastrof i Jönköping snyter upp ett paket Klenex och allt fortsätter vara exakt som förut. Ja, du förlorade ditt barn, du mår dåligt, Anja kramar tafatt om dina axlar och jag får lust att svälja en bengalisk eld.
Ja, du var med om tsunamin, men zzzzzzzzzzzzzz
förlåt, det är inte ditt fel.
Om du bara kunde hålla käften hade din olycka varit så jävla mycket mer genuin.
Stfu.
Och lid.
I det tysta.
Vi som alltid sa hora
Att vara brudig.
Tjejig.
Det är inte min grej, men igår sorterade garderoben för tjugonde gången (detta året) och hittade ett par mensbyxor, vilket i sig är själva epitetet för tjejighet. Mensbyxor är de där byxorna man tar på sig när man svällt upp tio kilo vatten och hela kroppen skvaplar när man går. Speglar man sig från sidan är man gravid i fjärde månaden minst och har ingen aning om vem pappan är. Mitt på magen putar en enorm speedbump rakt ut. Fast man inte ett dugg gravid, bara extremt hormonell. Whäääääääääää.
Inga kläder passar bortsett från de där jävla byxorna, så man är tvungen att genomlida ett par helvetiska dagar i mensbyxeträsket. När jag var yngre, typ i högstadieåldern, hade jag ett par extremt fula cykelbyxor i spandex undertill. Lite för att jag på något oupplyst sätt trodde att de skulle hålla tillbaka alla vattenkilona, och lite för att de skulle förhindra mig från att blöda ihjäl. Jag visste ingenting om min kropp när jag var nybliven fjortis.
Mens? Que pasa, ese? (Till saken ska läggas att jag skolkade från merparten av de naturvetenskapliga lektionerna i skolan under sjuan och åttan, för jag var töff och stod i rökrutan. Inte. Jag var ett svarthårigt emo som lyssnade på Broder Daniel och blev vald sist på alla gympalektioner. Det var så fittigt att vara liten. Så jävla fittigt. Så jag är en ganska nöjd 25+ idag).
Man blev väl inte riktigt kompis med sig själv förrän man hade en stilig B-kupa att pusha upp under linnet.
Det är så sorgligt.
Och så komiskt.
Nåväl.
Ska ta mig samman och gå på nätdejt snart.
Kroppar är inte jätteintressanta för mig. En tilltalande hjärna däremot.
Herrejävlagud, vad det är hett.
Mrrrraw.
/Hjärta, instinkt, principer.
Lilla helfwetet
"fakta om mej då...
ja är en seriös o ärlig kille till 100%, ärlighet o tillit är nummer ETT för mig, jag är trevlig, romatisk, charmig, social, positiv, gó och glad, öppen, söt, lite små "galen" kille =) Jag har MYCKET humor =) Har ett stort HJÄRTA av GULD som jag kan dela med dig, låter det som kille du leter efter sötis? *hoppas* ;) har bil, kör kort, fast jobb osv... men ingen som man kan upp vakta el överraska =(
.. va ja tycker o tänker om dig, du är f-n grymt snygg, söt, fin o otrolit vacker tjej!! Du verkar vara en gó, mysig, trevlig, snäll och härligt tjej på alla sätt och vis ;) Dej hade jag velat vakna upp till varje morgon, o ligga sked med hela natten lång... ;) me andra ord är du en SKÖNHET som dina föräldar har skapat hehe;) Skånes egen lilla Prinsessa ;) ja för listan kan bli hur lång som helst =)!!
... ja e inte data el mail kille, jag har verken MSN el Fb, inte lönt att fråga mig efter det =) Känns det bra för din del när du läst detta mail *hoppas mkt* ;) så tveka inte en sekund, utan sms:a mig direkt, så får vi se hur det slutar, mitt mobilnr är: 0762-******! får ja ditt mobiln r, så kan du lita på mig till 100% LOVAR & SVÄR att jag INTE kommer att missbruka de!"
.. va ja tycker o tänker om dig, du är f-n grymt snygg, söt, fin o otrolit vacker tjej!! Du verkar vara en gó, mysig, trevlig, snäll och härligt tjej på alla sätt och vis ;) Dej hade jag velat vakna upp till varje morgon, o ligga sked med hela natten lång... ;) me andra ord är du en SKÖNHET som dina föräldar har skapat hehe;) Skånes egen lilla Prinsessa ;) ja för listan kan bli hur lång som helst =)!!
... ja e inte data el mail kille, jag har verken MSN el Fb, inte lönt att fråga mig efter det =) Känns det bra för din del när du läst detta mail *hoppas mkt* ;) så tveka inte en sekund, utan sms:a mig direkt, så får vi se hur det slutar, mitt mobilnr är: 0762-******! får ja ditt mobiln r, så kan du lita på mig till 100% LOVAR & SVÄR att jag INTE kommer att missbruka de!"
Varför kan ingen bara lura ut min förvirrade kropp i närmsta skog och SKJUTA mig? Ingen pardon.
Alltså, jag vill så hemskt gärna tro - få lov att inbilla mig - att någonstans finns det en bra kille som tycker att jag är en bra tjej. Jag orkar bara inte bli skedad av Skånes, nay, Sydsveriges mest desperata stalker under tiden som jag väntar på det där. Herrejävlagud. Och alla dessa jävla människor med hjärtan av guld. Kan de inte bonda med varandra och sluta ge sig på oss som är pseduosvåra och svårflörtade? Lovar och svär, jag är mer än "små galen".
Å andra sidan har jag ingen aning om var gränsen för var normalt intresserad och jobbigt despo går. Den verkar vara ganska flytande och svårbegriplig. Att höra av sig till någon direkt eftersom personen verkar ha ADHD och inte klarar av att sitta vid datorn gör dock valet väldigt lätt. Och sedan kan jag fan inte med att bli beskriven som "go" och en "liten prinsessa". Fast kanske borde jag vara go, kanske borde jag vara en liten prinsessa. Kanske borde jag vara menlös och meningslös, kanske borde jag vara nöjd med ett vakuumfyllt huvud och bara sära. Orkar inte. Orkar ingenting.
Se så, C.
Nu är vi glada.
Nu är vi två djupa smilgropar och tacksamhet i flanellpyjamas.
Nu är vi lugna och fina, och låter bli att sparka in bröstkorgar med stålhättekängor.
Okej? Okej? Okej?
Sticks and stones may break your bones, but cement pays homage to tradition
Folk man älskar att hata.
Denna veckan: Magnus Hedman.
Denna veckan: Magnus Hedman.
Människan är en idiot. För ett tag sedan tänkte jag att det äntligen måste gått tillräckligt mycket utför och att media slutligen skulle ha tappat det sista intresset för denna icke-persona vars enda merit är att ha spelat i landslaget några år och spänt på Magdalena Graaf. Men nej. Karlen släpper en bok.
Första gången på Akademibokhandeln.
EN BOK. Magnus Hedman har en historia att berätta. En sad story. Låt mig gissa, kontentan är den här: Buhu, jag hade miljoner och brände dem på onödiga lyxprylar. Buhu, jag drog lite koks, knullade en prostituerad och fattade inte vad som hände. Buhu, min exfru krävde mig på hälften av vad jag uppenbarligen inte längre hade, men nu är hon gift med en skånsk bilhandlare och förnedringen är total. Buhu, jag kan inget annat än att spela fotboll eller prata om fotboll, men seriösa kommentatorsjobb blir inte serverade på silverfat när fasaden rämnar.
BOO-FUCKING-HOO.
Den svenska drömmen: sillisar och överarmstatuering.
Det är inte synd om honom. Det har aldrig varit synd om honom. Vad förväntar sig en man när han gängar sig med en kvinna som saknar jobb/utbildning, fast har rejäla boppar och ett saftigt muskaliskt CV som består av en sjaskig, lite lätt incestiuös singel?
Ja, jag har vad du villl ha.
En karbinautomat och ett finger som är jävligt triggerhappy.
Förväntar han sig att hon ska bidra med cash? Vad hon däremot kommer bidra (ganska villigt) med är sin kropp och det trovärdiga biologiska resultatet utav det är som vanligt baaaaaaaarn. Som kostar multum. I minst tjugo år. Det är den värsta ekonomiska investeringen du någonsin kan göra. Kanske den bästa känslomässiga, fast ekonomiskt är du up shit creek utan en paddel, bäjbä. Magnus: du knarkade på ett billigt hotell, träffade en tjej som inte kunde svenska och saknade kläder, BETALADE HENNE, och förstod inte att du torskat. Du räddade delvis Sveriges landslag från att ständigt komma sist i Dödens grupp (vi är ALLTID i Dödens grupp - borde det inte automatiskt innebära att vi är asdåliga?), men i slutspelet åkte vi ändå alltid ut med buller och bång. Så...
kanske hade man själv börjat snorta.
Det är tragiskt för fan.
Fotboll verkar göra folk insane när karriären är över. Kolla bara på Glenn Hysén. Utan tvekan en av de mest sympatiska människorna där ute, som både hjälpte nördar att spela fotboll OCH stöttade sin son till max när han kom ut ur garderoben. Men inombords krackelerade alltihop. Alkoholmissbruk, otrohet, minst en artikel om dagen på Expressens hemsida där antingen Glenn, exfrun eller älskarinnan talade ut om i princip samma sak, men ändå lyckades bibehålla nyhetens behag. Det var faktiskt creddigt. Älskarinnan, modell OCH tandsköterska. Det vill säga; snygg med någon slags intellekt. Hustrun, bedragen, överviktig och alldeles för blonderad.
Glenn, full och definitivt med passerat bäst-före-datum.
Oh, the drama.
Instinktivt är man Team Glenn. Man är ju det. Man vill att en härlig man som är homovänligt inställd och har tjänat landslaget ska få ha lite vid sidan om, liksom. Är du kompis med nördar kan du få ligga med hur många tandsköterskor du vill i min bok. Jag tittar åt andra hållet.
I'm the root of all that's evil, but you can call me cookie
Måste få klaga, bara måste.; orkar inte med folk som tror att de vill ha mig.
Orkar inte vara en "sött noss" (för jag är definitivt ingen sött noss).
Aldrig varit, kommer aldrig bli. Grejen med mig (nu kommer det ytterligare en grej som inte en jävel bryr sig om, men here goes) är att jag inte vet hur jag ska hantera komplimanger. Hur välmenande de än är, så låter de fan bara som skämt. Sött noss är en sådan sak. Jag fattar väl att personen menar sötnos, men jag är ju ingen riktig sötnos. aJg har skev syn och uppnäsa och ibland snarkar jag när jag håller på att somna. Jag snarkar INNAN jag somnat alltså. Pre-snark.
Kom och säg att det är sött.
Gör det.
GÖR DET.
I dare you.
Och jag förstår väl att man ska tänka fina tankar om någon som faktiskt inbillat sig att vi hade blivit ett exeptionellt par, men jag kan inte. Jag kan verkligen inte. Det måste vara något slags självhat. Jag är sjukt jagsvag, har ganska svårt att föreställa mig lycka i den absolut renaste formen. Emellanåt får jag för mig att ett förhållande kanske hade kunnat kandidera för lite lycka, fast innerst inne är man redan införstådd med att det inte är så. Allra lyckligast har jag alltid varit med mig själv. Och jag är liksom inget sällskap att hurra över alla gånger. (Vilket jag fick klart för mig när jag fyllde tjugo och min dåvarande gav mig ett kort där det stod "gratis, hura hura". Så... Grattis, hurra hurra, eller Gratis, hora hora. Pick one.
Vilket vore festligast; Grattis på tjugoårsdagen, din jävla hora. Puss
Eller: Grattis, hurra hurra! Älskar dig.
Omöjligt att välja ju.)
Se så, C.
Djupa andetag.
Över till något roligare.
När jag var 17 såg jag James Spader smiska Maggie Gyllenhaal helt salig på ett kontor under arbetstid. Det var en bra film. Inte på grund av själva konceptet med BDSM-light, utan snarare för att de var två (lätt) störda människor som båda hade inre demoner, men fann lyckan tillsammans under någorlunda tolererbara former. Spaders karaktär såg ju någonting i Maggies karaktär, även om hon var helt tyst, tappad och relativt skitful. Det är det som är romantik. När mer eller mindre enorma fuckup blir ljuva. Det är inte romantiskt när Katherine Heigl i slutet av en meningslös rom-com upptäcker att Seth Rogen faktiskt är en jättesöt, stabil kille och att kärleken funnits där hela tiden. Vafan spelar det för roll när hon varit översittarbitchy i 110 minuter utav 120 och man ba' tänker: varför måste precis ALLT handla om ett pretty face och hennes triviala anknytningssvårigheter?
(Secretary, 2002)
"You're... you're... closed tight. Wall."
"I know"
"Do you ever loosen up?"
"I don't know"
"I know"
"Do you ever loosen up?"
"I don't know"
Spoiler alert: det gör hon.
Boys II men
Vi fortsätter på temat: män som C hade kunnat tänka sig att dejta, men som aldrig kommer dejta henne eftersom de
a) inte finns på riktigt
b) är uppskattningsvis hundra år äldre
c) dog för hundra år sedan
d) hade krävt hundra miljoner för att dejta mig
Jag vet inte vilket som är värst.
Är hetsa upp sig över en fantasi, hetsa upp sig över en gamling, eller hetsa upp sig över någon som är död (a.k.a som blivit kremerad eller uppäten av maskar, C)
Avskyvärt. Direkt avskyvärt.
a) inte finns på riktigt
b) är uppskattningsvis hundra år äldre
c) dog för hundra år sedan
d) hade krävt hundra miljoner för att dejta mig
Jag vet inte vilket som är värst.
Är hetsa upp sig över en fantasi, hetsa upp sig över en gamling, eller hetsa upp sig över någon som är död (a.k.a som blivit kremerad eller uppäten av maskar, C)
Avskyvärt. Direkt avskyvärt.
Jaja, om Michael Douglas kan få Catherine Zeta-Jones att gå i taket i sovrummet ska väl jag kunna få ha mina ljuvliga små stördheter ifred. Eller hur, bloggen?
Let's go.
1. Fredrik Lindström
Det sjuka är att jag skulle se ut ungefär såhär om jag var kortklippt, kisade i solskenet och... eh...var man såklart.
"Hej, jag sitter här i min kostym och är skitsnygg"
Han har doktorerat i språk. Han kan är domare i På Spåret. Han har slips och är välklädd, typ hela tiden.
Han är en besserwisser, han är säkert 50, han har flera barn.
MEN HAN ÄR SÅ JÄVLA SÖT OCH OM JAG TAR AV MINA GLASÖGON OCH FÖRNEKAR ALL DÅLIG FAKTA OM HONOM HADE HAN LÄTT KUNNAT PASS FOR 35. (Vilket i och för sig är över min åldersgräns med några år, men jag hade kunnat göra ett litet undantag... kanske).
/xoxo
Avigsidan
Är det bara jag som stör mig på att prefixet 'super' börjar blir förjävla uttjatat?
(Det är säkert bara jag).
Vi superbantar och går på superdieter, resorna är SUPERBILLIGA just nu och H&M har superrea på kläder, socialiterna i kändisblaskorna har superbröllop med supergäster och alla skit som händer runt omkring är superkatastrofer av gigantiska mått.
Yawn.
Snacka om att jag blev helt fucking salig när blatteaffären där jag handlar ibland hade en simpel skylt som det stod "Fisk" på. Inte "Superfärsk fisk", inte "Superbillig fisk", inte "FISK!!!!!!!!!". Bara fisk, rätt och slätt. Ja, jag vill köpa er fisk. Och enbart för att ni inte försöker göra den till något den inte är. Det är en fryst filé, inte en superhjälte förpackad i plastpåsar. Ni kränger inte lögner. Ni kränger fisk.
Det finns alldeles för fina saker i simpelheten.
Det är dem man vill åt.
Kanske inte bara simpelhet dock, som sådan. Jag gillar hur folk på Söder i stan skiter fullständigt i vad mode är, eller vad det kan tänkas vara. Där går man helt oskämmigt i sin polyesterpäls som i den bästa av världar hade varit verklighetstrogen, men som nu bara ser ut som en matta som någon klistrat könshår på. (Förlåt, spydde precis i min egen mun av tanken). Man har cowboyboots och 80-talsjeans. Och scrunchies i håret. Det är några minusgrader ute, men det hindrar inte Gasverksgatans finest från att strutta i kort jeanskjol och horskor. Jag blir lite avslaget imponerad. Här går jag i mina fodrade stövlar och mössa, och där går någon som tycker att livet är alldeles för outhärdligt att genomlida utan en paljettpimpad parka.
Tjejer; mina raraste, sötaste.
Vi är inte tolv längre. Vi måste försöka vara bitches in control of oss själva. Typ.
Paljetter sänder inte den signalen. Paljetter sänder på sin höjd en vag indikation om att man är i behov av assistans vid påklädningen. Tillsyn. Handräckning, om du så vill. Paljetter är inte vår hemmaplan längre.
De är för transor och små skönhetsdrottningar i USA.
Någon gång i framtiden - när jag har kids och inte vill skämma ut dem - kommer jag orka bli politiskt korrekt, men tills dess är jag 25+ och älskvärt småsur.
/Craycray.
Here be monsters
Män jag skulle vilja gå på dejt med (utan inbördes rangordning):
Tony Stark/Iron man
Om man kan vara så pass attraherad av en karaktär att man känner sig sjuk (kåtslag reds. anm) är det nog en ganska passande beskrivning på exakt hur mycket jag skulle vilja gå på en dejt med Iron man. Jag kan inte hjälpa det. Man OCH robot. Mitt nördhjärta klarar inte av det. Bow-chica-wow-wow.
Bruce Wayne/Batman
Det är hett beyond vad som är hälosamt när en vuxen man klär sig svart spandex och har mask för ansiktet. Varför är det inte vedertagen kotym för män? Jag hade varit mycket mer förlåtande på fyllan om det där sista ragget i baren klockan 02:48 hade enorma vingar och Batmobile. Signed, sealed, delivered. I'm yours.
Bruce Banner/The incredible Hulk
Forskare och vrålstark. Och jättegrön.
Supersmart, enorm, monstrig - åh, så älskvärda kvaliteter. Jävla gulle.
När man går och lägger sig vill man ju bara gosa ner sitt ansikte i en enorm monsterfamn, enbart för att det vore så sjukt mycket bättre än att inte göra det. Sen hade vi kunnat prata om... jag vet inte... alla som behöver stryk? Eller lyssna på 'It was a good day' med Ice cube, för det hade varit bästa dagen ever. Eller försöka göra en monstermänniskohybrid utan synfel, trots att vi ser dåligt båda två. Det är inte snuskigt, det är vetenskap.
/Jag är inte alls tjugosex snart.
There will be blood
Om du är man kanske du vill läsa något annat, typ sportresultat eller personporträttet i King.
Jag är bara en goding och varnar dig innan du har vältrat dig i allt blod som kommer färga dig röd, BODY AND SOUL.
Alltså, jag är inte intresserad av fenomenet mens per se.
Det finns andra som tycker det är roligare än vad jag gör.
Det finns folk som gör sjuk konst av sitt mensblod:
Låt oss hoppas att den personen inte målat med fingrarna, okej?
(Förlåt, jag var tvungen. Det var jättelågt, I know).
Det är reklamen för olika sorters mensskydd som gör mig sne. Som kvinna är förmodligen allt annat i världen, med några få givna undantag som alla kan fundera över själva, roligare än att ha mens. Man blir inte extastisk över sin mens bara för att tampongerna nu kommer i en blommig förpackning. Man tappar inte besinningen för själva kärnan av bindan är formad som en fjäril. Man gråter inte av lycka för att sugförmågan är TRE GÅNGER SÅ BRA i jämförelse med namnlösa konkurrentprodukter som de häller tre vattenkannor på och tror att vi ska missa snedvridningen av resultatet.
Ibland känner jag mig förolämpad som kvinna, eller, jag känner att samhället måste gjort en grav missbedömning av intelligensen hos kvinnor överlag. Antingen ska vi vara preppy och ha fjärilsbindor, eller vara ovetandes och ha tamponger som "inte känns". Snälla, vem fan känner inte att man har en tampong uppkörd i sig själv?
Kanske om man har en, eh, vagina som är stor som en gympahall? But I digress.
https://www.youtube.com/watch?v=3k434RTdPX4
Libresse tror att om vi bara tar fram sju askar med motiven till De sju dödssynderna, så kommer mens vara jättefestligt och alla kommer frossa på bakelser i baksätet på en taxi. Såhär går mensfross till på riktigt: du kommer hem från jobb, tar på dig brallorna med mest resår i midjan eller så skiter du i byxor och nöjer dig med underkläder. Du äter dig genom skafferi, kylskåp och frys. Du äter tills magsäcken trycker mot diafragman och andningen blir störd. Du blir gråtfärdig och försöker ringa din mamma, men hon förstår inte vad du säger när du har 200 gram Marabou intryckt i käften. Du sitter inte i en taxi och väger 45 kg. Hallå, verkligheten.
https://www.youtube.com/watch?v=FnvMy6Qwjk8
O.b vill att vi ska dansa i vita jeans.
HURRA.
Jag vet ärligt talat inte vad jag kan säga om den där videon, jag känner mig bara... maktlös.
Det är väl ingen som någonsin känner sig säker, EVER. Jag har inte känt mig säker sedan jag var 14, fick mens första gången och var övertygad om att mitt liv var slut. Det var nu jag skulle dö. Det var nu det skulle hända. Men C, så går det när man skolkar från biologilektionerna.
https://www.youtube.com/watch?v=rHISM2wSt-k
Värre än alla reklamer för bindor och tamponger är alla dessa övervintrade hippies som vill att vi ska använda menskoppar. Inte menskoppar förresten, vi kan kalla dem för "våra kompisar". För är det inte så vi umgås med våra vänner? Vi viker ihop dem, trycker upp dem, blöder i dem och tittar på det hela efteråt med förundran?
Bloooooooooooooood.
Det är inte bara jag som är förvirrad. Kommentarerna under klippet är guld.
"Om man har den på sommaren sticker inte den där saken ut då så att den blir synlig??"
Beror la på hur naken du är. Och om någon tittar dig mellan benen, I guess.
"har det fungerat fantastiskt, typ 300 spänn, räcker 5-10 år".
Man ska alltså tvätta denna kopp - som är full med blod - man ska tvätta den. Inte en gång, utan under 5-10 år.
(Gud, varför är jag inte man? Jag hade blivit en jättebra man, om jag bara klippte mitt hår kort och plockade fram basrösten och blev hjulbent och svor lite mer. Jag lovar. Allt är förlåtet).
/Jag är bara enåsjuttio och sanningen är
I had a Catholic girlfriend, but she wouldn't, uh, share loving
När jag vaknat och fått i mig lite frukost sätter jag mig oftast för att bläddra genom morgonens nyhetsflöde. Det är alltid roligt att blanda högt och lågt, så först går jag på det riktigt tunga artilleriet; DN, DI, SVD, Sydsvenskan och typ HD. Ibland HD. Det är en mesig tidning som gillar att slå sig själv för bröstet lite för mycket, men de är lokala, så vafan ska man göra? Sedan skumläser jag Aftonbladet och Expressen för att bedöva världssamvetet med b-kändisars triviala problem, sextips, bantningsråd och olika sorters folk med den gemensamma nämnaren att de ÄLSKAR ATT GRÅTA UT OCH TALA UT mot betalning.
Om någon hade gett mig 5000 kalla hade jag också gråtit ut, alternativt talat ut, fast jag är tämligen ointressant i sammanhanget eftersom jag;
a) inte blev sexuellt utnyttjad som barn
b) inte har plastbröst som sprack när jag skrattade för hårt
c) inte har varit involverad i en taskig otrohetsaffär som rullades upp inför offentlig publik
d) inte har några kända föräldrar
e) inte är tillräckligt fet för en tjockchock
Så, det är ingen idé, C.
Ingen idé alls.
Vi tar oss en titt på en del av dagens slask, tycker jag.
1. Vem är denna kvinna?
Min spontana tanke var att Puma Swedes mamma befann sig i rampljuset för att gråta ut om att hennes dotter tar saker långt ner i halsen och att det inte ens är facklor eller något annat som småbarn hade tyckt om, men nej.
No relation.TV3 raggade upp denna italienska donna, Michela Castellari, till realityserien "Småstadsdrottningar". För att få kalla sig småstadsdrottning ska man tidigare ha deltagit i någon slags dokusåpa, typ "Ensam mamma söker", där barn som inte ens slutat använda blöja ska vara med och bestämma vem mamma ska dejta, alternativt att man är kvinna, bor i en småstad och har en "färgstark" personlighet. Som alla vet är färgstark personlighet ett lite finare epitet för någon som är ganska så bitchig, men har ett hjärta av guld (enligt vänner som är rädda för att säga något annat).
Castellari öppnade detta hjärta av guld för Expressen för att dela med sig av sina erfarenheter kring att träffa män på nätet (tips?), med tillägget att hon var trettiosex år vid sitt första ONS. "Michela pendlar mellan att vara pryd och frigjord och säger att det får hon skylla på sin katolska bakgrund". Det är ganska synd att folk känner att de måste skylla väluppfostrat beteende på religiösa fenomen, but anywho. Hon räddar ändå artikeln med lite total blonderingsförvirring: "Egentligen tycker jag inte om uttrycket "one-night-stand", känns bättre att säga 'kärlek för en natt'. Det är ju vad det handlar om".
Kärlek för en natt...
Vad är det här?
70-talet ringde och vill ha tillbaka sin oskyldighet.
ONS är inget annat än köttsliga lustar, för lite kläder, för lite spärrar, för mycket sprit, för lite preventivmedel, för många barn med separerade föräldrar.
Om du tycker att det var lite kämpigt att ta till dig ovanstående rekommenderar jag: http://sv.wikipedia.org/wiki/sarkasm
2.
Anja P och hennes girlfriend fick en son förra sommaren. Anja var frustrerad och arg under förlossningen.
Är detta mer intressant för att hon är kvinna och kände sig som män brukar göra när de ser sin tjej/fru plågas under förlossningen? Varför haffar inte tidningen valfri man utanför BB vid ett sjukhus och frågar hur fan det känns? Har du inte lust att kasta ut en pall genom fönstret? Är du INTE MAN?
"Man kan inte göra någonting. Du bara står där och baddar. Okej, "jag finns här".
Jag stod och såg hur jag skulle kasta en pall ut genom fönsterrutan. Jag var så frustrerad!"
Halleda....
3.
Your beautiful dark twisted fantasy?
Det är svårt att undvika familjen Kardashian eftersom de är precis överallt. Hela tiden. Och är hur många helst. Men nu är Kim ledsen. Har gråtit i flera månader. TROTS att hon har legat med Kanye West OCH väntar hans barn. Det måste vara svårt att försöka skilja sig från en apliknande basketspelare samtidigt som man ska hjälpa sina systrar med brasiliansk vaxning var femte vecka. Hårt liv. Hårt, hårt liv. Ur yrkessynpunkt blir jag såklart orolig över Kims salthalter i blodet då hon gråter så förfärligt mycket. 1000 ml dropp med natriumtillsats on the go?
/
Och samtidigt brakar ekonomier ihop i Europa, Annie Lööf gör bort sig teve minst två gånger i veckan och jag väntar på nästa GTA.
Sen när du ligger under, dummer
Det plågsamma i detta halvvetenskapliga experimentet för att träffa någon balanseras upp av att andra sökande är mer eller mindre måttligt/obegripligt förvirrande. Det är inte lätt att veta vad man vill ha, men såhär kan man kanske uttrycka sitt stilla önskemål:
"Den ja söker?? hmm bra fråga.... Men en tjej självklart är inte bi eller lagd att gilla killar".
Word, mannen.
Vissa försöker ragga upp en genom att vara rara och rekommendera något som underlättar vardagen, men tyvärr gör det mig bara så avtänd att jag nog aldrig kommer vilja ligga igen (åtminstone inte med DEN personen):
"tängte tipsa dej om mjuka ilägnings sulor till arbet skorna,förmodligen får du ont för du stå upp hela dan på jobb ehhehe pusssssssssssssssss"
Ibland får man en utskällning.
Rättelse; ganska ofta får man en utskällning.
"kan du svara då!!!!!!!!!!!! ja skrev HEJ!!!!!!!!!!!!!!!!"
Du skrev hej?
Du skriker med CAPS, din lilla snorunge.
Jag som verkligen bara vill hålla handen.
Ska det vara såhär svårt, Gud?
Ganska ofta får man ta skit för sina preferenser, som verkligen inte är svåra att uppfylla eller ens konstiga, men ack. Det enda jag begär är att du inte är a) arbetslös, b) ser dig själv som 'mellan jobb' när du faktiskt är arbetslös, eller c) kör lastbil. Det är inget att ta illa upp av. Det är inget jag menar något illa med. Det är bara vad som är grejen med mig, och vad grejen med dig måste vara. Att du vill vara på väg någonstans, med studier eller genom jobbet. Jag vill inte att vi ska gå på soc tillsammans. Jag vill att vi ska kunna slösa lagom med cash på ett relativt ansvarsfullt sätt, aye.
"vafor gillar du inte visa jobb då va e ett riktigt jobb då kan du säja mej vad det är så ska ja tänka på sacken då"
Ja, tänk du på 'sacken'.
Och överväg svenska för nyanlända.
Sen får man komplimanger. Som tjej/kvinna bör man kanske tacka och ta emot (eftersom tillvaron cirkulerar kring att vara fucking fab), men jag vill inte vara söt om det innebär att man får mail som "ooh sån sötis jääte go e du var bor du så ja får smaka" eller "jajajja sötnos!!!! du å ja kan ha sjukt mkt kul ihop =) under täcke eheh". Jag förstår att folk vill ligga. Alla vill ligga. Man bara undrar om de här människorna hade gått fram till sötnosen på stan och sagt: "Tjena kexet, står du här och smular, ligga lite eller?". Förmodligen inte.
FYI: detta kexet hade Krav Mag:at dig så jävla hårt.
Tänk så blir man aldrig nöjd?
Jag vill så jävla gärna vara nöjd.
Jag KAN vara nöjd.
(Kanske är man för dryg. Är jag det? Det är jag inte.
Jag är bara... en jobbig kombination av trettonårig kille framför tv-spelet och glasögonormsbrutta med lite för mycket eyeliner som råkar vara helt mean i köket),
Got milk?
Idag har jag faktiskt ingenting att klaga på direkt, men när jag skulle läsa mailen bombaderas min skärm av Carola och hennes massiva jättetuttar. För fan kvinna, kan du inte klä dig ordentligt? Uppenbarligen inte. Givetvis skriker kvällsblaskorna om att det är en bröstchock.
O RLY?
Glad i hatten över att utan anledning ha blivit inbjuden till Guldbaggegalen såg fröken Häggkvist ut på följande vis:
Ingen blir mer pepp än mig när man druckit sig svinfull och någon spelar Fångad av en stormvind eller Främling, men nej, jag vill ändå inte se tanttuttar. Det spelar ingen roll att det är Carolas. Det spelar ingen roll att Runar, som också är batshit crazy, har tafsat på dem. Det spelar ingen roll att kvinnan förmodligen hade kunnat utfodra alla undernärda bäbisar i Somalia. Sluta visa behagen. Tona ner tha titties.
Carola då?
Vad hade hon att säga till sitt försvar?
"Kära nån, det var inte meningen"
Ärligt talat?
Du har en pushup som hade kunnat häva upp en fucking monstertruck med punktering.
Dina bröst är större än någon faktiskt varit nyligen gravid på riktigt.
Du har använt mer tejp för att hålla taxöronen uppe än vad Zlatan gör när han sträcker vaden för hundrade gången.
Visst, man kan inte förvänta sig för mycket stil och klass från en kvinna som hivar ut blomsterkrukor från scenen på Skansen. Inte heller av en kvinna som hänger ut sitt adoptivbarn i slaskmedia för att tjäna pengar på ännu en sad story som vi hört förut, men är mer än villiga att betala för så vi kan få läsa det igen och igen och igen.
Åh puttenutte, kolla, Carola har satt extentions i håret på en treåring!!!!
Det är väl värt en slant!!!!
Om vi ska mangla själva begreppet 'bröstchock' när vi ändå fått upp ångan.
Varför inte?
Jag bjuder på det.
Hur kan bröst chockera i dagens samhälle?
Hälften av jordens befolkning är utrustade med mer eller mindre stora bazongas.
Vi föder upp våra småbarn med hjälp av dem, tonårstjejer stoppar papper i BH:n i väntan på dem, män och/eller kvinnor leker med dem i sexuella syften, gamla tanter verkar mest besväras av dem, und so weiter. Ändå blir vi CHOCKERADE när dessa fettklumpar råkar stjäla rampljuset från mycket viktigare saker. Spelar det någon roll om tuttarna trängs under en polotröja eller om de trillar ur en för trång klänning?
Det är ju samma jävla sak. Vi vet att de är där, vi vet hur de ser ut, vi vet vad vi ska göra med dem.
MEN GUD NEJ, NU SÅG JAG ETT PAR BRÖST, JAG ÄR I CHOCK, DU MILDE!!!!!!!!!!!
Bitch plz, ta en titt ner på dina egna B-kupor och chillaxa.
Nuff said.
Sluligen; en eloge till Carolas stylist som fick en mogen kvinnas dekolletage att se glansigare och mer svulstigt ut än en porrstjärnas.
Kudos.
Sista tryckaren
I höstas när jag var ledsen över att min sommarfling gick åt helvete satt jag hemma och lyssnade på Phil Collins (bra lagahjärtatlåtar; One more night/You can't hurry love osv) och åt chips. Det var ganska svårt att frammana riktig sorg över något som aldrig betydde jättemycket, fast när man liksom... jag vet inte. När man börjat tänka att man kanske skulle vilja se vad som fanns bakom fasaden blev man ändå besviken när allt som fanns var mer fuckup än man någonsin hade kunnat föreställa sig.
Och trust me, jag har sett fuckup på nära håll.
Har stått ut med fuckup, försökt LAGA fuckup, försökt lära mig leva med fuckup, men det går inte. För hur man än vrider och vänder på det är fuckup fortfarande fuckup och det kräver en viss sorts tjej.
(Och det kommer aldrig vara jag).
Jag tycker om problem som går att lösa. Jag tycker om när man kan ha en konflikt och antingen prata bort den, ligga bort den eller inse att den där elefanten i rummet måste tämjas till något mer hanterbart. Och sen gör man det, för man är två om det. Man är inte en jävla idiot som tror att fuckup är vardag, för det är det fan inte.
Ett tag träffade jag en kille med Aspergers tills jag insåg att sådant bara är charmigt när Jim Parsons spelar över Sheldon rejält i Big bang theory. I verkligheten sitter man ganska ofta och undrar vad man givit sig in på, så det där var mitt bidrag till... eh... mitt bidrag till... inte till mänskligheten, men JAG FÖRSÖKTE FAKTISKT.
DÖM MIG INTE.
Eller, gör det.
Kom igen, gör det.
Grejen är ju att normalitet är jättefint. Välanpassat är jättefint. Men man vill ju ha någon som har någon slags twist, någon slags oväntad kvalitet. Där både yta och innehåll går att tända på. Jag vet inte.
Jag tycker om humor, för jag vill få skratta och känna smilgroparna i kinderna.
Sjuk humor. Svart humor. Elak humor. Smart humor.
Och jag gillar intellekt och akademiska ambitioner och
detta är ingen kontaktannons (Eller jo, om du känner dig träffad och har lust att kramas under anständiga former, OKEJ). Det här är bara ett stycke tröttigt flickebarn med begynnande förkylning och extrema beach 2013-planer som vandaliserar sin blogg. Min skeva kroppsuppfattning har varit alla sorters käppar i hjulet.
Jag har inte vågat vara på stranden de senaste åren, för jag kan klart och tydligt se scenariot fram för mig - hur någon tycker sig se Willy sprattla omkring på Fria bads grundaste delar och fångar in mig i ett nät.
Meh, förlåt då! Jag ville bara sporta min nya bikini.
Men i sommar.
Fan i mig.
C.
Men vi är ju inga barn längre, eller hur?
De där dagarna när du vaknar halvdeppad och tror att du inte vet varför.
Det går ganska långt mellan gångerna nu, men de gör ändå ont.
Du förstår inte alltid dina egna ambitioner. Du vill allt, du vill ingenting.
Ibland borde du gräva där du står och dämpa illusionerna,
visionerna,
för det är de som kväver, C,
och det vet du egentligen.
Om du bara tänkte lite mindre,
och kände lite mer.
Så.
Precis så.
Anledningen till att...
Inga ursäkter, sa jag.
Men...
Nej.
Du är så elak.
Ja, jag kan vara en riktig jävla fitta. Visste du inte det?
(Ibland skulle jag vilja ha småsaker, kanske bara hålla handen eller vara glad över att se någon och ha taskigt mycket fjärilar i magen. Tappad matlust och endorfinpåslag och svårt sargad koncentrationsförmåga. Och veta saker som ingen annan vet, och kunna lita tillräckligt för att inte orka hålla skölden. Vi får se, C. Vi får se).
Välkommen till välfärden
Tidigare imorse funderade jag över vad som gör någon folkkär.
Det verkar ju inte krävas särskilt mycket nu för tiden.
1. Du ställer upp i Idol, skriver en gravt särskriven blogg på någon radiostations hemsida, sitter i en morgonsoffa i preppy kläder, är Veckans profil i ICA-kuriren, slaktar tidigare uthärdliga låtar med ditt eviga wailande, tusen personer får hjärnsläpp när de tankat bilen och köper din CD (so 90's) på Statiol och BAM! Du är folkkär.
2. Du är arg och du är snickare, du får ett eget TV-program i en kommersiell kanal med 40 minuters reklam på 60 minuters programtid, du blir hyperton och ser bokstavligen talat rött när folk med taskig ekonomisk kontroll och för stor tilltro på den egna förmågan försöker renovera ruttna skjul till shejkpalats och misslyckas, du är en osannolik kombo mellan hjulbent neandertalare med machokomplex och samtalsterapeut, och BAM! Du är folkkär.
[Arg snickare: Vafan sysslar ni mä'! Helvete! Ni kan inte bo såhär, NI KAN INTE!
Par i skilsmässotankar: Eh... nähä...
Arg snickare: Hur har ni tänkt då! Ni har barn jöh! BARN! Skarom' växa upp såhär, va! Dom kommer va' 25 bast innan ni ä' färdiga mä detta projektet, va! Va e' planen!
Par med självmordstankar: Jamen, det började bra ju... för sju-åtta år sen...
Arg snickare: Helvete... de ä' inte klokt jöh! De' här elskåpet ä' en tickande bomb jöh! Livsfarligt jöh! Va' skulle ni göra om Socialen banka' på dörren!
Par som skäms mer än vad som är hälsosamt: Men elskåpet sitter väldigt högt upp, barnen kommer inte åt det...
Arg snickare: Kan dom inte klättra, va! Faaaaaaan, de ä' inte KLOKT det här...
(Närbilder på par med gråtblanka ögon. Arg snickare går hjulbent över en lerig gräsfläck framför huset, stirrar argt i kameran. Sätter händerna i sidorna. Säger: Detta är det värsta jag nånsin sett, NÅNSIN! Men SJÄLVKLART ska jag hjälpa dem).
Ja, men vilka jävla överraskning då.]
Det är något lite lätt olustigt/komiskt/förvånande med en man i blåställsbyxor och flertandad såg som pratar känslor. Högt underhållningsvärde.
Arg snickare: Hur tror du de känns för frugan då! När du bara skiter i dä' å spelar tv-spel medan hon jobbar på huse' dygne' rönt! Hennes rygg ä slut för fan!
Deprimerad man: Pengarna är slut och så... det är inte så lätt...
Arg snickare: Lyssna noga nu... du ska ta å skriva ner dina känslor, va... om huse' å om hur mycke du älskar frugan, va... de ska fanimej ba' göras. Va väntar döh på!
Deprimerad man: ....
3. Du deltar i en dokusåpa, du ligger runt, du påtalar för ungdomar att man INTE ska ligga runt, p3 eller TV3 tycker att du är lämpligt programledarmaterial, du bjuder in vilken tidning som helst att göra hemma-hos-reportage i din exklusiva hyresrätt, du får barn med fan och hans moster, du uttalar dig om barnuppfostran trots att dina barn avsagt sig allt släktskap med dig, du dejtar säkerhetsvakter från Stureplan, du är inget mer än ett kuttersmycke, men i dimman av ditt sobrilmissbruk är allt som glimmar guld och BAM! Du är folkkär.
4. Du var lite kändis på 80-talet, du hade rikets mesta mullet, du var alkis i smyg och hade bra vibrationer, du har försökt gå ner i vikt fler gånger än antalet hjärtslag om dagen, du älskar korv och folk skämtar fortfarande snuskigt om det trots att du med jämna mellanrum gråter ut i valfri blaska, du beställer knark från nätet och låtsas vara oskyldig, du ställer upp i Mello och drar på dig glittrig spandexdräkt även om samvetet förmodligen säger något helt annat, och BAM! Du är folkkär.
5. Du är 19 år och bor i Stockholms innerstad, du började blondera dig i sexan, dina föräldrar ser dig inte, du tar utmanande bilder på toaletten med klinkers i bakgrunden och drar dig inte för att visa sillisarna, du har beefs med andra brudar i samma situation, du saknar utbildning och framtid men dina djupa/insiktsfulla blogginlägg kan säkert försörja dig in i medelåldern, du har varit förlovad tre gånger och har tappat tron på kärleken, fast om någon vill se dig naken kan man la betala med en app som konstruerats för den virtuella värld som är din hemsida, och BAM! Du är folkkär.
Det här kan go on and on som Celine Dion.
But you catch mah' drift.
Men förr i tiden. Jävlar i det. Då krävdes det någon form av prestation.
I form av sport; som att vinna Wimbeldon fem gånger, som att staka flertalet mil i värsta snöstormen med dreggel i skägget, som att vinna brons i fotbollsVM även om man var en pyttenation utan några som helst prospekt på medalj.
I form av musik; låt oss för den svenska enkelhetens skulls säga ABBA.
I form av underhållning; Povel Ramel, Hasse&Tage, Bob Hope etc.
I form av politik; Churchill, Per-Albin Hansson, Bill Clinton mfl.
För att få lite perspektiv... 2006 startade Linda Rosing (numera gift och med annat efternamn, men ränderna går aldrig ur) Unika Partiet. Varför? Hon ville ta de svaga och utsattas sida. Och vem hade hon definierat som i behov av hjälp? Barn och prostituerade. Historiskt starka väljargrupper. Barn, som inte ens får lov att att rösta, och horor, som har fullt upp med att
a) tackla anstormningen av svårt perverterade polischefer som vill piska och smiska
b) genomlida ännu en cold turkey detox från sin sista fix heroin
c) bygga en ny hemsida efter att den gamla blivit nedstängd
d) ligga jävlar i det för att få tillbaka det pass som deras hallickar tattat från dem
När ska dem ha tid att gå och rösta? Om Linda verkligen ville hjälpa kunde hon väl avlastat brudarna en dag och tagit rappen. Ta några för laget nu, Linda!
/Thank you, spank you.
Lilla läppen blå
Under gårdagen tog jag en paus från life as we know it och hälsade på hemma
Åt riktig mat. Inte yoghurt, banan och te.
Såg brittiskt drama, somnade i soffan och sov tio timmar.
Min morsa är världens bästa, men kanske inte alltid den skarpaste kniven i lådan.
Vi satt och diskuterade i vilken film vi sett en av skådisarna i dramat och enades om att hon måste haft en roll i Titanic. Morsan tänkte efter en stund och sa:
"Från vilket år är Titanic egentligen?"
"Filmen?"
"Ja"
"1997"
"Va..."
"Ja?"
"1897 menar du väl..."
JA, MAMMA.
CAMERON PRODUCERADE TYP DEN FETASTE CINEASTUPPLEVELSEN EVER (TO DATE) NÄR HANS MORSA INTE ENS VAR FÖDD, ÄN MINDRE PÅTÄNKT.
Pussgurka.
Smooch.
Och efter ovanstående observation av den gemytliga vardagen i förorten kan alla småbarn gå och lägga sig, för nu kommer fula ord i kombinationer som kan framkalla mardrömmar.
Lite trendspotting.
Undertecknad har med mer eller mindre uttalad skepsis insett att upplevelsen av vara kränkt är det nya svarta. Trender överlag brukar inte vara min grej eftersom jag eftersträvar att vara så svår som möjligt (sarkasm, hörru), men en touch av kränkthet hade förmodligen inte varit all bad. Alla är det ju. Och en del skriver till och med böcker om det. Om hur vardagen och andra människor inkräktar på LIVET och hur allting är pest, kolera och fullblown AIDS i deras Abercrombieklädda vinterkroppar. Att ta illa vid sig, oavsett anledningen till det, är extremt hett. Med detta in mind tänkte jag ta tillfället i akt att diskutera en viss pseudoförfattare som i dagarna gett ut en liten skrift om hur han är gul på utsidan. Tack och lov vet typ ingen vem det är (än), men min aversion är som en cementklump över bröstet varje gång han sitter i teve och beklagar sig över att folk frågar honom från vilket han land hand kommer, EGENTLIGEN.
Är nyfikenhet förbjudet?
Ska man förtrycka biologiska funktioner som sin nyfikenhet bara för att en del människor annars riskerar att hamna i ett pretentiöst kokainmissbruk i Malmö? (Som om man inte hamnar i det oavsett, det är Malmö vi snackar om, peeps)
Får man inte lov att fråga om någon är adopterad? (Är det verkligen den värsta frågan du kan få i ditt liv? Snälla, rara, söta)
Måste man välja att må dåligt över att ett visst sorts godis heter Kinapuffar, när man inte ens kommer från Kina själv, men Korea är close enough, uppenbarligen.
(Hyperventilationspaus).
Såhär äre’:
jag är blondin. Måhända från en flaska from time to time, men ändå. Jag mår också dåligt. Varje gång jag ser BlondinBella halvnaken med trippla D-kupor på glansiga tidningsomslag, varje gång jag hör Anna Anka låta som om hon har en, ursäkta, kuk i svalget när hon gurgelskrattar, varje gång jag står i kö bakom fjortonåriga tjejer med platinablont plattångshår på gymmet som inte använder löpbandet när jag vill springa. [Cue; ironi] Min vardag är ett helvete. Överallt dessa jävla blondier som kränker mig - jag står snart inte ut. Jag sitter hemma och vill skära mig själv, jag får lust att utveckla ett fullskaligt alkoholmissbruk med inslag av benso (såklart), jag vill färga håret för att inte förknippas med dessa avarter. Men vet du vad? Jag skiter i det. Jag behöver inte vara kränkt. Jag måste inte känna att kokain är den enda vägen ut. Jag får inte automatiskt lust att söka efter det blonda anlagets sanna ursprung för att bli säkrare i min identitet som blondin. Jag känner inte hjärtat springa i bröstet varje gång någon har förutfattade meningar om min intelligens, EFTERSOM JAG ÄR INFÖRSTÅDD MED ATT MAJORITETEN AV MÄNNISKORNA MAN MÖTER UNDER SITT LIV INTE BRYR SIG ETT DYFT OM NÅGON ANNAN ÄN SIG SJÄLV.
De menar oftast inget illa, de menar ju ingenting alls.
För de vet ingenting alls.
Vilket inte borde vara betryggande, men i detta fallet är det just det. När en lågintelligent människa frågar: var kommer du ifrån?, är denne individ bara en slav under simpla instinkter som just nyfikenhet. Deras sinnen uppfattar att något ter sig avvikande från gängse norm. Kanske sneda ögon, kanske en annan hudfärg, kanske kläder som inte är från Zgander (hahaha). Eftersom vi inte är hundar luktar vi inte varandra i röven för att säga "hej, vem är du?". Vi ställer helt enkelt dumma frågor istället.
Förståndiga personer tar detta med ett fucking saltkar, okej. Man skriver inte en bok, man gråter inte ut hos Malou von Sivers som inte ens ser oss genom alla lager av mascara och år av ansiktslyft, man försöker inte tvinga nationella chokladproducenter att ändra namnet på ett godis bara för att JUST DET hade fått kränktheten att krypa tillbaka in i mörkret. (Det handlar om något helt annat - själva rätten att bli kränkt, den är mer värd än allt annat. Känslan av att kränkas riktigt jävla ordentligt, åh, ge mig. Så sjukt härligt, bah, jag mår dåligt, jag måste få säga det till någon som låtsas lyssna, och sedan kan vi samstämmigt beklaga hur illa behandlad jag blivit, och varför inte tjäna en hacka på det när vi ändå är i farten?).
Spänn av.
Det är okej att bli sårad. Det händer ibland, fast till slut har man liksom hårdare hud/mentalt kevlar och då bryr man sig inte längre. Men kränkt?
Vad har man att bli kränkt över i Sverige i dagens samhälle?
På riktigt då.
Förslag mottages tacksamt.
/Got your back Jack;
bitches be crazy.
Håll käften, orkestern
Det här med standard; att ens ha någon. Och vad baserar man den på? Skev självuppfattning som lutar lite väl mycket åt något av hållen (alldeles för lågt = man vill ha alla/alldeles för högt = man vill inte ha någon alls), bristande insikt i vad man faktiskt gillar, fantasier och förhoppningar som knullat i huvudet och producerat massor av små osnytna mindfucks.
Samvetet: Jag menar bara: C, en gång var du så oförstörd. Så fin och så oförstörd. Nu är du tjugofem och lite lätt bitter, älskling.
Logiken: En gång i tiden räckte det att man gillade att ligga, och vafan, livet. Varför kunde det inte förbli sådär? Varför började man vilja ha mer? Konversationer som leder någonvart och gemensamma intressen (nåväl, förhandlingsbart...) och matlagning och hemmakvällar som gör en tjock(are) och överdoser av hormoner som kräver att bli skedade så jävla länge och innerligt att inget annat spelar någon roll. Världskrig och atombomber? Apokalypser? Mjältbrand? Ett överfruset New York? Rondellhundar i varje stad? Terrorattacker? Jihad? Bah.
Känslan av att ligga rygg mot bröstkorg, åh.
To die for.
Hur som. I väntan på det där; nätdejting vecka 3.
Ni män som har brudar och bilar som intressen, sluta skriv till mig. Fatta.
Ser jag ut som om jag vill åka lastbil och titta på brudar tillsammans med dig?
Ser jag ut som en tjej som har en trampstamp i svanken?
Ser jag ut som någon som tycker att en vecka på Ullared är bästa tänkbara semester?
Nä, fyfan heller.
När desperationen hos andra blir alltför påtaglig känner jag mig ganska taskigt antikåt.
Vill inte maila. Vill absolut inte träffas. Vill ingå celibat.
Kanske är man felkonstruerad. Annars måste det vara fel på omgivningen, och jag vet inte vilket som är mest trovärdigt i sammanhanget. Kanske borde man känna uppskattning? Det finns ju människor som de facto tagit sig tid att skriva till mig, och sedan sitter jag hemma i min flanellpyjamas helt hög på te med Nine Inch Nails i hörlurarna och fördömer. För det är det jag gör bäst. Jag är så jävla vidrig, även om det är i all välmening.
Det finns många subtila fallgropar. En del mer obskyra än andra.
Om någon säger att att deras mysigaste sommarminne är en konsertpicknick med Tomas Ledin på scen tappar jag automatiskt respekten. Inte för att en konsertpicknick inte är awesome - det är den - men TOMAS LEDIN, FÖR HELVETE. Grejen med mig och Tomas går långt tillbaka. Under mina tonår hoppades jag att varje skiva han gav ut var den sista, eftersom låtarna var sjukt pinsamma och levde alldeles för mycket på gamla meriter för att vara hälsosamt. Till min förvåning insåg jag att vänner och bekanta verkade finna något slags värde i den bisarra genre han tillhör. Folk fick lust att dricka öl och sitta på gräsmattor när de hörde hans räliga röst. De fick lust att packa korgar med käk och mysa i parker, samtidigt som min hjärna försökte lokalisera närmsta tänkbara krimi som hade lust att kränga en iskall kalaschnikov till mig. Ett tag kändes det skönare att tänka på en pistolmynning mot tinningen än att tvingas lyssna på Just nu. You know, ljudet av någon som drar naglar mot en griffeltavla eller en gaffel mot en keramiktallrik? DET är Tomas Ledin.
Så... jag är nog ganska störd.
Det är missvisande.
Jag är så jävla snäll och vänlig och bäst (på andra sätt).
Varför framgår det så jävla illa?
VA?
Livet?
Vidare skulle jag vilja framföra klagomål på de män som uppger att de söker kvinnor i åldrarna 18-90 år.
1. Okej, du är 50, du vill alltså träffa en fräsh 18åring med fasta tuttar, plutläppar och tighta jeans. Newsflash; med tanke på alla överexponerade foton som i princip enbart visar ett kritvitt ansikte i motljus på en toalett, kan den lilla flickan (JA, artonåringar är SMÅFLICKOR) på bilden vara din dotter. Och för din skull hoppas jag att hon är det, så du skäms riktigt jävla ordentligt när du skriver "vill du träffa mej... ja ser mycke yngre ut än ja ä...".
2. Okej, du är 25, du vill alltså träffa en härlig 80årig med hängbröst, rollator, inkontinensskydd och stödstrumpor. Newsflash; damen du söker har aldrig ägt en dator och vet än mindre vad nätdejting är. Försök på ålderdomshemmet i ditt närområde. Glöm inte att ta med passerad kost, för din blivande grrrlfriend kan inte tugga hårda saker. (Snusk! Sluta tänk vad du just tänkte!).
3. Okej, du är 45, du vill alltså träffa en 25åring med uppenbara daddy issues eftersom du börjar panikera så smått över din begynnande medelålder och känner dig lite för pilsk för de jämnåriga kvinnsen. Dessutom är de för slappa för din smak. De har barn och bristningar, skrattrynkor och kort hår, skiter i att vaxa benen på vintern, tycker att kupongklippning är en hobby och gråter hysteriskt framför Extreme makeover när de flyttar bussen och familjen på teve skriker över all välgörenhet (lodisar). Du drömmer om en yngre kvinna som inte hade skämts över den tjugoåriga åldersskillanden och kanske till och med hade kunnat introducera några av sina vänner för dina vänner: Newsflash; kvinnan du söker kommer från Thailand. Och jobbar nattskiftet. På en gata i Pattaya. Och hon har många vänner. Och många könssjukdomar.
INGEN vettig människa vid sina sinnes fulla bruk söker någon i ett åldersspann på drygt 70 år. Slutsats; vettiga människor är en bristvara.
I övrigt noterar intresseklubben; att C. har ledigt från jobb fyra dagar och tänker tvätta med sköljmedel trots att hon får lätta allergiutslag på överarmarna. Kanske kommer hon dricka ett glas vin för att fira friheten. Kanske kommer hon se Django unchained. Kanske kommer hon komaligga i soffan och fundera över sakernas tillstånd, yao.
Vid pennan,
yours truly.
Höghus, låghus, dårhus
Jag försöker vara öppensinnad. Det är inte min starka sida. Jag är fördomsfull och otrevlig, men lite lagom ljuvligt förpackad i närsynthet och en timid uppsyn som gör Moder Teresa avis, bitch. Enligt de sociala konvensionerna börjar jag bli gammal. Inte bara enligt dem egentligen, enligt mig själv också. Redan vid arton års ålder var jag lastgammal, men det är helt annan historia. Hur som helst. Det är nu man ska träffa någon relativt normal individ, knyta an känslomässigt, hålla handen och vara mysig. Fenomenet är även känt som "att ha en pojkvän". Eftersom min kropp tolererar alkohol sämre än en fjortonåring är inte krogen något alterantiv. Nätdejting borde inte heller vara en acceptabel utväg - MEN - det är här det öppna sinnet kommer in. Prova innan man klagar, inte tjura, vara söt även när folk som inte begriper sig på stavningskontrollen i Word lyckas komma åt mailknappen.
Det är inte attraktivt med översitteri.
Å andra sidan är det inte attraktivt med män i 30årsåldern som tvekar på stavningen till sitt eget namn och verkar ta stor bokstav i början av en mening och punkt i slutet som ett jävla skämt.
Nej, jag vill inte ligga med dig om du skriver "hej.... guman.... söt du e... hehehe va gör du då??? puss.... hör av dej...". Och jag vill inte ligga med dig trots att du kopierar meningen och mailar den en gång varannan timme, förmodligen medan du slösurfar porr eller spelar nätpoker med kladdiga händer.
Åh, C.
Du är så elak.
Det är bara vissa saker som jag inte kan tycka om, hur jag än bär mig åt. Namn som slutar på y, till exempel. Och män som kör lastbil. Och män som är mellan jobb. Och män som saknar ambitioner eller visioner. Och män som har illasittande jeans. Och män som skriver SVARA!! HORA!!!!!!! när man inte svarar. Klä på dig ordentligt, hora, så kanske vi kan snacka.
(Hahaha, aldrig).
Det är mycket nu.
En gång i tiden - längesedan nu - var jag mer obrydd. Helt obrydd har jag aldrig varit. Jag är neurotisk. nojig och lider av någon slags pre-apokalyptisk angst som konsumerar själen little by little. Det är nog det som gör att jag är dryg och ickeflickvännig. Varför är inga män nördar längre? De är antingen träningfreaks med tvångsmässiga behov av att lyfta på t-shirten framför toalettspegeln och fota, eller socialfall som aldrig läst en riktig bok. Det behöver inte vara någon tung, svår litteratur. Bara läs. Bevisa att vi har potential att ligga i varsin soffa med två feta böcker och läsa en regnig dag. Och ta på dig ett par Diesel som får dig att se utom en miljon. Snälla.
/Som vanligt är det tjejen i bloggen som skrivit inlägget.
