Mitt överjävliga liv

 

Det här med standard; att ens ha någon. Och vad baserar man den på? Skev självuppfattning som lutar lite väl mycket åt något av hållen (alldeles för lågt = man vill ha alla/alldeles för högt = man vill inte ha någon alls), bristande insikt i vad man faktiskt gillar, fantasier och förhoppningar som knullat i huvudet och producerat massor av små osnytna mindfucks.

 

Samvetet: Jag menar bara: C, en gång var du så oförstörd. Så fin och så oförstörd. Nu är du tjugofem och lite lätt bitter, älskling.

Logiken: En gång i tiden räckte det att man gillade att ligga, och vafan, livet. Varför kunde det inte förbli sådär? Varför började man vilja ha mer? Konversationer som leder någonvart och gemensamma intressen (nåväl, förhandlingsbart...) och matlagning och hemmakvällar som gör en tjock(are) och överdoser av hormoner som kräver att bli skedade så jävla länge och innerligt att inget annat spelar någon roll. Världskrig och atombomber? Apokalypser? Mjältbrand? Ett överfruset New York? Rondellhundar i varje stad? Terrorattacker? Jihad? Bah.

 

Känslan av att ligga rygg mot bröstkorg, åh.

To die for.

 

Hur som. I väntan på det där; nätdejting vecka 3.

Ni män som har brudar och bilar som intressen, sluta skriv till mig. Fatta.

Ser jag ut som om jag vill åka lastbil och titta på brudar tillsammans med dig?

Ser jag ut som en tjej som har en trampstamp i svanken?

Ser jag ut som någon som tycker att en vecka på Ullared är bästa tänkbara semester?

Nä, fyfan heller.

 

När desperationen hos andra blir alltför påtaglig känner jag mig ganska taskigt antikåt.

Vill inte maila. Vill absolut inte träffas. Vill ingå celibat.

Kanske är man felkonstruerad. Annars måste det vara fel på omgivningen, och jag vet inte vilket som är mest trovärdigt i sammanhanget. Kanske borde man känna uppskattning? Det finns ju människor som de facto tagit sig tid att skriva till mig, och sedan sitter jag hemma i min flanellpyjamas helt hög på te med Nine Inch Nails i hörlurarna och fördömer. För det är det jag gör bäst. Jag är så jävla vidrig, även om det är i all välmening.

 

Det finns många subtila fallgropar. En del mer obskyra än andra.

Om någon säger att att deras mysigaste sommarminne är en konsertpicknick med Tomas Ledin på scen tappar jag automatiskt respekten. Inte för att en konsertpicknick inte är awesome - det är den - men TOMAS LEDIN, FÖR HELVETE. Grejen med mig och Tomas går långt tillbaka. Under mina tonår hoppades jag att varje skiva han gav ut var den sista, eftersom låtarna var sjukt pinsamma och levde alldeles för mycket på gamla meriter för att vara hälsosamt. Till min förvåning insåg jag att vänner och bekanta verkade finna något slags värde i den bisarra genre han tillhör. Folk fick lust att dricka öl och sitta på gräsmattor när de hörde hans räliga röst. De fick lust att packa korgar med käk och mysa i parker, samtidigt som min hjärna försökte lokalisera närmsta tänkbara krimi som hade lust att kränga en iskall kalaschnikov till mig. Ett tag kändes det skönare att tänka på en pistolmynning mot tinningen än att tvingas lyssna på Just nu. You know, ljudet av någon som drar naglar mot en griffeltavla eller en gaffel mot en keramiktallrik? DET är Tomas Ledin.

 

Så... jag är nog ganska störd.

 

Det är missvisande.

Jag är så jävla snäll och vänlig och bäst (på andra sätt).

Varför framgår det så jävla illa?

VA?

Livet?

 

Vidare skulle jag vilja framföra klagomål på de män som uppger att de söker kvinnor i åldrarna 18-90 år.

 

1. Okej, du är 50, du vill alltså träffa en fräsh 18åring med fasta tuttar, plutläppar och tighta jeans. Newsflash; med tanke på alla överexponerade foton som i princip enbart visar ett kritvitt ansikte i motljus på en toalett, kan den lilla flickan (JA, artonåringar är SMÅFLICKOR) på bilden vara din dotter. Och för din skull hoppas jag att hon är det, så du skäms riktigt jävla ordentligt när du skriver "vill du träffa mej... ja ser mycke yngre ut än ja ä...".

 

2. Okej, du är 25, du vill alltså träffa en härlig 80årig med hängbröst, rollator, inkontinensskydd och stödstrumpor. Newsflash; damen du söker har aldrig ägt en dator och vet än mindre vad nätdejting är. Försök på ålderdomshemmet i ditt närområde. Glöm inte att ta med passerad kost, för din blivande grrrlfriend kan inte tugga hårda saker. (Snusk! Sluta tänk vad du just tänkte!).

 

3. Okej, du är 45, du vill alltså träffa en 25åring med uppenbara daddy issues eftersom du börjar panikera så smått över din begynnande medelålder och känner dig lite för pilsk för de jämnåriga kvinnsen. Dessutom är de för slappa för din smak. De har barn och bristningar, skrattrynkor och kort hår, skiter i att vaxa benen på vintern, tycker att kupongklippning är en hobby och gråter hysteriskt framför Extreme makeover när de flyttar bussen och familjen på teve skriker över all välgörenhet (lodisar). Du drömmer om en yngre kvinna som inte hade skämts över den tjugoåriga åldersskillanden och kanske till och med hade kunnat introducera några av sina vänner för dina vänner: Newsflash; kvinnan du söker kommer från Thailand. Och jobbar nattskiftet. På en gata i Pattaya. Och hon har många vänner. Och många könssjukdomar.

 

INGEN vettig människa vid sina sinnes fulla bruk söker någon i ett åldersspann på drygt 70 år. Slutsats; vettiga människor är en bristvara.

 

I övrigt noterar intresseklubben; att C. har ledigt från jobb fyra dagar och tänker tvätta med sköljmedel trots att hon får lätta allergiutslag på överarmarna. Kanske kommer hon dricka ett glas vin för att fira friheten. Kanske kommer hon se Django unchained. Kanske kommer hon komaligga i soffan och fundera över sakernas tillstånd, yao.

 

Vid pennan,

yours truly.