I know it's easy to have me / But I have seen some things that I cannot even tell to my family pictures / And I'm full of fictions and fucking addictions and I miss my mother/
Jag hade världen i en ask. Jag sparade den. Ägde den. Kröp ner i sängen med trygga känslor.
Med skrubbsår och blodigt tandkött. Med föräldrar som andades i rummet bredvid"
Något som bankar
Romantiska tidsfördriv lyckas alltid vara stormiga och intensiva. Känslomässiga vulkanutbrott. Dåliga för båda i allmänhet, och mig själv i synnerhet. Och den obevekliga insikten om att ha vridit om det sista låset i asken och släppt ut alla monster utan att ha för avsikt att någonsin fånga in dem igen, den försvinner aldrig.
Man ska ju inte låta töntiga små romanser skaka om världen allt för mycket.
De var kalla och vackra,
allihop.
Blodiga krokar i mungipan.
Det borde inte finnas något som binder oss särskilt hårt, liksom, det finns saker som fuckat upp hårdare än vad känslorna borde orka med. Men de ligger snällt i hjärtats fack. Prydliga, nästan märkliga i sin påtagliga längtan om att aldrig försvinna.
Jag blir ändå förvånad varje gång min hand kramas och elektriciteten fortsätter skjuta harpuner genom huden, trots att det finns annat i livet nu. Man inbillar sig att tiden ska bygga murar, lyfta skölden, men ingenting händer. Det går rakt in i mig. Rakt in, fritt blås, ut genom ryggen som fuktigt röda andetag. De förvirrade känslorna verka pysa ut genom varje por i hudkostymen.
Och under en jävligt flyktig sekund rusar flashbacken under ögonlocken och man minns allt som var bra, allt som var ljuvt och dovt och vackert och allt som inte var det. Allt som kunde varit. Allt som fan inte borde varit, och man minns saltvåta tangentbord och tonårstuttar i för trånga t-shirts. Känner doften av lakan som hängt ute i den kvava sommarnatten och lyfter frånvarande handen mot kinden för att leta efter de minimala skrapmärken som friktionen mellan två ansikten kan ge.
Sen är det borta.
Samtidigt som man släpper ut luften ur lungorna och fläker upp ögonen, går det knappt att framkalla samma feeling igen. Och när jag tittar på våra sammanflätade händer brukar det vara enda beviset på att man inte blivit helt loco. Passerat någon slags officiell gräns för madness.
Som om det skulle vara ett problem,
I beg to differ.
Happiness was never meant to be a big deal
Your shushing won’t do any good, sweetheart
Höghus, låghus, dårhus
Jag känner mig inte sjuk.
Uppenbarligen gör jag sjuka saker emellanåt, men intalar mig att det enbart är en konsekvens av att man brukar få ett sprudlande gehör för dem. Och om en viss sorts uppskattning existerar för skeva repertoarer finns det väl för fan ingen anledning att ställa in.
Det där att alltid vara i valet och kvalet.
Många dåliga val och mycket samvetskval som övergår i olika mer eller mindre självsvådliga sätt att kväva en angst som spirar i varenda por och hotar tomt med att ta över mitt väsen. Allt kan knäcka mig. Inget kan knäcka mig. Jag trodde att vissa situationer skulle vara de sista spikarna i kistan, men de var väsen som överlevde sig själva.
Vi skulle ändå överge varandra.
Jag är ganska gjord för att lämnas.
Det är inte ens min egen insikt.
Mer ett negativ som hölls upp mot ljuset och plötsligt blev äckligt glasklart. Hur många gånger man än intalar sig att man är lättad över avslut, att de blivit stämplade, bokförda och strimlade till snortigt stoff, är det fan ändå ledsamt.
En aning, kanske.
Lite?
Ja?
Och så unga var vi inte.
Jag brukar börja tanken där jämt.
'Vi var unga, vi visste inte bättre, det var inte meningen att'...
och sen bygga upp korthusstadiga resonemang. Fan, ett andetag kan fucka upp dem (och brukar göra det). En dag, kanske när jag är mer i balans (om någonsin), kommer det göra väldigt ont i mig. Alltihop. Att ha haft människor, på något sätt lyckats skapa relationer, knutit dem till mig, och sedan kastat helvetet åt sidan vid första tecknet på något äkta och everlasting.
Ingenting var nog.
Ingen var nog.
Jag ville ha dem på kroken tills de fattade, jag ville ha uppgivenheten, jag ville ha ett fragment av insiktskalla, stela pupiller som blinkades glansiga.
Det är en mardröm att vara en mardröm.
Det är ett av få cirkelresonemang jag alltid kommer vara beredd att fortsätta gå i, skriva under på, räcka upp handen för.
Give in
Men det är inte bara jag som desperat bläddrar genom hela känsloregistret som en kortlek. Han är minst lika duktig. Hans ansikte skiftar från lugn till all världens djävulskap och det går kalla kårar längs min ryggrad, nästintill smärtsamma innan de strålar runt och slår en knut om diafragman. Jag tänker fan inte vara svag nu, jag tänker inte sitta på huk i hallen med huvudet mellan knäna för att inte svimma.
HALLÅ HJÄRNAN
SJÄLEN
OCH ALLA ANDRA INBLANDADE,
NÄRMAST SÖRJANDE.
Get.It.Together.
Han studerar mig elakt och kalkylerande som ett vetenskapligt projekt. (When will she break).
Så att han kan vara där och fixa min mess.
Det är det han gör bäst.
Jag fuckar bara upp. Det är det jag gör bäst.
Ändå ser han på mig på samma sätt som förut.
Vår värld är så liten,
vi trycks ihop, trycks in i varandra.
En glaskula.
Skör.
Inga häftiga rörelser nu, C.
Jag väntade på hans händer på mina stela axlar.
De passar där, en lagom tyngd för att tvinga mig att koppla av tillräckligt mycket för oss båda. Jag viker kläder och tänker att det här räcker, jag vill inte be om något mer nu, för jag har säkert allt. Så, varför längtar jag efter mer? Något annat? Viker höstjackan till ett fyrkantigt paket ovanpå överkastet under tiden som han snurrar ihop mitt hår inuti handflatan och lämnar min nacke helt bar.
Och just då ger jag mig,
för stunden.
Plåster
Gråt inte, älskling
Var det inte det som var planen?
Överenskommelsen?
The art of the deal?
Att all övning slutligen skulle ge någon slags färdighet?
Jag vet inte var den där nästintill obeskrivliga känslan av att vilja bli förstörd och förbrukad kommer ifrån.
Den är inte logisk. Bara vild;
går inte att tämja trots att jag försöker.
Mina försök är sporadiska och inte särskilt effektiva, och jag hamnar i underläge enbart av att kyssa med öppen mun först.
Allt är bara oskulder som tas, om och om igen.
Jag förmodar att man borde vara nervös (även om jag inte är det, inte ett dyft), men det gör faktiskt lite ont överallt att ständigt konfronteras med situationer som man inte har en jävla aning om hur man borde hantera.