Något som bankar
Romantiska tidsfördriv lyckas alltid vara stormiga och intensiva. Känslomässiga vulkanutbrott. Dåliga för båda i allmänhet, och mig själv i synnerhet. Och den obevekliga insikten om att ha vridit om det sista låset i asken och släppt ut alla monster utan att ha för avsikt att någonsin fånga in dem igen, den försvinner aldrig.
Man ska ju inte låta töntiga små romanser skaka om världen allt för mycket.
De var kalla och vackra,
allihop.
Blodiga krokar i mungipan.
Det borde inte finnas något som binder oss särskilt hårt, liksom, det finns saker som fuckat upp hårdare än vad känslorna borde orka med. Men de ligger snällt i hjärtats fack. Prydliga, nästan märkliga i sin påtagliga längtan om att aldrig försvinna.
Jag blir ändå förvånad varje gång min hand kramas och elektriciteten fortsätter skjuta harpuner genom huden, trots att det finns annat i livet nu. Man inbillar sig att tiden ska bygga murar, lyfta skölden, men ingenting händer. Det går rakt in i mig. Rakt in, fritt blås, ut genom ryggen som fuktigt röda andetag. De förvirrade känslorna verka pysa ut genom varje por i hudkostymen.
Och under en jävligt flyktig sekund rusar flashbacken under ögonlocken och man minns allt som var bra, allt som var ljuvt och dovt och vackert och allt som inte var det. Allt som kunde varit. Allt som fan inte borde varit, och man minns saltvåta tangentbord och tonårstuttar i för trånga t-shirts. Känner doften av lakan som hängt ute i den kvava sommarnatten och lyfter frånvarande handen mot kinden för att leta efter de minimala skrapmärken som friktionen mellan två ansikten kan ge.
Sen är det borta.
Samtidigt som man släpper ut luften ur lungorna och fläker upp ögonen, går det knappt att framkalla samma feeling igen. Och när jag tittar på våra sammanflätade händer brukar det vara enda beviset på att man inte blivit helt loco. Passerat någon slags officiell gräns för madness.
Som om det skulle vara ett problem,
I beg to differ.
