Mitt överjävliga liv

 

Han lyfte inte blicken, men gjorde lite plats, ett mellanrum intill honom och soffans ryggstöd och jag slängde mig ovanpå sladdar och viktiga papper och under oss knäcktes något, lät oroväckande i tystnaden, över det svaga surrandet från datorn och

jag tryckte mig intill hans raspiga kind.
Letade efter sprickor i fasaden att klättra in i,
letade med handen under hans tröja efter det svaga slutet,
där bröstkorg blir mage,
och benen slutat veckla ut sig över
hjärta och lungor,
går från båge till plana ytor.

(Jag fortfarande försöker övertala mig själv om att jag inte behöver någon.
Att jag kan själv och ska själv,
allt det där som spelade så stor roll förut).

Det är tröttsamt.
Egentligen vill jag ju inte något annat än att bröstkorgsligga forever.
Och det kanske kommer komma en dag när jag kan sluta kämpa emot.
Det går liksom i perioder och är bara olika långa sträckor mellan start och mål,
olika sätt att bryta upp,
olika sorters smärtor att utsättas för.

När jag sträcker ut armen och lägger handen mot hans huvud, kramar hans mörkblonda lockar mellan fingrarna, gör det ont i mig. Både ont och skönt, som den rodnande känslan i huden efter ett öppet slag.

 

Jag ser på honom genom de täta ögonfransarna. Det finns aldrig något hat mellan oss
bara olika grader av självförakt inför
allt som är så äckligt, egentligen, men går på djupet som inget annat -
och han stryker med pekfingret längs min underläpp,
längs fördjupningen i min haka som gjort mig
fysiskt defekt.

 

Idag såg jag ett par armar - nej, biceps - som i ärlighetens skitiga och äckliga namn gjorde mig helt knäsvag. Den sortens insikter är ganska jobbiga.

Man är inte något annat än en slav under sina hormoner.

 

Bara för att klargöra; jag ville inte göra något snuskigt med ägaren till dessa biceps. Jag ville mer... få ta på dem. Försiktigt såklart. Kanske klämma lite. Kanske be honom flexa armen så att musklerna hade rört sig. Fast såklart hade jag inte haft några invändningar mot att han tolkade min fäbless för hans exemplariska anatomi som attraktion och hade kanske kunnat tänka mig att bli skedad en iskall eftermiddag och kramas tackykard av hans överarmar. (Vadå kanske, vem fan försöker jag lura? C, du är så billig).

 

Hej och hå.

 

En gång - tidigt - en disigt ljus sommarmorgon, trädde jag in fingrarna i hans jobbigt trassliga hår,
och vi satt kanske på sängkanten som vi gjort förut,
bara lite mindre sprakigt attraherade:
och jag sa: du, det här är att plågas,
vi måste försöka härdas,
  för jag har väl aldrig behövt någons händer i mina förut,

 

armar kring min rygg,
eller balans i allt jävla helvete.

 

och var ska vi då göra av dina värdelöst perfekta
120/80
och alldagliga
tolv andetag per minut

 

som egentligen bara upprätthåller
ett tillstånd som är alldeles för lätt att avsky.

 

(Åh, seriositet och nervositet.
Vad skulle jag göra utan ert kuckelimuck?
Story of my life #2 att ni fuckar upp mig på sätt som är helt delicious).

 

Jag tror jag börjar förstå vad jag gillar rent pojkvänsmässigt.

Det tog bara 25 år.

Bra där, C.

 

Eller nej, det tog givetvis inte 25 år. Jag var inte intresserad av pojkar/män förrän jag var 15.

Så, vi säger tio år. Det tog bara 10 år.

BRA DÄR ÄNDÅ, C.

 

Man saknar såklart småsaker:

Bli dragen i lockhår i nacken tills det bara gör lite, lite ont.

Godnattpuss som smakar tandkräm.

Skicka helt onödiga sms om helt onödiga saker av helt onödiga anledningar.

Interna skämt.

Att lyssna på en låt och automagiskt tänka på den andra personen och ba' DÖ av känslan.

 

Livet, ärligt talat, vad fan ska det ta för att man ska bli skedad av någon man faktiskt tycker om?

Du behöver inte svara dirr. Ta lite tid.

 

 

 

Varje gång det är Alla hjärtans dag försöker jag sätta saker i deras rätta perspektiv.

Är jag ledsen på riktigt över att inte få en ros med glitter på?

Är jag det?

(Eller är jag bara ett bittert helvete med växtvärk i käften?)

 

Eftersom kroppen har bestämt sig för att fucka ordentligt med mina smärttrösklar och forcerar fram två visdomständer samtidigt idag, vore det ultimata ömhetsbeviset att komma hem och hitta färdiggjorda isbitar att stoppa in i kinderna. Jag kräver inte så mycket, är inte särskilt romantisk. Det framstår bara som så tillgjort, det där behovet av att överdeklarera sin kärlek på en enda dag. Om jag nu älskar dig så jävla mycket kan jag väl lika gärna visa det en efterbliven torsdag när ingen av oss orkar något, men ändå fixar man något att äta eller har sällskap hem efter jobb.

 

Det är fanimej romantiskt.

Om något.

Ne.se om vänskap:

"Ett begrepp för besvarad tillit till någon annan och respekt mellan individer"

Kolla så roligt man har med besvarad tillit och respekt sinsemellan.

 

Vi fortsätter på temat: män som C hade kunnat tänka sig att dejta, men som aldrig kommer dejta henne eftersom de
a) inte finns på riktigt
b) är uppskattningsvis hundra år äldre
c) dog för hundra år sedan
d) hade krävt hundra miljoner för att dejta mig

Jag vet inte vilket som är värst.
Är hetsa upp sig över en fantasi, hetsa upp sig över en gamling, eller hetsa upp sig över någon som är död (a.k.a som blivit kremerad eller uppäten av maskar, C)
Avskyvärt. Direkt avskyvärt.

 

Jaja, om Michael Douglas kan få Catherine Zeta-Jones att gå i taket i sovrummet ska väl jag kunna få ha mina ljuvliga små stördheter ifred. Eller hur, bloggen?

 

Let's go.

Läskig bild. Läskig karl. Men Gud så preppy.

Han har doktorerat i språk. Han kan är domare i På Spåret. Han har slips och är välklädd, typ hela tiden.
Han är en besserwisser, han är säkert 50, han har flera barn.
MEN HAN ÄR SÅ JÄVLA SÖT OCH OM JAG TAR AV MINA GLASÖGON OCH FÖRNEKAR ALL DÅLIG FAKTA OM HONOM HADE HAN LÄTT KUNNAT PASS FOR 35. (Vilket i och för sig är över min åldersgräns med några år, men jag hade kunnat göra ett litet undantag... kanske).

 

/xoxo

Män jag skulle vilja gå på dejt med (utan inbördes rangordning):