Mitt överjävliga liv

 

Idag såg jag ett par armar - nej, biceps - som i ärlighetens skitiga och äckliga namn gjorde mig helt knäsvag. Den sortens insikter är ganska jobbiga.

Man är inte något annat än en slav under sina hormoner.

 

Bara för att klargöra; jag ville inte göra något snuskigt med ägaren till dessa biceps. Jag ville mer... få ta på dem. Försiktigt såklart. Kanske klämma lite. Kanske be honom flexa armen så att musklerna hade rört sig. Fast såklart hade jag inte haft några invändningar mot att han tolkade min fäbless för hans exemplariska anatomi som attraktion och hade kanske kunnat tänka mig att bli skedad en iskall eftermiddag och kramas tackykard av hans överarmar. (Vadå kanske, vem fan försöker jag lura? C, du är så billig).

 

Hej och hå.