Blah blah blah
Nu börjar jag bli evinnerligt-fucking-jävla-enormt-TRÖTT på folk öser ur sig virtuella styrkekramar.
Sluta stötta varandra i situationer som inte kräver kramar i någon form över huvud taget.
Red ut din skit och ge fan i andras.
Folk lever och dör.
Du kommer bli av med ditt jobb någon gång under din livstid - förmodligen flera gånger - med tanke på folks oduglighet i allmänhet, och din egen i synnerhet. Det betingar inte en kram, snarare en spark i röven.
Du har en dålig dag. Bryt ihop och kom igen. Gör om, gör rätt, ge upp.
Det är ändå ingen som bryr sig.
Jag förstår inte - kan omöjligt begripa - andra människor och deras liv.
Är de verkligen så patetiska?
Hur blev det såhär?
(Av rent retoriskt intresse/karaktär, har fan i mig fullt upp med mig själv och har ingen energi till övers för medmänniskor i nuläget. Såvida det inte gäller jobb. Då är man i sitt empatiska esse).
I övrigt behöver jag få venta lite gnäll över alla kvinnor med barn.
De är överallt och ingenstans.
De facebookar och instagrammar så fort ungen pressats ut ur fiddyn.
Blodig och jävlig hålls den färdigvuxna cellklumpen upp mot det iskalla lysrörsljuset och någon zoomar in helvetet på en högteknologisk mobilkamera, monterad av en gravt underbetald barnarbetare någonstans i sydöstra Asien. Och det måste vi gilla. Det måste föranleda att vi med all vår kraft - den som går att uppbåda efter att man under en hel natt vändit och vridit sig i i-landsplågor och psuedoangst - orkar trycka ner ett fett finger över musplattan eller mobbens pekskärm och synkronisera touchen över gilla-knappen.
Så ja, raring.
Lite till.
Du är snart där.
Fake empire
Jag lyssnar alldeles för mycket på Odla i P1. Det och Psykologen. Dels för att tanken på att i massor av krukor på köksbänken tilltalar mig, och dels för att det är något slags katharsis att höra om problem som inte är mina, men är av samma karaktär. Berättelserna är inte heller mina, och knappast identiska, fast igenkänningsfaktorn är lagom. Ibland får de faktiskt bra råd - praktiska råd - och ibland är det mer känslan av att någon lyssnar och de får vräka ur sig. Sådär som jag gör till alla jag känner, typ hela tiden.
Det är skämmigt. Den sortens needyness.
Inte alls särskilt vacker.
Patetisk.
Och självömkan. Låg på soffan med en kopp te på bordet och stirrade närsynt på de suddigt tunga regndropparna som föll ner från altanens räfflade plasttak. Och jag tänkte; jag känner ju verkligen ingen. Ingen. Och ingen känner mig, vill känna mig. Djup suck. Tillräckligt djup för att bröstkorgen skulle göra ont.
(När man är ledig mitt i veckan jobbar alla andra, vilket är förståeligt. Man kan inte bara ringa och börja beklaga sig, det går inte. Man måste jobba upp en anledning först. Världen och tillvaron vore mycket enklare om man vadade i misären jämt och ständigt, om det faktiskt var det enda man hade att säga. Att alla visste att man inte hade något annat att förtälja, att alla förstod att man andades enbart för att genomlida ytterligare en dag, enbart för att åka på mer och mer och mer helvetes jävla problem. Så illa är det ju inte).
Jag har bara en liten dipp, fast alla säger att man ska ta sig samman. Positiva tankar, det är tydligen grejen.
Inte tänka för långt, bara tillräckligt för att känna förväntan, men inga förväntningar.
Gud, vad saker är bundna till regler och förutbestämda förlopp.
KAN DU INTE BARA KÄNNA DET HÄR OCH BEGRIPA, C.
Det är nog jag som inte vill förstå.
Jag vägrar, tror att jag kan gå min egen väg.
Det har jag aldrig kunnat.
Fast man hoppas ju.
Någon dag.
Kanske.
Oh well, okay
Jag vet inte vad jag tänker, och vad jag inte tänker.
Det är fars dag och min far är död. Har varit död i fjorton år.
Det spelar ingen roll vad jag känner ändå, för nu är det kliniskt och tillrättalagt inuti.
Känns inget särskilt, känns bara tomt och ekande.
Känns ingenting vissa dagar.
En gång fanns det en kniv i bröstkorgen att vrida om några extra varv, men nu har den fallit ur sitt sår och det gapar infekterat under mina tröjor. Och jag är så trött på att behöva ta hand om mig själv, Jag är så trött på att behöva försöka tycka om någon som borde kunna tycka om mig utan att jag försöker. Men allt är för ingenting, och det är samma insikt. Om och om igen. Det är bara jag som inte lär mig. Jag lär mig aldrig. På något vis har jag fått för mig att om man bara tror - verkligen tror - kommer saker att lösa sig, fast när de gjorde de det sist?
Kommer du håg det, C?
Nej, det gör du inte.
Du hittar på,
hittar på för att skydda dig själv mot allt fuckup.
Men vet du?
Du är också fuckup.
Du är så jävla mycket fuckup att det kommer förbli så.
Glöm inte det.
Vafan är det med dig som skulle vara värt att satsa på?
Nehej?
Nej, just det.
Det är bara det, att ibland kan det finns ett uns, ett minimalt korn av något som känns fint och värdigt. Och på det lilla sandkornet bygger jag ett slott, ett slott av luft som försvinner i tomma intet när jag försöker greppa det mellan händerna. Det var inte meningen, det var inget som du skulle ha. Din jävla idiot.
Det fanns tillfällen när jag faktiskt fixade livet.
Om än i korta perioder, en fragmenterad tillvaro som inte direkt har med verkligheten att göra.
Som var fristående och separerat från allt annat. Jag är svårt för det realistiska, rimliga.
Jag vill inte tro att det kan stämma. Jag kan inte tro på det sättet.
(För jag blir så benägen att bara börja hata igen,
hata som jag gör nu. Det är det som gör ont, insikten om att jag vill ha något jag inte kommer att få.
Även om det är mitt öde, på något vis. Även om det kanske är något jag måste finna mig i).
Ärlighet är så jävla överskattat.
Ingen vill säga det som svider och skaver i käften,
ingen vill ta itu illusionen.
Snälla, varför inte?
Varför kan vi inte bara plocka ner den,
bit för bit,
tegelsten för tegelsten,
kasta en slägga genom skiten,
släppa en bomb på den,
köra knivar i pulsådern,
raka handlederna blodiga.
Det har alltid varit lite bättre att blöda än att lida.
Förskjuta dödläget till något levande
något som plågar och härdar.
Min hud är alldeles för tunn, håller inte emot.
Släpper genom den minsta av känslor, och jag går sönder.
Krackelerar i en spegelreflektion av mitt höstbleka ansikte med gigantiska orosögon
som fortfarande inte
begriper
ett jävla
dugg.
Here's looking at you, kid
Bells
Åh, det enda jag saknar nu - saknar riktigt mycket - är känslan av att komma hem sent, typ elva efter en lååååååång arbetsdag, och att någon man tycker om sådär särskilt jättejättejätteinnerligt redan halvsover/däckat totalt och man kryper från sin sida av sängen över till den andra och lutar sig närmast nära och inhalerar feromoner tills ögonen går i kors. Och lägger sig med huvudet intryckt under personens haka och får elektriska lockar av friktionen. Och sömnpussas. Och kliar rygg. Och känna att man aldrig vill vara någon annanstans.
Varför är alla män jag träffar så obenägna att förstå att det är det där man vill ha?
Nåväl. Nya tag, C-C.
She knows your devils and your deeds
Vissa saker kommer kanske alltid göra ont.
Jag har redan lärt mig att att leva med det. Det är ett projekt som pågår hela tiden.
Automatiskt. Det handlar mer om överlevnad än något annat.
Att man försöker. Bara fortsätter. Man vaknar, försöker och fortsätter.
Ändå känner jag att jag skulle gett allt, precis allt, om jag bara kunde få träffa pappa en gång till. Jag har ingen om vad vi skulle sagt, vad jag skulle säga. Om vi ens skulle prata över huvud taget. Kanske skulle jag bara vilja visa att det går ganska så bra. Att det är svårt, då och då, men det är okej.
Jag är 26 nu.
Kolla, det gick.
Ser du?
Och kommer du ihåg hur jag brukade sitta intill dig i soffan förut, och hur du strök min nacke med din stora hand och jag hade skrubbsårsknän och tandgluggar? Jag minns fortfarande hur din kropp var varm när jag lutade mig mot din sida, och jag kan inte minnas att jag någonsin var rädd. Jag var aldrig rädd som jag kan vara rädd nu. Jag fattade inte bättre då. Jag önskar att jag hade samma guts fortfarande, att jag var mer oförstörd.
Det är spelar nog ingen roll.
Det mesta spelar ingen roll.
Det betyder inte att det är meningslöst, det är bara så... tasteless?
Förstår du?
Livet saknar skärpa och kanter.
Ibland när jag speglar mig, lite för hastigt, i fönster som reflekterar ser jag våra gemensamma drag.
Det kan skrämma mig, och jag vet inte varför. Det är bara en sådan sak som känns.
Ansiktsform och ögon och sättet andetaget lägger sig på snedden i halsen och inte går att svälja undan, hur jag än försöker. Jag vill kunna tänka att liv bara är liv och ingenting annat.
Det är bara liv.
Bara ett liv.
Och just nu, just idag är jag nöjd, och det är det viktigaste.
Det måste få vara viktigt.
För sin egen skull.
