Mitt överjävliga liv

 

Jag lyssnar alldeles för mycket på Odla i P1. Det och Psykologen. Dels för att tanken på att i massor av krukor på köksbänken tilltalar mig, och dels för att det är något slags katharsis att höra om problem som inte är mina, men är av samma karaktär. Berättelserna är inte heller mina, och knappast identiska, fast igenkänningsfaktorn är lagom. Ibland får de faktiskt bra råd - praktiska råd - och ibland är det mer känslan av att någon lyssnar och de får vräka ur sig. Sådär som jag gör till alla jag känner, typ hela tiden.

Inte alls särskilt vacker.

Patetisk.

 

Och självömkan. Låg på soffan med en kopp te på bordet och stirrade närsynt på de suddigt tunga regndropparna som föll ner från altanens räfflade plasttak. Och jag tänkte; jag känner ju verkligen ingen. Ingen. Och ingen känner mig, vill känna mig. Djup suck. Tillräckligt djup för att bröstkorgen skulle göra ont.

(När man är ledig mitt i veckan jobbar alla andra, vilket är förståeligt. Man kan inte bara ringa och börja beklaga sig, det går inte. Man måste jobba upp en anledning först. Världen och tillvaron vore mycket enklare om man vadade i misären jämt och ständigt, om det faktiskt var det enda man hade att säga. Att alla visste att man inte hade något annat att förtälja, att alla förstod att man andades enbart för att genomlida ytterligare en dag, enbart för att åka på mer och mer och mer helvetes jävla problem. Så illa är det ju inte).

 

Jag har bara en liten dipp, fast alla säger att man ska ta sig samman. Positiva tankar, det är tydligen grejen.

Inte tänka för långt, bara tillräckligt för att känna förväntan, men inga förväntningar.

Gud, vad saker är bundna till regler och förutbestämda förlopp.

KAN DU INTE BARA KÄNNA DET HÄR OCH BEGRIPA, C.

 

Det är nog jag som inte vill förstå.

Jag vägrar, tror att jag kan gå min egen väg.

Det har jag aldrig kunnat.

Fast man hoppas ju.

Någon dag.

Kanske.