Mitt överjävliga liv

 

Det är mars nu och ibland skiner solen bländvarmt på morgonprommisen, men vad hjälper det när jag slutar 21:30 och måste trängas med åldersnojiga, medelålders peeps i Nedre Långvinkelsbacken och de ba' forcerar mig åt sidan. Asså, ursäkta, men jag fucking BOR HÄR. Kan ni GÅ HEM - inte ut och ta en öl efter Ledin, MEN GÅ HEM. Hem till era fina lägenheter och besvärliga sexliv som påverkats alldeles för mycket av att frugan klippte sig kort och fult, som påverkats alldeles för mycket av gubbmagar som ser ut som en 4månadersgraviditet. JA, jag förstår er problematik. Jag förstår allt. Det är enklare att supa sig full på Bara Vara än att deala med sin domestiska mess. I hear ya.

 

Och förmodligen kommer jag sluta ha sex när jag är 40, för det går omöjligt att tända på underkläder från Ullared, eller preggobulor på män. I'm so solly.

 

Jag är ett surt, jävla helvete.

Med lugg och übermenschkomplex.

Mångfacetterad på helt fel sätt,

men ack så rar.

 

Åh, underbara, C.

Idag hade du till och med kammat dig.

 

What else.

Erik Hamrén ser ut att vilja skita på sig i TV efter den pinsamma 0-0-matchen, som i princip är en förlust, men istället för att inse faktum (att Sverige suger kuk på fotboll), står mannen och kräker ur sig floskler som om det inte finns någon morgondag. "Vi behöver mer boll", "Borde tagit tillvara på chanserna", "Om Zlatan bara..:". Behöver mer boll? TA MER BOLL.(Srsly, vad hindrade er?) Borde tagit tillvara på chanserna? SÄTT ERA SKOTT PÅ MÅL, INTE PÅ ALLA JÄVLA ROTERANDE REKLAMSKYLTAR. Om Zlatan bara...? OM ZLATAN BARA VAD? KLONADE SIG SJÄLV TIO GÅNGER OM SÅ ATT VI HADE SLUPPIT MEDIOKRA SPELARE FRÅN LIGOR I EUROPA INGEN ENS TITTAR PÅ, ÄN MINDRE KÄNNER TILL, ÄN MINDRE HAR NÅGON SOM HELST RELEVANS I MÄSTERSKAPSSAMMANHANG? Skämskudde, thank u.

 

Jag vet inte varför jag har en ständigt pågående beef med världen/omvärlden. Jag blir liksom aldrig nöjd. Och alldeles för många människor äcklar eller irriterar mig, oftast utan att veta om det, tack och lov. Annars skulle man väl fallit ner i den där omöjliga lejongropen av oartighet och what the fuck skulle jag göra sedan? Aldrig mer umgås? Jag venne'. Det är mer en ganska odefinierbar känsla av att bli inkräktad på. Och det är inget nytillkommet. Det är tio år gamla känslor, kanske femton. Det är ingen som håller koll längre, C.

 

jag låter bara tiden gå, för jag är snart 26 ändå och är så jävla fine med det.

Om något år har jag gröna scrubs och blod på händerna. Det är min dröm.

Andra människor drömmer kanske om kids, vad vet jag. Kids och sambo och tacoskväll på fredag och middag med sina päron på söndag och Maxistorhandla på tisdag och zzzzzzzzzzzzz.

 

Gud, hjelp mej.

Jag vill inte hamna där än.

Liksom, man ska landa i så många olika faser. Min vuxenlivsfas har precis börjat, är precis i ordning. Det är väl nu man ska fucka upp. Ordentligt. Så, jag ser fram emot det. Bring it, livet.

 

Idag såg jag ett par armar - nej, biceps - som i ärlighetens skitiga och äckliga namn gjorde mig helt knäsvag. Den sortens insikter är ganska jobbiga.

Man är inte något annat än en slav under sina hormoner.

 

Bara för att klargöra; jag ville inte göra något snuskigt med ägaren till dessa biceps. Jag ville mer... få ta på dem. Försiktigt såklart. Kanske klämma lite. Kanske be honom flexa armen så att musklerna hade rört sig. Fast såklart hade jag inte haft några invändningar mot att han tolkade min fäbless för hans exemplariska anatomi som attraktion och hade kanske kunnat tänka mig att bli skedad en iskall eftermiddag och kramas tackykard av hans överarmar. (Vadå kanske, vem fan försöker jag lura? C, du är så billig).

 

Hej och hå.

Logiken faller verkligen på sitt eget grepp.

 

Förakt är svåra grejor. Det finns väl stolthet i det - klart det gör, C - att man orkar engagera sig tillräckligt för att framkalla känslan, och samtidigt något självdestruktivt i insikten att man faktiskt är som ett rovdjur. Bara väntar på ett nytt, patetiskt offer att sätta klorna i. Men jag föreställer mig att jag måste försöka mer nu, mer än förut, att inte låta mitt inre helvete göra vad det vill. Att jag kan acceptera, veta att det finns där, men att det inte utesluter att jag faktiskt kämpar upp kinderna i ett falskt Stomatolleende då och då.

 

En gång - tidigt - en disigt ljus sommarmorgon, trädde jag in fingrarna i hans jobbigt trassliga hår,
och vi satt kanske på sängkanten som vi gjort förut,
bara lite mindre sprakigt attraherade:
och jag sa: du, det här är att plågas,
vi måste försöka härdas,
  för jag har väl aldrig behövt någons händer i mina förut,

 

armar kring min rygg,
eller balans i allt jävla helvete.

 

och var ska vi då göra av dina värdelöst perfekta
120/80
och alldagliga
tolv andetag per minut

 

som egentligen bara upprätthåller
ett tillstånd som är alldeles för lätt att avsky.

 

(Åh, seriositet och nervositet.
Vad skulle jag göra utan ert kuckelimuck?
Story of my life #2 att ni fuckar upp mig på sätt som är helt delicious).

Sov en och en halv timme efter jobb idag. Den sortens sömn som är total. Helt däckad.

Många gånger verkar man gå på sitt yttersta, balanserar på den där spända linan över sitt mentala Niagarafall, och man reder sig förvånansvärt väl. Det har såklart bara att göra med att jag är badass. Fokuserad med en lätt touch av älskvärd OCD i kanten. Och mer och mer skiter jag i saker som brukade besvära mig förr. Det är charmen med att åldras. Erfarenhet. Chillness. Wisdom. I en kombination så fab att livet kan få lov att kyssa min fortfarande vårbleka handrygg.

 

Varsågod.

Slaska på.

 

När jag hade vaknat ur koman drog jag på vindtätaste jackan och gick prommis längs med vattnet. Det är något väldigt mäktigt över kolsvart nattmörker och dålig syn. Alla ljus glöder gränslöst och ofokuserat. Som svävande eldklot. Havet låg utbrett som en böljande sammetsmatta. Luften var lagom kall och fuktig. Man känner ett slags naturromantiskt rus sprida sig i kroppen; fördela sig i varenda ven, pumpa i varje artär. Färgar kinderna scharlakansröda och blodiga. Adrenalinet ligger i startblocken. Vrrrooooooom.

 

Det kanske är sjukt, men i så fall är jag fan i mig sjuk.

I sådana situationer tänker jag så jävla hårt på att det är liv, det här. Att stå tillräckligt nära havet för att det ska duscha mitt ansikte i små saltstänkta droppar. Höra båtar tuta irriterande. Se en pensionär gå förbi med en tax klädd i väst. Och jag kan känna - starkt - att det finns värde i att bara vara jag. Inte för att jag nedvärderar mitt bidrag till allas vårt fuckup till värld, men det värmer den delen av hjärtat som fortfarande är kallt.

 

Jag behöver glada tankar, och har dessutom inte haft ett armbandsur (säger man ens så längre eller är jag född på 1800talet?) på mig sedan jag var tio år. Typ.