Fuck det, vad trodde du?
Igårkväll såg jag ett nykärt par sitta på stenmuren vid havet och jag tänkte på hur min hand och hans, hur våra händer, fingrar, alles brukade vara i symmetrisk samstämmighet. Och jag tänkte på hur vi aldrig bad om den. Kärleken alltså. Eller, det var så vi förhöll oss till fanskapet. Det var så vi lade färdigt vårt pussel. Skavde av kanterna som gjorde att vi först inte passade i varandra alls. Sedan skar sig mönstret, bildade en tomhet, ett trasigt motiv. Vissa saker kommer nog alltid svida. Kännas som små brännmärken efter cigaretter någonstans inuti när varje gång man faktiskt älskar någon ny. För det gör man. Och kommer man att göra.
Logiken faller verkligen på sitt eget grepp.
Förakt är svåra grejor. Det finns väl stolthet i det - klart det gör, C - att man orkar engagera sig tillräckligt för att framkalla känslan, och samtidigt något självdestruktivt i insikten att man faktiskt är som ett rovdjur. Bara väntar på ett nytt, patetiskt offer att sätta klorna i. Men jag föreställer mig att jag måste försöka mer nu, mer än förut, att inte låta mitt inre helvete göra vad det vill. Att jag kan acceptera, veta att det finns där, men att det inte utesluter att jag faktiskt kämpar upp kinderna i ett falskt Stomatolleende då och då.
Kommentarer
Trackback
