Mitt överjävliga liv

 

Jag vet inte om jag vill kalla det för att världen inkräktar på mig, men det känns så. Och jag vet att det är så det går till, att alla har samma problem, att det inte är något unikt. Men det är svårt att greppa ändå. Jag kan ställa upp alla tillfällen när jag känt så på en lång rad som hade sträckt sig längre än mitt synfält hade kunnat ta in. Det hade brett ut sig över landskapet som ett gigantiskt radband, fult och buckligt och vasst att hålla i händerna.

Det är därför jag bara har lust att släppa taget.

Större delen av mitt liv har jag bara vänt ryggen åt det jag inte förstår.
Och större delen av mitt liv, eller i alldeles för långa perioder, vände jag ryggen åt mig själv.
Jag gör saker, känner saker, men de är nästan alltid för djupa.
Gräver hål i mig.
Gråzoner är mycket mer behagliga, fast jag vet inte hur människor lever i dem. Hur de bär sig åt, för jag anstränger mig så sällan. Det hade räckt att få lov och möjlighet att snudda vid vad som hade kunnat vara verkligt, vad som hade kunnat vara mitt. Tror jag.

Och just nu håller jag hårt om mig själv, hårdare än någon annan, men vad betyder det?
Egentligen?

Jag vet inte.
(En dag kommer någon att skrapa mina ytor blanka.
Och jag kommer att älska det.
Och jag kommer att hata det).

Men ibland vill jag bara tisdagsligga,
ha tråkiga bomullsunderkläder med noll wowfaktor och massor av stretch. Vara sminklös. Sköldlös. Inga pretentioner. En kvarts friktion. Kanske kommer man, kanske kommer man inte.

Min själ spinner när den blir kloriven på den mentala ryggtavlan.
Vi kan behålla strumporna på.

Kärlek är motstånd.
Något som forceras hela tiden, som flyttar fram gränserna och positionerna i förhållandet.

Verkligheten är mycket mer millimetertunt glas med lite för vassa höftben som tigger om att vidröras. Trots det kan den äckla mig; den där krispiga sprödheten - vekheten - som våra kroppar valt att hänge sig åt. Självföraktet klättrar inuti halsen när vi klär av oss framför de nattreflekterande fönstren. Han ser på mig utan att se mig. Man lär sig var blicken faller först, vet man hur den känns. Och jag får gåshud över skuldrorna som inte ens fått sett den första vårsolen än. De är så nakna, fortfarande. Trotsiga när jag rätar ut ryggraden och når honom till hakan.

Vi skär i oss,
lite hela tiden, och jag vet att vi är alldeles för fästa vid det.
Han gör ont i mig, och jag skaver i honom på samma sätt.
Det är det jag vill.
Innerst inne vill jag bara vara nära, närmare än förut.

 

 2009

"Jag vill kunna komma ihåg precis det här; den här känslan; ögonblicket - som om det är ristat i mig och ingen, ingenting, inte ens den finaste, mest delikata kärlek kan sudda ut mig när jag är som allra mest bestämd. Och jag tänker på hur jag älskade honom - för det gjorde jag ju - (SÅ JÄVLA MYCKET) - och jag tänker att det kanske var den bästa, möjliga kärleken för mig just då. När jag inte nöjde mig med så mycket.

 

 

Men sen kommer det stunder när man sitter i en dåligt belyst lägenhet, utan den minsta tillstymmelse till ordning eller ordentlig inredning. Med överkastet vikt som på hotell. Nästan inbjudande. Man är ensam. Trots att man är ihop har man aldrig varit så jävla ensam.

 

 

(Och sen tevekontrollen i min hand, fuktig av allt tryckande. Det finns ingenting att se. Jag har sett allt, känt allt. Min hjärna karvar labyrinter. Telefonen gjorde inte ett ljud. Jag satte den ändå på ljudlös och fortsatte vänta på honom som om dag kan bli natt och natt kan bli gryning och gryning kan bli allt jag är, allt jag gjort för honom till ett gapande sår.
Jag var nitton år.
Jag tänkte; jag ska aldrig bli kär i någon, jag ska aldrig ge upp mig själv.
Jag ska hålla fast vid vad som är rätt, inte falla för idiot, inte älska för mycket.
Vara sval, vara flickvänsmaterial.)

 

 

Jag blev tjugo.
Och var inget av det där.

 

 

Och sen tjugoett.
Tjugoett-åetthalft.

 

 

Det var juni, i mitten kanske. Innan jag somnade öppnade jag balkongdörren och slumrade till ambulanstjut och bilskrik, och någon gång då... jag slutade vänta. Liksom, jag bara sov och sen ett sms, halv två.

 

Åh.
Jävla älskling, jävla baby, jävla honung.

 

 

Han: entré från höger,
Jag: i kuliss, kikandes fram
(Vit som ett fucking spöke, jag kände inte igen min röst, den bar inte. Ögon som tefat, och sen min omanikyrerade hand på handtaget. Kunde knappt trycka ner, kunde knappt trycka upp luften ur halsen, kunde knappt

 

- Varför ser du på mig sådär?

 

Tänk om det är så jag alltid borde sett på dig.

.

(Det kanske tar arton månader innan man har förbrukat kärlek. När man har konsumerat alla filmer på Videomix mer än en gång, beställt alla pizzor, haft sex hit och dit och upp och ner och höger vänster fan vet. Kanske vaknar man inte och helt plötslig känner man inget mer. Det är kanske mycket mer smärtsamt. Det kanske är en smygande insikt som man försöker fighta bort, kväva slå ihjäl älska till döds. Kanske hjälper inget. Kanske var man fel.)

 

Och nu bara den här tomheten som studsar i mig som ett eko.
Inte tillräckligt ledsen för att vara självmordsbenägen.
Inte tillräckligt sugen på hämnd för att surfa Flashback efter tips på att bäst krossa/smula/stampa sönder.
Inte tillräckligt av nånting"

2008
"Vi stämmer träff utanför min lägenhet och jag knyter mitt skärp lite hårdare, genom midjan in och upp över revbenen och sen den där blodsmaken i munnen och mitt leende som ser ihopplockat och kosmiskt ut som ett rymdpussel, inget passar och inget make sense för mig längre och jag försöker stå helt oberörd och inte tänka att jag bryr mig om honom för jag vill kunna hata och jag vill kunna lämna och jag vill kunna klippa band som kungligheter och jag vill inte gråta i backspegeln när jag kör och skylla på andras helljus och jag vill kunna gå på Maxi utan att krama korgens handtag så hårt att räfflorna tatueras i handflatan och jag vill inte undvika ögonkontakt bara för att mina två blå hål är spegelblanka som sjöar utan krusning från vinden och kanske det kommer komma en dag när jag inte är precis på GRÄNSEN TILL FUCKING SAMMANBROTT hela tiden och kanske det kommer komma stunder när jag inte vill ta tillbaka all tid och all kärlek som gått från min kropp in i hans och in i mig igen och kanske det kommer komma en dag när jag älskar någon annan minst lika innerligt utan att känna kniven vridas åt och vridas om och om jag bara hade vetat att man kunde skära sig så jävla illa på någon annan


/ om folk kunde haft papercut-warningsigns / jag hade varit mycket mer försiktig då / jag hade tänkt twice /

och sen tänker jag att det bara är känslor och att jag måste orka nu och att jag måste döda allt som finns som påminner om vem han var när jag älskade honom för han existerar inte mer och den människan han är nu är som eld och inga brända barn leker väl med den, C

och jag dricker mammas ört-te på morgonen för att komma upp ur sängen
och grönt te för hjärtat
och kamomill för mina nerver
och rött för whatever

och det är över trehundra dagar sedan jag förstod att jag inte var omöjlig att älska och det är den starkaste / mest out of body / upplevelse jag haft och nu ligger den i min ask med bilden från Madrid på oss när jag försöker ställa in 10sekundersdelay på blixten och han böjer sig ner för att kyssa mina koncentrationsknipsläppar och det det där uttrycket i mina ögon när blixten går av i alla fall
och hans jävla pussmunsleende
och sekunden när man tänker att man aldrig kommer må så bra igen

den kommer aldrig tillbaka."

 

 

Jag måste få lov att hata andra människor, åtminstone på min fritid. När man har ett väldigt socialt jobb och dealar med folk dagen lång, kanaliseras liksom all ilska, irritation och frustration till sekunden man går hem. Då imploderas hela ens väsen av all jävla skit som pågår i samhället dygnet-fucking-runt och saboterar/sänker min livskvalitet avsevärt. Det är inte okej. Inte alls okej.

 

(Med det sagt vill jag bara understryka att jag är en lugn, sansad och ganska så ljuvlig person med milt temperament och relativt lätt till skratt. Men att hata, deep down and inside out, är mitt knark).

 

Nåväl.

Ikväll går vi ut, shall we?

Jag har en ny lilla svarta och en lite för stor booty, och sedan när har inte det varit en vinnande kombo?

 

/Sommarsnö.

 

Emellanåt går pretentiösa mediadrevet bananas och förespråkar ytterst politiskt korrekta fenomen som man bara MÅSTE se och bara MÅSTE bli berörd av. Annars är man fan inte värd sitt liv. Typ, sådär. Lite lättsamt. Ett av dessa fenomen är Jonas Gardells hajpade bokserie/tv-serie "Torka aldrig tårar utan handskar". Det är bra - verkligen bra - att vi har en stolt riksbög i landet som avdramatiserar hela homogrejen för alla nervösa/fördomsfulla/efterblivna medborgare, men måste man automatiskt tycka att allt han gör är perfa? Det är ett typiskt minoritetes-ess att spela ut; jag var förtryckt, jag kom ut på andra sidan av ett helvete, allt jag gör är revulotionärt och förtjänar fetaste credden.

 

Näe, vet du vad.

 

 

Vi kan börja med att klargöra att undertecknad är för vilken sexuell läggning som helst bortsett från de uppenbart kriminella. Kärlek är kärlek. Och är det inte kärlek är det bara lust, vilket egentligen inte alls är att förkasta. Man måste inte älska någon innerligt för att vilja knulla sig sönder och samman, och man kan vara dyngkåt men ändå nöja sig med att kramas försiktigt. Det ena behöver inte utesluta det andra i min bok (och som alla vet är min bok lag i detta lilla hörn av världen).

 

Sedan har jag funderat lite över om Sveriges befolkning är så chill med Jonas och Mark för att de är relativt feminina bögar. Kan det vara så? Hade folket varit lika välvilligt inställda om de var två motorcykelbjörnar som satte på varandra i slitna Levi's med dubbla hängslen? Hade vi? Va? Eller är det mysfaktorn som gör att folk accepterar? "Åh, de är så belästa och har barn tillsammans och en av dem låter som Mumintrollen".

Jag vet inte, jag tror bara att man sväljer vissa beten lättare än andra.

 

 

Det är på något sätt svårare att uppbåda respekt för håriga tjockisar med Miss Universum-banderoller fästa på kungavis över manboobsen. Men alla bögar kan inte hänga på Pride med vaxad överkropp och neonrosa fjäderboa kring halsen. Hur götte vore det inte om Jonas eller Mark vägde hundratrettio pannor och bar skitiga flanellvästar istället? I så fall vore den där jobbiga Torka tårar utan handskar-serien värd att plåga sig igenom. Jag förstår inte vad som är så offensive med att se två män kyssa varandra. Den nyheten har typ noll behag. Det är bra mycket värre att se två hetrofjortisar gå loss på varandra på Knutan en fredagseftermiddag när man är på väg till föräldrahemmet. Taaaaaaaaaaaaafsa, slaaaaaaaaaaaaaaaaafsa, mina jeans är för små och jag är för fet, men jag är hetro så jag får lov att vara äckliiiiiiiiiiiiiiig.

 

 

Tillbaka till serien, som jag för övrigt vägrat se ett enda avsnitt av. Det beror förvisso mer på att en majoritet av mina Facebookbekanta satt och bölade framför teven samtidigt som de statusuppdaterade att de de facto satt och bölade, än att jag inte vill se serien. Ett av få sätt att bevisa sin medmänsklighet och vattentäta känsla för rättvisa mot mobbade samhällsgrupper är att böla. Bölar du, så känner du. Bölar du, så har du indirekt bevisat vilken fin och god människa du är. Vilket förmodligen är anledningen till att jag sällan bölar, för jag är varken fin, god eller känslosam. Jag erkänner: jag är en surfitta.

 

Jaja.

 

Visst, homosexuella, och i synnerhet homosexuella män, genomlevde en traumatisk period i samband med den värsta AIDS-hysterin. Måste vi gråta över det? Måste vi? Måste man 20-25 år senare känna en kollektiv skuld över sättet de behandlades på då av insiktslösa idioter? Jag känner ingen skuld alls. Det är lite samma sak med religion. Jesus dog för våra synder, men jag har ingen skuld. Eller nåväl, ingen större skuld. Eller, ingen nämnvärd skuld, liksom. En brajja på Hultfred för tio år sedan är la inget Sodom och Gomorra.

 

Att vara brudig.

Tjejig.

Det är inte min grej, men igår sorterade garderoben för tjugonde gången (detta året) och hittade ett par mensbyxor, vilket i sig är själva epitetet för tjejighet. Mensbyxor är de där byxorna man tar på sig när man svällt upp tio kilo vatten och hela kroppen skvaplar när man går. Speglar man sig från sidan är man gravid i fjärde månaden minst och har ingen aning om vem pappan är. Mitt på magen putar en enorm speedbump rakt ut. Fast man inte ett dugg gravid, bara extremt hormonell. Whäääääääääää.

 

Inga kläder passar bortsett från de där jävla byxorna, så man är tvungen att genomlida ett par helvetiska dagar i mensbyxeträsket. När jag var yngre, typ i högstadieåldern, hade jag ett par extremt fula cykelbyxor i spandex undertill. Lite för att jag på något oupplyst sätt trodde att de skulle hålla tillbaka alla vattenkilona, och lite för att de skulle förhindra mig från att blöda ihjäl. Jag visste ingenting om min kropp när jag var nybliven fjortis.

Mens? Que pasa, ese? (Till saken ska läggas att jag skolkade från merparten av de naturvetenskapliga lektionerna i skolan under sjuan och åttan, för jag var töff och stod i rökrutan. Inte. Jag var ett svarthårigt emo som lyssnade på Broder Daniel och blev vald sist på alla gympalektioner. Det var så fittigt att vara liten. Så jävla fittigt. Så jag är en ganska nöjd 25+ idag).

 

Man blev väl inte riktigt kompis med sig själv förrän man hade en stilig B-kupa att pusha upp under linnet.

Det är så sorgligt.

Och så komiskt.

 

Nåväl.

Ska ta mig samman och gå på nätdejt snart.

Kroppar är inte jätteintressanta för mig. En tilltalande hjärna däremot.

Herrejävlagud, vad det är hett.

Mrrrraw.

 

/Hjärta, instinkt, principer.

I höstas när jag var ledsen över att min sommarfling gick åt helvete satt jag hemma och lyssnade på Phil Collins (bra lagahjärtatlåtar; One more night/You can't hurry love osv) och åt chips. Det var ganska svårt att frammana riktig sorg över något som aldrig betydde jättemycket, fast när man liksom... jag vet inte. När man börjat tänka att man kanske skulle vilja se vad som fanns bakom fasaden blev man ändå besviken när allt som fanns var mer fuckup än man någonsin hade kunnat föreställa sig.

 

Och trust me, jag har sett fuckup på nära håll.

Har stått ut med fuckup, försökt LAGA fuckup, försökt lära mig leva med fuckup, men det går inte. För hur man än vrider och vänder på det är fuckup fortfarande fuckup och det kräver en viss sorts tjej.

(Och det kommer aldrig vara jag).

 

Jag tycker om problem som går att lösa. Jag tycker om när man kan ha en konflikt och antingen prata bort den, ligga bort den eller inse att den där elefanten i rummet måste tämjas till något mer hanterbart. Och sen gör man det, för man är två om det. Man är inte en jävla idiot som tror att fuckup är vardag, för det är det fan inte.

 

Ett tag träffade jag en kille med Aspergers tills jag insåg att sådant bara är charmigt när Jim Parsons spelar över Sheldon rejält i Big bang theory. I verkligheten sitter man ganska ofta och undrar vad man givit sig in på, så det där var mitt bidrag till... eh... mitt bidrag till... inte till mänskligheten, men JAG FÖRSÖKTE FAKTISKT.

DÖM MIG INTE.

 

Eller, gör det.

Kom igen, gör det.

 

Grejen är ju att normalitet är jättefint. Välanpassat är jättefint. Men man vill ju ha någon som har någon slags twist, någon slags oväntad kvalitet. Där både yta och innehåll går att tända på. Jag vet inte.

Jag tycker om humor, för jag vill få skratta och känna smilgroparna i kinderna.

Sjuk humor. Svart humor. Elak humor. Smart humor.

Och jag gillar intellekt och akademiska ambitioner och

 

detta är ingen kontaktannons (Eller jo, om du känner dig träffad och har lust att kramas under anständiga former, OKEJ). Det här är bara ett stycke tröttigt flickebarn med begynnande förkylning och extrema beach 2013-planer som vandaliserar sin blogg. Min skeva kroppsuppfattning har varit alla sorters käppar i hjulet.

Jag har inte vågat vara på stranden de senaste åren, för jag kan klart och tydligt se scenariot fram för mig - hur någon tycker sig se Willy sprattla omkring på Fria bads grundaste delar och fångar in mig i ett nät.

Meh, förlåt då! Jag ville bara sporta min nya bikini.

 

Men i sommar.

Fan i mig.

C.

 

Jag försöker vara öppensinnad. Det är inte min starka sida. Jag är fördomsfull och otrevlig, men lite lagom ljuvligt förpackad i närsynthet och en timid uppsyn som gör Moder Teresa avis, bitch. Enligt de sociala konvensionerna börjar jag bli gammal. Inte bara enligt dem egentligen, enligt mig själv också. Redan vid arton års ålder var jag lastgammal, men det är helt annan historia. Hur som helst. Det är nu man ska träffa någon relativt normal individ, knyta an känslomässigt, hålla handen och vara mysig. Fenomenet är även känt som "att ha en pojkvän". Eftersom min kropp tolererar alkohol sämre än en fjortonåring är inte krogen något alterantiv. Nätdejting borde inte heller vara en acceptabel utväg - MEN - det är här det öppna sinnet kommer in. Prova innan man klagar, inte tjura, vara söt även när folk som inte begriper sig på stavningskontrollen i Word lyckas komma åt mailknappen.

Det är inte attraktivt med översitteri.

Å andra sidan är det inte attraktivt med män i 30årsåldern som tvekar på stavningen till sitt eget namn och verkar ta stor bokstav i början av en mening och punkt i slutet som ett jävla skämt.

Nej, jag vill inte ligga med dig om du skriver "hej.... guman.... söt du e... hehehe va gör du då??? puss.... hör av dej...". Och jag vill inte ligga med dig trots att du kopierar meningen och mailar den en gång varannan timme, förmodligen medan du slösurfar porr eller spelar nätpoker med kladdiga händer.

 

Åh, C.

Du är så elak.

 

Det är bara vissa saker som jag inte kan tycka om, hur jag än bär mig åt. Namn som slutar på y, till exempel. Och män som kör lastbil. Och män som är mellan jobb. Och män som saknar ambitioner eller visioner. Och män som har illasittande jeans. Och män som skriver SVARA!! HORA!!!!!!! när man inte svarar. Klä på dig ordentligt, hora, så kanske vi kan snacka.

(Hahaha, aldrig).

 

Det är mycket nu.

 

En gång i tiden - längesedan nu  - var jag mer obrydd. Helt obrydd har jag aldrig varit. Jag är neurotisk. nojig och lider av någon slags pre-apokalyptisk angst som konsumerar själen little by little. Det är nog det som gör att jag är dryg och ickeflickvännig. Varför är inga män nördar längre? De är antingen träningfreaks med tvångsmässiga behov av att lyfta på t-shirten framför toalettspegeln och fota, eller socialfall som aldrig läst en riktig bok. Det behöver inte vara någon tung, svår litteratur. Bara läs. Bevisa att vi har potential att ligga i varsin soffa med två feta böcker och läsa en regnig dag. Och ta på dig ett par Diesel som får dig att se utom en miljon. Snälla.

 

/Som vanligt är det tjejen i bloggen som skrivit inlägget.

 

 

Saker som roar mig nu när jag är gammal med vissa subtila ryggsmärtor efter idel tunga lyft på jobb och ett ständigt underskott av sömn som brukar kulminera exakt på den dag jag råkar vara ledig för en gångs skull;

 

Att gå omkring i pyjamas så fort man kommer hem från jobbet.

Flashback.

Reddit.

När Gordon Ramsay skäller ut feta amerikaner som driver sunkiga hak/restauranger och matförgiftar gäster.

När Arga snickaren skäller ut feta svenskar som tror att man kan renovera ett helt jävla hus för 5000 kronor och blir förvånade när de inser att de bott i en fuktig källare i minst typ sju år innan de samlat sig för att fixa hjälp.

När Hasse Aro skäller ut feta stalkers som förföljer kvinnor från Bonde söker fru. Eller ja, den enda bonden i serien som varit kvinna och inte var lebb. (Ey, inget ont mot homosexuella. Det är bara lustigt. Faktiskt. Förlåt alla PK-poliser, I'm so solly).

När vem som helst (utom jag) som är fet blir utskälld för mer eller mindre begripliga anledningar.

Supernintendo.

Snöflingor som faller precis mot mina glasögon och smälter och det från glasögonens insida ser ut som om jag storgråter.

 

Närsynthet är så sjukt osexigt.

I förrigår på väg hem från jobb skulle jag snabbt inom Konsum för att handla något kilo äpple och hade packat ner brillorna i väskan. Då och då är det skönt att strosa omkring i en konturlös och suddig värld. Mindre skönt var det att komma hem med två kilo lök istället för två kilo äpplen. Om jag hade 35 000 på banken, vilket jag förvisso har, men hur som haver: OM jag hade 35 000 på banken som jag faktiskt hade kunnat tänka mig att spendera relativt omgående, hade jag lasrat ögonen på dirren.

 

Å andra sidan är glasögon det bästa som kan hända en blondin.

Man blir så smart.

Om inte redan var det (och det var jag).

ÄR jag.

För att återgå till ze gnäll: känner mig ofattbart gammal. Utvecklingen går inte direkt i rätt riktning. Nästa år blir jag 26. Det är ofattbart. Inuti är jag mer som... eh... inte fjorton, men ibland. Ibland känns det så. Andra gånger lagar jag mat i min egen lägenhet och bokar tvättider, och då är jag fan i mig långt ifrån 14. Man vill ju säga vissa saker till sig själv i de där stunderna av doubt, om man bara hade kunnat frammana dem. Saker som: "C, du måste chilla lite. Ta ett glas vin. (Inte flera, du är lättpåverkad som ett trashigt spädbarn)". "C, du måste gå ut, komma ur din pyjamas och din comfort zone. Du kan inte bo mitt i stan till ingen jävla nytta". "C, du skriver en blogg om dig själv i tredje person, ditt dryga jävla helvete och klockan är två på natten. Gå och lägg dig för f-a-n".

 

Will do.