Självmordsblond
2009
"Jag vill kunna komma ihåg precis det här; den här känslan; ögonblicket - som om det är ristat i mig och ingen, ingenting, inte ens den finaste, mest delikata kärlek kan sudda ut mig när jag är som allra mest bestämd. Och jag tänker på hur jag älskade honom - för det gjorde jag ju - (SÅ JÄVLA MYCKET) - och jag tänker att det kanske var den bästa, möjliga kärleken för mig just då. När jag inte nöjde mig med så mycket.
Men sen kommer det stunder när man sitter i en dåligt belyst lägenhet, utan den minsta tillstymmelse till ordning eller ordentlig inredning. Med överkastet vikt som på hotell. Nästan inbjudande. Man är ensam. Trots att man är ihop har man aldrig varit så jävla ensam.
(Och sen tevekontrollen i min hand, fuktig av allt tryckande. Det finns ingenting att se. Jag har sett allt, känt allt. Min hjärna karvar labyrinter. Telefonen gjorde inte ett ljud. Jag satte den ändå på ljudlös och fortsatte vänta på honom som om dag kan bli natt och natt kan bli gryning och gryning kan bli allt jag är, allt jag gjort för honom till ett gapande sår.
Jag var nitton år.
Jag tänkte; jag ska aldrig bli kär i någon, jag ska aldrig ge upp mig själv.
Jag ska hålla fast vid vad som är rätt, inte falla för idiot, inte älska för mycket.
Vara sval, vara flickvänsmaterial.)
Jag blev tjugo.
Och var inget av det där.
Och sen tjugoett.
Tjugoett-åetthalft.
Det var juni, i mitten kanske. Innan jag somnade öppnade jag balkongdörren och slumrade till ambulanstjut och bilskrik, och någon gång då... jag slutade vänta. Liksom, jag bara sov och sen ett sms, halv två.
Åh.
Jävla älskling, jävla baby, jävla honung.
Han: entré från höger,
Jag: i kuliss, kikandes fram
(Vit som ett fucking spöke, jag kände inte igen min röst, den bar inte. Ögon som tefat, och sen min omanikyrerade hand på handtaget. Kunde knappt trycka ner, kunde knappt trycka upp luften ur halsen, kunde knappt
- Varför ser du på mig sådär?
Tänk om det är så jag alltid borde sett på dig.
.(Det kanske tar arton månader innan man har förbrukat kärlek. När man har konsumerat alla filmer på Videomix mer än en gång, beställt alla pizzor, haft sex hit och dit och upp och ner och höger vänster fan vet. Kanske vaknar man inte och helt plötslig känner man inget mer. Det är kanske mycket mer smärtsamt. Det kanske är en smygande insikt som man försöker fighta bort, kväva slå ihjäl älska till döds. Kanske hjälper inget. Kanske var man fel.)
Och nu bara den här tomheten som studsar i mig som ett eko.
Inte tillräckligt ledsen för att vara självmordsbenägen.
Inte tillräckligt sugen på hämnd för att surfa Flashback efter tips på att bäst krossa/smula/stampa sönder.
Inte tillräckligt av nånting"
