Mitt överjävliga liv

Kärlek är motstånd.
Något som forceras hela tiden, som flyttar fram gränserna och positionerna i förhållandet.

Verkligheten är mycket mer millimetertunt glas med lite för vassa höftben som tigger om att vidröras. Trots det kan den äckla mig; den där krispiga sprödheten - vekheten - som våra kroppar valt att hänge sig åt. Självföraktet klättrar inuti halsen när vi klär av oss framför de nattreflekterande fönstren. Han ser på mig utan att se mig. Man lär sig var blicken faller först, vet man hur den känns. Och jag får gåshud över skuldrorna som inte ens fått sett den första vårsolen än. De är så nakna, fortfarande. Trotsiga när jag rätar ut ryggraden och når honom till hakan.

Vi skär i oss,
lite hela tiden, och jag vet att vi är alldeles för fästa vid det.
Han gör ont i mig, och jag skaver i honom på samma sätt.
Det är det jag vill.
Innerst inne vill jag bara vara nära, närmare än förut.