Kicka tillbaks
Ibland, när jag ser mig själv i badrumsspegeln, eller reflekteras i lite för nyputsade fönster, blänker självhatet som pärlskimmer över mitt ansikte. I nästa sekund är det borta igen, och ersätts med samma gamla självgodhet som alltid funnits i överflöd i venerna. Pumpas runt och upp i skallen, och jag vet ingen snyggare, ingen bättre, ingen som hade kunnat göra vad jag gör (även om jag inte gör något särskilt). Allt är speciellt och unikt och vem fan tror dem förstår.
Ingen förstår.
Ingen förstår.
Det är därför jag går vinterpromenader med hundra lager läppsyl på läpparna, för jag biter nästan igenom hudens barriär och det knastrar torrt. Jag tror att jag är lycklig emellanåt, men vet inte säkert. Jag kan inte säga det, jag vill inte klä på orden och knuffa ut dem på scenen. De är inte riktigt värdiga, färdigrepade.
De är bara flyktiga tankar, ett uns av något större.
Som jag hoppas är mer förfinat, vackrare än den angst som klättrat in bakom mina ögon och trycker fram tårar som inte känns, inte märks. Inte gör mig ledsen, inte gör mig till någonting längre.
Kommentarer
Trackback
