Mitt överjävliga liv

 

Att vara brudig.

Tjejig.

Det är inte min grej, men igår sorterade garderoben för tjugonde gången (detta året) och hittade ett par mensbyxor, vilket i sig är själva epitetet för tjejighet. Mensbyxor är de där byxorna man tar på sig när man svällt upp tio kilo vatten och hela kroppen skvaplar när man går. Speglar man sig från sidan är man gravid i fjärde månaden minst och har ingen aning om vem pappan är. Mitt på magen putar en enorm speedbump rakt ut. Fast man inte ett dugg gravid, bara extremt hormonell. Whäääääääääää.

 

Inga kläder passar bortsett från de där jävla byxorna, så man är tvungen att genomlida ett par helvetiska dagar i mensbyxeträsket. När jag var yngre, typ i högstadieåldern, hade jag ett par extremt fula cykelbyxor i spandex undertill. Lite för att jag på något oupplyst sätt trodde att de skulle hålla tillbaka alla vattenkilona, och lite för att de skulle förhindra mig från att blöda ihjäl. Jag visste ingenting om min kropp när jag var nybliven fjortis.

Mens? Que pasa, ese? (Till saken ska läggas att jag skolkade från merparten av de naturvetenskapliga lektionerna i skolan under sjuan och åttan, för jag var töff och stod i rökrutan. Inte. Jag var ett svarthårigt emo som lyssnade på Broder Daniel och blev vald sist på alla gympalektioner. Det var så fittigt att vara liten. Så jävla fittigt. Så jag är en ganska nöjd 25+ idag).

 

Man blev väl inte riktigt kompis med sig själv förrän man hade en stilig B-kupa att pusha upp under linnet.

Det är så sorgligt.

Och så komiskt.

 

Nåväl.

Ska ta mig samman och gå på nätdejt snart.

Kroppar är inte jätteintressanta för mig. En tilltalande hjärna däremot.

Herrejävlagud, vad det är hett.

Mrrrraw.

 

/Hjärta, instinkt, principer.