Mitt överjävliga liv

 

Jag försöker vara öppensinnad. Det är inte min starka sida. Jag är fördomsfull och otrevlig, men lite lagom ljuvligt förpackad i närsynthet och en timid uppsyn som gör Moder Teresa avis, bitch. Enligt de sociala konvensionerna börjar jag bli gammal. Inte bara enligt dem egentligen, enligt mig själv också. Redan vid arton års ålder var jag lastgammal, men det är helt annan historia. Hur som helst. Det är nu man ska träffa någon relativt normal individ, knyta an känslomässigt, hålla handen och vara mysig. Fenomenet är även känt som "att ha en pojkvän". Eftersom min kropp tolererar alkohol sämre än en fjortonåring är inte krogen något alterantiv. Nätdejting borde inte heller vara en acceptabel utväg - MEN - det är här det öppna sinnet kommer in. Prova innan man klagar, inte tjura, vara söt även när folk som inte begriper sig på stavningskontrollen i Word lyckas komma åt mailknappen.

Det är inte attraktivt med översitteri.

Å andra sidan är det inte attraktivt med män i 30årsåldern som tvekar på stavningen till sitt eget namn och verkar ta stor bokstav i början av en mening och punkt i slutet som ett jävla skämt.

Nej, jag vill inte ligga med dig om du skriver "hej.... guman.... söt du e... hehehe va gör du då??? puss.... hör av dej...". Och jag vill inte ligga med dig trots att du kopierar meningen och mailar den en gång varannan timme, förmodligen medan du slösurfar porr eller spelar nätpoker med kladdiga händer.

 

Åh, C.

Du är så elak.

 

Det är bara vissa saker som jag inte kan tycka om, hur jag än bär mig åt. Namn som slutar på y, till exempel. Och män som kör lastbil. Och män som är mellan jobb. Och män som saknar ambitioner eller visioner. Och män som har illasittande jeans. Och män som skriver SVARA!! HORA!!!!!!! när man inte svarar. Klä på dig ordentligt, hora, så kanske vi kan snacka.

(Hahaha, aldrig).

 

Det är mycket nu.

 

En gång i tiden - längesedan nu  - var jag mer obrydd. Helt obrydd har jag aldrig varit. Jag är neurotisk. nojig och lider av någon slags pre-apokalyptisk angst som konsumerar själen little by little. Det är nog det som gör att jag är dryg och ickeflickvännig. Varför är inga män nördar längre? De är antingen träningfreaks med tvångsmässiga behov av att lyfta på t-shirten framför toalettspegeln och fota, eller socialfall som aldrig läst en riktig bok. Det behöver inte vara någon tung, svår litteratur. Bara läs. Bevisa att vi har potential att ligga i varsin soffa med två feta böcker och läsa en regnig dag. Och ta på dig ett par Diesel som får dig att se utom en miljon. Snälla.

 

/Som vanligt är det tjejen i bloggen som skrivit inlägget.