Mitt överjävliga liv

I höstas när jag var ledsen över att min sommarfling gick åt helvete satt jag hemma och lyssnade på Phil Collins (bra lagahjärtatlåtar; One more night/You can't hurry love osv) och åt chips. Det var ganska svårt att frammana riktig sorg över något som aldrig betydde jättemycket, fast när man liksom... jag vet inte. När man börjat tänka att man kanske skulle vilja se vad som fanns bakom fasaden blev man ändå besviken när allt som fanns var mer fuckup än man någonsin hade kunnat föreställa sig.

 

Och trust me, jag har sett fuckup på nära håll.

Har stått ut med fuckup, försökt LAGA fuckup, försökt lära mig leva med fuckup, men det går inte. För hur man än vrider och vänder på det är fuckup fortfarande fuckup och det kräver en viss sorts tjej.

(Och det kommer aldrig vara jag).

 

Jag tycker om problem som går att lösa. Jag tycker om när man kan ha en konflikt och antingen prata bort den, ligga bort den eller inse att den där elefanten i rummet måste tämjas till något mer hanterbart. Och sen gör man det, för man är två om det. Man är inte en jävla idiot som tror att fuckup är vardag, för det är det fan inte.

 

Ett tag träffade jag en kille med Aspergers tills jag insåg att sådant bara är charmigt när Jim Parsons spelar över Sheldon rejält i Big bang theory. I verkligheten sitter man ganska ofta och undrar vad man givit sig in på, så det där var mitt bidrag till... eh... mitt bidrag till... inte till mänskligheten, men JAG FÖRSÖKTE FAKTISKT.

DÖM MIG INTE.

 

Eller, gör det.

Kom igen, gör det.

 

Grejen är ju att normalitet är jättefint. Välanpassat är jättefint. Men man vill ju ha någon som har någon slags twist, någon slags oväntad kvalitet. Där både yta och innehåll går att tända på. Jag vet inte.

Jag tycker om humor, för jag vill få skratta och känna smilgroparna i kinderna.

Sjuk humor. Svart humor. Elak humor. Smart humor.

Och jag gillar intellekt och akademiska ambitioner och

 

detta är ingen kontaktannons (Eller jo, om du känner dig träffad och har lust att kramas under anständiga former, OKEJ). Det här är bara ett stycke tröttigt flickebarn med begynnande förkylning och extrema beach 2013-planer som vandaliserar sin blogg. Min skeva kroppsuppfattning har varit alla sorters käppar i hjulet.

Jag har inte vågat vara på stranden de senaste åren, för jag kan klart och tydligt se scenariot fram för mig - hur någon tycker sig se Willy sprattla omkring på Fria bads grundaste delar och fångar in mig i ett nät.

Meh, förlåt då! Jag ville bara sporta min nya bikini.

 

Men i sommar.

Fan i mig.

C.