Allting måste ta slut
När man börjar tänka i termer vad man är stolt över...
jag har varit med om oroväckande många tillfällen i livet som borde kännas som failures.
De kanske var lite för hjärtliga för att vara helt åt helvete;
fast just nu är det är verkligen inte jag som felar.
Det är alla andra,
jag har varit med om oroväckande många tillfällen i livet som borde kännas som failures.
De kanske var lite för hjärtliga för att vara helt åt helvete;
fast just nu är det är verkligen inte jag som felar.
Det är alla andra,
allt annat,
överallt.
All the time.
Jag försöker fortfarande överbevisa mig själv om att jag faktiskt kan passa in i sociala sammanhang. Oftast är det bara jävligt jobbigt, jävligt intetsägande och jävligt chockerande på så många nivåer samtidigt att jag lovar själen att inte lägga någon energi på det någonsin igen.
All the time.
Jag försöker fortfarande överbevisa mig själv om att jag faktiskt kan passa in i sociala sammanhang. Oftast är det bara jävligt jobbigt, jävligt intetsägande och jävligt chockerande på så många nivåer samtidigt att jag lovar själen att inte lägga någon energi på det någonsin igen.
(Men C, du måste kämpa,
du måste försöka,
du måste inse att det inte går att vara den där awkward fjortisen som var...
jag venne': bara så skör och störd och blah'.
Störd på rätt sätt, alltså).
Det sociala spelet:
vem fan bryr sig?
Vem fan bryr sig om andra människor och deras triviala, patetiska, äckliga samtalsämnen och tillgjorda skratt och hur man hela tiden måste forcera sig till att inte tappa spåret, utan hänga med och kommentera och diskutera och FUCK IT, jag har verkligen inte lust alla dagar. Det finns nog olika sorters hat. Ett snällare, mer tillgivet som går att kontrollera under rätt förutsättningar, och ett råare, obehagligare, monster-under-sängen-hat som bara väntar på rätt tillfälle att få sin slutgiltliga snap. Jag har förmodligen bara gigantiska överdoser av den senare sorten - som oceaner - och en liten regndroppemängd av den första.
Det sociala spelet:
vem fan bryr sig?
Vem fan bryr sig om andra människor och deras triviala, patetiska, äckliga samtalsämnen och tillgjorda skratt och hur man hela tiden måste forcera sig till att inte tappa spåret, utan hänga med och kommentera och diskutera och FUCK IT, jag har verkligen inte lust alla dagar. Det finns nog olika sorters hat. Ett snällare, mer tillgivet som går att kontrollera under rätt förutsättningar, och ett råare, obehagligare, monster-under-sängen-hat som bara väntar på rätt tillfälle att få sin slutgiltliga snap. Jag har förmodligen bara gigantiska överdoser av den senare sorten - som oceaner - och en liten regndroppemängd av den första.
Det är min charm; min oberäknelighet, vågskålen som aldrig placerar sig i mitten.
Förakt är svåra grejor. Det finns väl stolthet i det, att man orkar engagera sig tillräckligt för att framkalla känslan, och samtidigt något självdestruktivt i insikten att man faktiskt är som ett rovdjur. Bara väntar på ett nytt, lättlurat offer att sätta klorna i. Men jag föreställer mig att jag måste försöka mer nu, mer än förut, att inte låta mitt inre helvete göra vad det vill. Att jag kan acceptera, veta att det finns DÄR, men att det inte utesluter att jag faktiskt kämpar upp kinderna i ett forcerat Stomatolleende ändå.
Jag måste börja kasta mig ut från de känslomässiga höjderna och våga dö lite.
Up, up and away med en felkonstruerad mental fallskärm på ryggen som inte orkar veckla ut sig.
(Jag vill få lov att vara helt jävla DUM I HUVUDET och njuta av det.
Snälla)
Förakt är svåra grejor. Det finns väl stolthet i det, att man orkar engagera sig tillräckligt för att framkalla känslan, och samtidigt något självdestruktivt i insikten att man faktiskt är som ett rovdjur. Bara väntar på ett nytt, lättlurat offer att sätta klorna i. Men jag föreställer mig att jag måste försöka mer nu, mer än förut, att inte låta mitt inre helvete göra vad det vill. Att jag kan acceptera, veta att det finns DÄR, men att det inte utesluter att jag faktiskt kämpar upp kinderna i ett forcerat Stomatolleende ändå.
Jag måste börja kasta mig ut från de känslomässiga höjderna och våga dö lite.
Up, up and away med en felkonstruerad mental fallskärm på ryggen som inte orkar veckla ut sig.
(Jag vill få lov att vara helt jävla DUM I HUVUDET och njuta av det.
Snälla)
Kommentarer
Trackback
