Mitt överjävliga liv

 

Jag vet inte om jag vill kalla det för att världen inkräktar på mig, men det känns så. Och jag vet att det är så det går till, att alla har samma problem, att det inte är något unikt. Men det är svårt att greppa ändå. Jag kan ställa upp alla tillfällen när jag känt så på en lång rad som hade sträckt sig längre än mitt synfält hade kunnat ta in. Det hade brett ut sig över landskapet som ett gigantiskt radband, fult och buckligt och vasst att hålla i händerna.

Det är därför jag bara har lust att släppa taget.

Större delen av mitt liv har jag bara vänt ryggen åt det jag inte förstår.
Och större delen av mitt liv, eller i alldeles för långa perioder, vände jag ryggen åt mig själv.
Jag gör saker, känner saker, men de är nästan alltid för djupa.
Gräver hål i mig.
Gråzoner är mycket mer behagliga, fast jag vet inte hur människor lever i dem. Hur de bär sig åt, för jag anstränger mig så sällan. Det hade räckt att få lov och möjlighet att snudda vid vad som hade kunnat vara verkligt, vad som hade kunnat vara mitt. Tror jag.

Och just nu håller jag hårt om mig själv, hårdare än någon annan, men vad betyder det?
Egentligen?

Jag vet inte.
(En dag kommer någon att skrapa mina ytor blanka.
Och jag kommer att älska det.
Och jag kommer att hata det).

Men ibland vill jag bara tisdagsligga,
ha tråkiga bomullsunderkläder med noll wowfaktor och massor av stretch. Vara sminklös. Sköldlös. Inga pretentioner. En kvarts friktion. Kanske kommer man, kanske kommer man inte.

Min själ spinner när den blir kloriven på den mentala ryggtavlan.
Vi kan behålla strumporna på.