Mitt överjävliga liv

En gång - tidigt - en disigt ljus sommarmorgon, trädde jag in fingrarna i hans jobbigt trassliga hår,
och vi satt kanske på sängkanten som vi gjort förut,
bara lite mindre sprakigt attraherade:
och jag sa: du, det här är att plågas,
vi måste försöka härdas,
  för jag har väl aldrig behövt någons händer i mina förut,

armar kring min rygg,
eller balans i allt jävla helvete.

och var ska vi då göra av dina värdelöst perfekta
120/80
och alldagliga
tolv andetag per minut

som egentligen bara upprätthåller
ett tillstånd som är alldeles för lätt att avsky.

(Åh, seriositet och nervositet.
Vad skulle jag göra utan ert kuckelimuck?
Story of my life #2 att ni fuckar upp mig på sätt som är helt delicious).