She knows your devils and your deeds
Vissa saker kommer kanske alltid göra ont.
Jag har redan lärt mig att att leva med det. Det är ett projekt som pågår hela tiden.
Automatiskt. Det handlar mer om överlevnad än något annat.
Att man försöker. Bara fortsätter. Man vaknar, försöker och fortsätter.
Ändå känner jag att jag skulle gett allt, precis allt, om jag bara kunde få träffa pappa en gång till. Jag har ingen om vad vi skulle sagt, vad jag skulle säga. Om vi ens skulle prata över huvud taget. Kanske skulle jag bara vilja visa att det går ganska så bra. Att det är svårt, då och då, men det är okej.
Jag är 26 nu.
Kolla, det gick.
Ser du?
Och kommer du ihåg hur jag brukade sitta intill dig i soffan förut, och hur du strök min nacke med din stora hand och jag hade skrubbsårsknän och tandgluggar? Jag minns fortfarande hur din kropp var varm när jag lutade mig mot din sida, och jag kan inte minnas att jag någonsin var rädd. Jag var aldrig rädd som jag kan vara rädd nu. Jag fattade inte bättre då. Jag önskar att jag hade samma guts fortfarande, att jag var mer oförstörd.
Det är spelar nog ingen roll.
Det mesta spelar ingen roll.
Det betyder inte att det är meningslöst, det är bara så... tasteless?
Förstår du?
Livet saknar skärpa och kanter.
Ibland när jag speglar mig, lite för hastigt, i fönster som reflekterar ser jag våra gemensamma drag.
Det kan skrämma mig, och jag vet inte varför. Det är bara en sådan sak som känns.
Ansiktsform och ögon och sättet andetaget lägger sig på snedden i halsen och inte går att svälja undan, hur jag än försöker. Jag vill kunna tänka att liv bara är liv och ingenting annat.
Det är bara liv.
Bara ett liv.
Och just nu, just idag är jag nöjd, och det är det viktigaste.
Det måste få vara viktigt.
För sin egen skull.
Kommentarer
Trackback
