Mitt överjävliga liv

 

Nu börjar jag bli evinnerligt-fucking-jävla-enormt-TRÖTT på folk öser ur sig virtuella styrkekramar.

Sluta stötta varandra i situationer som inte kräver kramar i någon form över huvud taget.

Red ut din skit och ge fan i andras.

Folk lever och dör.

Du kommer bli av med ditt jobb någon gång under din livstid - förmodligen flera gånger - med tanke på folks oduglighet i allmänhet, och din egen i synnerhet. Det betingar inte en kram, snarare en spark i röven.

Du har en dålig dag. Bryt ihop och kom igen. Gör om, gör rätt, ge upp.

Det är ändå ingen som bryr sig.

 

Jag förstår inte - kan omöjligt begripa - andra människor och deras liv.

Är de verkligen så patetiska?

Hur blev det såhär?

(Av rent retoriskt intresse/karaktär, har fan i mig fullt upp med mig själv och har ingen energi till övers för medmänniskor i nuläget. Såvida det inte gäller jobb. Då är man i sitt empatiska esse).

 

I övrigt behöver jag få venta lite gnäll över alla kvinnor med barn.

De är överallt och ingenstans.

De facebookar och instagrammar så fort ungen pressats ut ur fiddyn.

Blodig och jävlig hålls den färdigvuxna cellklumpen upp mot det iskalla lysrörsljuset och någon zoomar in helvetet på en högteknologisk mobilkamera, monterad av en gravt underbetald barnarbetare någonstans i sydöstra Asien. Och det måste vi gilla. Det måste föranleda att vi med all vår kraft - den som går att uppbåda efter att man under en hel natt vändit och vridit sig i i-landsplågor och psuedoangst - orkar trycka ner ett fett finger över musplattan eller mobbens pekskärm och synkronisera touchen över gilla-knappen.

Så ja, raring.

Lite till.

Du är snart där.