Mitt överjävliga liv

 

Om man kan vara så pass attraherad av en karaktär att man känner sig sjuk (kåtslag reds. anm) är det nog en ganska passande beskrivning på exakt hur mycket jag skulle vilja gå på en dejt med Iron man. Jag kan inte hjälpa det. Man OCH robot. Mitt nördhjärta klarar inte av det. Bow-chica-wow-wow.

 

 

Det är hett beyond vad som är hälosamt när en vuxen man klär sig svart spandex och har mask för ansiktet. Varför är det inte vedertagen kotym för män? Jag hade varit mycket mer förlåtande på fyllan om det där sista ragget i baren klockan 02:48 hade enorma vingar och Batmobile. Signed, sealed, delivered. I'm yours.

 

 

Forskare och vrålstark. Och jättegrön.

Supersmart, enorm, monstrig - åh, så älskvärda kvaliteter. Jävla gulle.

När man går och lägger sig vill man ju bara gosa ner sitt ansikte i en enorm monsterfamn, enbart för att det vore så sjukt mycket bättre än att inte göra det. Sen hade vi kunnat prata om... jag vet inte... alla som behöver stryk? Eller lyssna på 'It was a good day' med Ice cube, för det hade varit bästa dagen ever. Eller försöka göra en monstermänniskohybrid utan synfel, trots att vi ser dåligt båda två. Det är inte snuskigt, det är vetenskap.

 

/Jag är inte alls tjugosex snart.