Mitt överjävliga liv

 

Jag tror jag börjar förstå vad jag gillar rent pojkvänsmässigt.

Det tog bara 25 år.

Bra där, C.

 

Eller nej, det tog givetvis inte 25 år. Jag var inte intresserad av pojkar/män förrän jag var 15.

Så, vi säger tio år. Det tog bara 10 år.

BRA DÄR ÄNDÅ, C.

 

Man saknar såklart småsaker:

Bli dragen i lockhår i nacken tills det bara gör lite, lite ont.

Godnattpuss som smakar tandkräm.

Skicka helt onödiga sms om helt onödiga saker av helt onödiga anledningar.

Interna skämt.

Att lyssna på en låt och automagiskt tänka på den andra personen och ba' DÖ av känslan.

 

Livet, ärligt talat, vad fan ska det ta för att man ska bli skedad av någon man faktiskt tycker om?

Du behöver inte svara dirr. Ta lite tid.