Give in
Men det är inte bara jag som desperat bläddrar genom hela känsloregistret som en kortlek. Han är minst lika duktig. Hans ansikte skiftar från lugn till all världens djävulskap och det går kalla kårar längs min ryggrad, nästintill smärtsamma innan de strålar runt och slår en knut om diafragman. Jag tänker fan inte vara svag nu, jag tänker inte sitta på huk i hallen med huvudet mellan knäna för att inte svimma.
HALLÅ HJÄRNAN
SJÄLEN
OCH ALLA ANDRA INBLANDADE,
NÄRMAST SÖRJANDE.
Get.It.Together.
Han studerar mig elakt och kalkylerande som ett vetenskapligt projekt. (When will she break).
Så att han kan vara där och fixa min mess.
Det är det han gör bäst.
Jag fuckar bara upp. Det är det jag gör bäst.
Ändå ser han på mig på samma sätt som förut.
Vår värld är så liten,
vi trycks ihop, trycks in i varandra.
En glaskula.
Skör.
Inga häftiga rörelser nu, C.
Jag väntade på hans händer på mina stela axlar.
De passar där, en lagom tyngd för att tvinga mig att koppla av tillräckligt mycket för oss båda. Jag viker kläder och tänker att det här räcker, jag vill inte be om något mer nu, för jag har säkert allt. Så, varför längtar jag efter mer? Något annat? Viker höstjackan till ett fyrkantigt paket ovanpå överkastet under tiden som han snurrar ihop mitt hår inuti handflatan och lämnar min nacke helt bar.
Och just då ger jag mig,
för stunden.
